Stycket

22.I NJA 1996 s. 443 ansågs det förhållandet att två polismän begått osant intygande (avseende ett beslagsprotokoll) och förfalskning (avseende ett kontrakt för biluthyrning) i syfte att dels rädda värdefull stulen konst (som eventuellt skulle komma att brännas av tjuvarna), dels skydda en uppgiftslämnare som hjälpt polisen genom att anskaffa fotografier av konstverken inte vara tillräckligt för att frita från ansvar på grund av nöd (jfr dock TR:s och HovR:s domar). När det gällde bedömningen av om en nödsituation förelegat uttalade HD att faran för uppgiftslämnaren inte kunde anses ha varit så nära förestående att det på den grunden förelegat nöd. Däremot menade HD att de tilltalade kunde ha haft fog för att anta att konstverken var omdelbart hotade av förstörelse. Med hänsyn bl.a. till att förundersökningen och dokumentationen däromkring är underkastad ett sanningskrav som endast kan åsidosättas i extrema undantagssituationer fann emellertid HD att åtgärderna var oförsvarliga. Se närmare Hans Gunnar Axberger, ”Nödens lag. NJA 1996 s. 443” i Rättsfall att minnas.s. 903