Stycket

4.I NJA 2000 s. 622 bedömdes huruvida det strider mot artikel 4 i det sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen (ne bis in idem) att en person först påförs skattetillägg och därefter döms till ansvar för skattebedrägeri (numera skattebrott) för samma gärning. HD fann att så inte var fallet. Härvid stödde sig HD på två argument. För det första menade HD att konventionens skydd mot ny lagföring (rättskraften) sannolikt gäller först då någon dömts till ansvar enligt ett avgörande ”in accordance with the law and penal procedure of that state”. Det sistnämnda uttrycket skulle enligt HD innebära att skydd mot ny lagföring uppkommer först då ett avgörande som enligt nationell rätt klassificeras som straffrättsligt vunnit laga kraft. Med andra ord ansågs påförande av skattetillägg (som enligt svensk rätt inte är en straffrättslig påföljd) inte aktivera det skydd som tillkommer medborgarna enligt artikel 4. För det andra framhöll HD att skyddet mot ny lagföring, enligt konventionspraxis, endast gäller under förutsättning att den andra lagföringen avser samma ”brott” som den första, dvs. skyddet enligt Europakonventionen är mer inskränkt än skyddet enligt 30 kap. 9 § rättegångsbalken (som utesluter ny lagföring för samma ”gärning” även om det inte skulle vara fråga om samma ”brott”). Bl.a. eftersom skattebedrägeri kräver uppsåt och skattetillägg påförs på grundval av ett strikt ansvar ansågs fråga vara om två skilda brott. (Av allmänt intresse var också att HD fann att starka skäl talar för att artikel 6 i Europakonventionen är tillämplig på den svenska skattetilläggsregleringen. Se rörande skattetilläggsregleringens förenlighet med Europakonventionen även RÅ 2000 ref. 66.) Rättsfallet har kommenterats av Petter Asp i JT 2000–01 s. 606 ff. samt av Iain Cameron i SvJT 2001 s. 745 ff.s. 896