Normkonflikter och EKMR1 hänvisning
Rättsfall
RÅ 2000 ref. 66
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
RÅ 2000 ref. 66
BibTeX
@misc{ra-2000-ref-66,
author = {{Regeringsrätten}},
title = {{RÅ 2000 ref. 66}},
year = {2000},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
20 hänvisningar i 9 artiklar · 20 stycken/fotnoter
Oskyldighetspresumtionen7 hänvisningar
- RÅ 2000 ref 66 I. (Volvo).
- RÅ 2000 ref. 66 Il. (Din Bil Örebro AB).
- Se Munck, s. 7 ff. Jämför även rättsfallet RÅ 2002 ref 55, i vilket Regeringsrätten anförde att finns särskild anledning att iaktta försiktighet beträffande krav som grundas enbart på beslut av skattemyndigheten det när det är fråga om en sådan straffliknande sanktion som skatte- tillägg. Rätten konstaterade vidare att det mot bakgrund av skattetilläggets karaktär kan finnas särskild anledning att söka undvika att det uppkommer irreparabla skador genom upprätt- hållande av kravet på säkerhet. I fallet hänvisades såväl till RÅ 2000 ref 66 Il som till Europadomstolens dom Janosevic mot Sverige, §§ 106-109, dom 2002-07-23.
Rättskraft i skatteprocessen1 hänvisning
Europadomstolens domar — tredje kvartalet 20021 hänvisning
Omstruktureringar och moms1 hänvisning
Skattetilläggen och Europakonventionen6 hänvisningar
- För mer djupgående analys av dessa tre mål från straffrättslig synpunkt hänvisas läsaren till Asp, Skattetilläggsregleringens förenlighet med Europakonventionen, JT 2000–01 s. 606–620. En redogörelse för dessa domar och korta kommentarer från skatterättslig synpunkt finns i Nyquist, Svensk lagstiftning prövas mot Europakonventionen i våra högsta instanser, SST 2001 s. 33–48. 1 0 HD ansåg sig inte behöva ta ställning till frågan om artikel 6 är tillämplig på det svenska skattetilläggsförfarandet. Icke desto mindre uttryckte HD att starka skäl talade för detta. 1 1 Det framgår klart från förarbetena (Explanatory Report to Protocol 7, Doc. H(84)5) att disciplinära påföljder räknas inte som ”straff” i artikel 4. För ett exempel se Ouendeno mot Frankrike, 39996/98, 9 januari 2001. 1 2 RÅ 2000 ref. 65. 1 3 Se Harris, O’Boyle and Warbrick, Law of the European Convention on Human Rights, 1995, s. 569 och van Dijk and van Hoof, Theory and Practice of the European Convention on Human Rights, 2 uppl. 1998, s. 690. 1 4 Att man gjorde en sådan hänvisning till ”lagen och rättegångsordningen i denna stat” förklarar Asp med att det innebär bara ”att artikeln syftar inte bara på rättegångsbalkens regler utan även på andra förfaranderegler som utifrån konventionen och protokollet är att bedöma som tillhörande konventionsstatens straffprocessrättsliga regelverk. Det förhållande att artikeln, till skillnad från artikel 6, innehåller en hänvisning till rättegångsordningen i konventionsstaten kan förklaras med att något regelverk måste avgöra när ett avgörande är att anse som lagakraftvunnet”, Asp 2001, s. 616. 1 5 F. mot Schweiz, 18 december 1987, A/128. 1 6 En sådan argument får starkt stöd från förarbetena till artikel 14.7 av FN:s konvention om medborgerliga och politiska rättigheter (999 UNTS 171) som artikel 4 bygger på. Se Nowak UN covenant on civil and political rights: CCPR commentary, 1993, s. 272. Gulatings lagmannarett (nedan) tog hänsyn till förarbetena till denna konvention i sin dom. 1 7 Regler om ne bis in idem i dess internationella betydelse finns bl.a. i Convention on the International Validity of Criminal Judgments, 1970, ETS No. 70, the Convention on Transfer of Proceedings in Criminal Matters, 1972, ETS No. 73. Dessa konventioner har införlivats i BrB 2:5a och 2:6. 1 8 Sådana reservationer/deklarationer har gjorts av Frankrike, Italien, Tyskland och Österrike. En deklaration kan under vissa omständigheter ha samma effekt som en reservation. Detta är dock ett komplicerat ämne. Se vidare Horn, Reservations and Interpretative Declarations to Multilateral Treaties, 1988. 1 9 Nr 36855/97 och 41731/98, 14 september 1999. 2 0 Jfr 30 kap. 9 § RB som använder sig av gärningsidentitet. 2 1 23 oktober 1995, A/328-C. 2 2 30 juli 1998. 2 3 31982/96, 30 May 2000. 2 4 Domare Repik var skiljaktig i målet Oliveira. Han framhöll bl.a. att han hade svårt att se vad som skilde detta mål från det tidigare avgjorda målet Gradinger. Asp föreslår dock en intressant lösning: ”Att det i Gradinger ansågs föreligga ett brott mot artikel 4 skulle möjligen kunna förklaras så att det rådde identitet mellan den faktor som kunde ha kvalificerat vållandebrottet som grovt och den överträdelse som konstituerande rattfylleriet. Man kan uttrycka det så att det förelåg identitet mellan rattfylleribrottet och de omständigheter som i förevarande fall självständigt kunde föranleda att en annan och strängare straffskala blev tillämplig”, Asp, 2001, a.a. s. 619. 2 5 R. (No 32502/96), S. (No 33732/96), Edelmayer (No. 33979/96) och Freunberger (No 34186/96). Europadomstolen avskrev därför dessa mål den 19 december 2000. 2 6 RF 11:14 lyder ”Finner domstol eller annat offentlig organ att en föreskrift står i strid med bestämmelse i grundlag eller annan överordnad författning eller att stadgad ordning i något väsentligt hänseende har åsidosatts vid dess tillkomst, får föreskriften icke tillämpas. Har riksdagen eller regeringen beslutat föreskriften, skall tillämpningen dock underlåtas endast om felet är uppenbart”. 2 7 Motion 1993/94:K25, bet. 1993/94:KU24, s. 18. 2 8 Ibland hör man att RF 2:23 på sätt och viss undergräver andra konventioners ställning i svensk rätt, men även detta bygger på ett missförstånd. Sverige är givetvis folkrättsligt sätt förpliktat att följa alla konventioner det har samtyckt till. Om Sverige inte gör det uppstår statsansvar gentemot de andra fördragsslutande länderna. Om svenska domstolar och myndigheter anser att en konflikt kan uppstå mellan en införlivad, eller icke-införlivad men ratificerad, traktat och (annan) svensk rätt kan och bör de försöka förlika denna konflikt genom att tillämpa principen om fördragskonform tolkning. Men svenska domstolar och myndigheter är inte konstitutionellt sett förpliktade att åsidosätta svenska normer som är i konflikt med ”vanliga” konventioner. Däremot har RF 2:23 skapat en sådan (villkorlig) förpliktelse för domstolar och myndigheter såvitt gäller europakonventionen. 2 9 Varken lagstiftaren eller de högsta domstolarna har uttryckligen accepterat detta sätt att konstitutionellt lösa problemet, men jag anser att RÅ 1997 ref. 65 bör tolkas som att Regeringsrätten implicit har anslutit sig till denna teori. 3 0 En möjlighet är dock att läsa RF 11:14 som Jareborg gör (se Straffideologiska fragment, 1992, s. 72–73), varigenom domstolarna skulle få lagpröva även i ej uppenbara fall och vara tvungna att lagpröva i uppenbara fall. 3 1 Se justitierådet Linds särskilda yttrande i NJA 1992, s. 532. Lind menade att en konventionskonform tolkning bör föredras framför motsatta uttalanden i förarbetena, i doktrin och i tidigare rättspraxis, men inte framför ordalydelsen av bestämmelsen i fråga. En ”turboversion” av denna tolkningsprincip är inte nödvändigtvis önskvärd från rättssäkerhetssynpunkt, ens för en folkrättare! Se t.ex. EGdomstolens kontroversiella avgörande i C-106/89, Marleasing SA v. La Commercial Internacional de Alimentacion SA [1990] ECR-I 4135, para. 8. 3 2 Andra svenska domstolar har förstått detta. I AD 1998 nr 17 försökte svaranden gentemot eventuella krav som konventionen ställde såvitt gäller den negativa föreningsfriheten att göra gällande att MBL var lex specialis. AD accepterade inte detta argument. 3 3 Det har hänt tidigare, t.ex. RH 1995:85. 3 4 Se dock Strömberg, Normgivningsmakten enligt 1974 års regeringsform, andra uppl. 1989, s. 98–99. 3 5 Men även inom de svenska rättsordningen är det sällsynt att sådana konflikter öppet erkänns. För två exempel se SOU 1995:115 s. 99 och AD 2000 nr 17. 3 6 Det bör nämnas att det finns äldre uttalanden i förarbetena såvitt gäller lagprövningsrättens omfattning som jag anser (av ovan redogjorda skäl) inte bör åberopas för att påverka lagprövning gentemot konventionen. T.ex. i SOU 1978:34 står det att ju mer allmän den överordnade normen är, desto mindre sannolikt är det att konflikten mellan den och den underordnade norm är uppenbar (s. 109). 3 7 ”The ECHR in Sweden Since Incorporation”, 48 International and Comparative Law Quarterly s. 20–57 (1999). Det var nog ett taktiskt misstag att skriva denna artikel på engelska! Docent Nergelius återger dock bl.a. kärnan av mitt resonemang på lätt tillgänglig svenska i Nergelius, Förvaltningsprocess, normprövning och europarätt, 2000, s. 44–58, särskilt s. 52–53. 3 8 Se bl.a. Le Compte, van Leuven och De Meyere mot Belgien, 23 juni 1981, A/43 och Bendenoun fallet (a.a. s. 2). 3 9 7 oktober 1988, A/144-A. 4 0 Som Europadomstolen sammanfattade den franska rättspraxisen kunde force majeur regeln åberopas när den anklagade kunde påvisa ”an event responsibility for which is not attributable [to him and which] it was absolutely impossible for him to avoid”. Salabiaku mot Frankrike, para. 19. 4 1 Salabiaku mot Frankrike, paragraf 30. Se även det senare fallet Pham Hoang mot Frankrike, 25 september 1992, A/243 para. 36. 4 2 Se bl.a. Harris, O’Boyle and Warbrick, 1995, s. 243–244, Asp, EG:s sanktionsrätt, 1998 s. 179–181, Danelius, Mänskliga rättigheter i europeisk praxis, 1997 s. 203– 204, Träskman, Presumtionen om den för brott misstänktes oskyldighet, Festskrift till Lars Welamson, 1987 s. 469–486 samt Omvänt eller bakvänt? Nordisk Tidsskrift for Kriminalvidenskab 1998 s. 352–367. 4 3 Icke desto mindre uttalade sig domstolen om brott som innehåller bara objektiva rekvisit. ”In particular, and again in principle, the Contracting States may, under certain conditions, penalise a simple or objective fact as such, irrespective of whether it results from criminal intent or from negligence. Examples of such offences may be found in the laws of the Contracting States”. Salabiaku mot Frankrike, para. 27. 4 4 Jfr Munck, s. 14. En rättslig presumtion kan beskrivas som en rättsregel som lättar bevisbördan för åklagaren genom att föreskriva att förekomsten av ett viss faktum, t.ex. att X har gjort p, följer en presumtion att X:s handlande också uppfyller rekvisitet q. Innebörden av en sådan presumtion är alltså i princip att om det visas att p föreligger så behöver q inte bevisas och A kan dömas för att ha begått p och q. Se Asp, 1999 s. 704 och Ekelöf, Rättegång: Fjärde häftet, 5 uppl., 1982, s. 89–97. 4 5 Relevanta bestämmelser i 5 kap. 1 och 6 §§ taxeringslagen (TL) lyder ”Om en skatteskyldig på något annat sätt än muntligen under förfarandet har lämnat en uppgift till ledning för taxeringen och uppgiften befinns oriktig, skall en särskild avgift (skattetillägg) tas ut ... Den skattskyldige skall befrias helt från särskild avgift 1. om felaktigheten eller underlåtenheten kan antas ha ett sådant samband med den skattskyldiges ålder, sjukdom, bristande erfarenhet eller liknande förhållande att den framstår som ursäktlig, 2. om felaktigheten eller underlåtenheten framstår som ursäktlig med hänsyn till uppgiftens art eller någon annan särskild omständighet, eller 3. om det framstår som uppenbart oskäligt att ta ut den särskilda avgiften. Den skattskyldige får befrias helt från skattetillägg även när det belopp som kunde ha undandragits genom felaktigheten eller underlåtenheten är obetydligt.” 4 6 Nyquist, s. 40. 4 7 SOU 2001:25, s. 339. 4 8 Skattetilläggskommittén anser att en strikt tillämpning av skattetilläggsregler kan bli hård och medföra orättvisor. Kommittén föreslår att skattetillägg endast utgår om den oriktiga uppgiften måste antas ha lämnats med uppsåt eller med oaktsamhet som inte med hänsyn till omständigheterna är att anse som ursäktlig. Se SOU 2001:25, särskilt s. 209–215. Se dock nedan, s. 768. 4 9 Se t.ex. 1993/94: KU24 s. 19. 5 0 Ett exempel kan ges från brittisk terroristlagstiftning av hur farliga sådana presumtioner kan bli. Section 16A av Prevention of Terrorism Act 1989 stadgar: ”(1) A person is guilty of an offence if he has any article in his possession in circumstances giving rise to a reasonable suspicion that the article is in his possession for a purpose connected with the commission, preparation or instigation of acts of terrorism ... ”(3) It is a defence for a person charged ... under this section to prove that at the time of the alleged offence the article in question was not in his possession for such a purpose as is mentioned in (1) above.” (4) Where a person is charged ... under this section and it is proved that at the time of the alleged offence — (a) he and that article were both present in any premises; or (b) the article was in premises of which he was the occupier or which he habitually used otherwise than as a member of the public, the court may accept the fact proved as sufficient evidence of his possessing that article at that time unless it is further proved that he did not at that time know of its presence in the premises in question, or, if he did know, that he had no control over it.” Maximumstraffet för detta brott är 10 års fängelse. Den engelska divisional court ansåg i R. v. DPP, Ex p. Kebilene and Others and R. v. DPP, Ex p. Rechachi, Times Law Reports 31 March 1999 att bestämmelsen bryter mot artikel 6.2. Fallet har ännu inte slutgiltigt avgjorts. 5 1 Asp, 2001, s. 611. 5 2 Se t.ex. RÅ 1996 ref. 44 och RÅ 1996 ref. 56. 5 3 Se Stubbings mot Storbritannien, 22 oktober 1996 och van Mechelen mot Nederländerna, 23 mars 1997. 5 4 Se t.ex. Zana mot Turkiet, 19 december 1997, Surek mot Turkiet (nr. 1), 8 juli 1999. 5 5 Jfr Munck, s. 16. Artikelns ordalydelse verkar utesluta en proportionalitetsbedömning av ”penalties” (artikel 1, mom. 2) men Europadomstolen har konstaterat i James m.fl. mot Storbritannien, 8 juli 1986, A/98, att inskränkningar som är ”manifestly without reasonable foundation” kan kränka denna del av artikeln. 5 6 Se t.ex. generaladvokaten van Gervens argument i C-326/88 Anklagemyndigheden v. Hansen & Søn I/S [1989] ECR I-2911 s. 2927 f. 5 7 För en kortfattad diskussion av stadgans konkreta betydelse för svenska domstolar se Cameron, EU-stadgan om mänskliga rättigheter: för vem och varför? Europarättslig tidskrift 2001 s. 143–153. 5 8 Nyquist påpekar att Regeringsrätten riktar helt in sig på att bolaget skulle ha gjort en skattevinst om uppgiften godtagits (s. 38). 5 9 Se t.ex. Harris, O’Boyle and Warbrick, 1995, s. 222–230. 6 0 Skattemyndigheten beslutade om skattetillägg den 21 december 1992. Omprövning begärdes genom ett överklagande daterat 7 juli 1993. 6 1 Jfr den norska Høyesteretts avgörande i Rt 2000 996, nedan s. 765. 6 2 Jfr. reglerna i 29 kap. 5 § BrB, som uttryckligen har åberopats ett antal gånger för att gottgöra en kränkning av regeln om skälig handläggningstid. Se t.ex. RH 2000:96. 6 3 Resolution I, antagit vid konferensen om mänskliga rättigheter, Rom 3–4 november 2000, i Europarådet HR Information Bulletin nr. 50, s. 35–37. 6 4 För skattetilläggskommitténs förslag på denna frågan se SOU 2001:25, s. 250– 253. 6 5 30210/96, 26 oktober 2000. 6 6 Domstolen hänvisade här till Munck, s. 16. 6 7 Domstolen hänvisade här till kommissionens avgörande i Källander mot Sverige, 12693/87. 6 8 Nu gällande regler finns i 17 kap. 2 och 3 §§ skattebetalningslagen (1997:483). 6 9 Nyquist, s. 42 och nedan s. 766–767 om Janosevic-fallet. 7 0 Rt 2000 996. 7 1 LG-1999-00499. 7 2 Sak nr 2000/1219, 19 januari 2001, Rt 2001 s. 85. 7 3 ”[E]n slik arbeidsdelning mellan ligningsmyndigheter og domstoler ved reaksjonsfastsettelsen [innebär] ikke at det rippes opp i en sak som skattyteren hade grunn til å anse seg ferdig med”. Høyesteretten hänvisade också flera gånger till fallet R.T. mot Schweiz som stöd för deras argument. 7 4 National Provincial, Yorkshire och Leeds Building Societies mot Storbritannien, 23 oktober 1997. 7 5 34619/97, beslut av den 26 september 2000. 7 6 Jfr skattetilläggskommitténs synpunkter, SOU 2001:25, s. 159. 7 7 Ringeisen mot Österrike, 16 juli 1971, A/13. Jfr Bottazzi, A.P., Di Mauro, Ferrari mot Italien, 28 juli 1999 när domstolen till slut tappade tålamodet med den italienska statens oförmåga att reformera domstolsväsendet för att förkorta handläggningstiderna. 7 8 Harris, O’Boyle och Warbrick påpekar dock (på s. 230) att ”Although it requires periods when little or nothing has happened in order to find a breach, the Court has been prepared to tolerate some proven instances of delay provided the overall length of proceedings is not clearly excessive given the number of stages of proceedings in the case”. 7 9 SOU 2001:25, s. 267–271. 8 0 Av de sju huvudproblem som konventionen skapar för skattetillägg har Regeringsrättens avgöranden i RÅ 2000 ref. 66 mer eller mindre svarat på fyra av dessa, nämligen om frånvaron av subjektiva rekvisit i skattetillägg är förenligt med oskuldspresumtionen i artikel 6.2, om denna bestämmelse lägger hinder i vägen för omedelbar verkställighet av ett skattetillägg, om ”automatiskt” tillägg vid skönstaxering är förenligt med artikel 6 och om en snäv användning av skattetilläggs eftergiftsgrunder i praktiken innebär att en rättslig presumtion tillämpas på en konventionsstridigt sätt. 8 1 SOU 2001:25, s. 199. 8 2 SOU 2001:25, s. 334. 8 3 Det var 28 åtal för vårdslös skatteuppgift 1998, 6 åtal för skatteförseelse 1997 och bara ett sådant åtal 1998 (SOU 2001:25, s. 332). Tack till Gunilla Stare för hjälpsamma kommentarer om skattebrott. 8 4 Asp, 2001, s. 620. Som redan nämnts är situationen måhända annorlunda i Norge. 8 5 SOU 2001:25, s. 185. 8 6 Skattetilläggskommittén ansåg att om skattetillägg är konventionsstridiga, har de varit så sedan 1972, när de introducerades i svensk rätt, SOU 2001:25, s. 342. Som redan nämndes kan den teleologiska tolkningsmetoden tillämpad av Europadomstolen innebära att en stats förpliktelser enligt konventionen ”växer”. Europadomstolen har dock inte insisterat i en sådan situation att en konventionskränkning ”bakdateras” till den dag konventionen trätt i kraft för staten i fråga. Se t.ex. Marckx mot Belgien, 13 juni 1979, A/31. Emellertid bör det erkännas att retroaktivitet i sådana sammanhang är en komplicerad fråga. För en diskussion från konventionsperspektiv se Cameron, Swedish Case Law on the ECHR and the Question of Remedies, i Cameron/Simoni (red.), Dealing with Integration, volume 2, 1998. För en värdefull diskussion från EG-perspektiv se Andersson, Blasting the Past or Cleaning the Slate?, 3 Turku Law Journal, s. 5–26 (2001). 8 7 SOU 2001:25, s. 331. 8 8 Protocol 11 to the ECHR: the European Court of Human Rights as a Constitutional Court?”, 15 Yearbook of European Law, s. 219, 251–253 (1995).
- Ett antal avgöranden under 1998–2001 i lägre instanser har hittills utmynnat i ett avgörande av Högsta domstolen och ett flertal avgöranden av Regeringsrätten. Av Regeringsrättens avgörande är det domarna i RÅ 2000 ref. 66 (I och II) som anses vara vägledande. Jag kommer nedan att kortfattat redogöra för HD:s mål samt de två vägledande målen från Regeringsrätten. Jag kommer även att behandla ett intressant hovrättsavgörande som kom under 2000. NJA 2000 s. 622 HD:s dom av den 29 november 2000 i NJA 2000 s. 622 gällde frågan om huruvida artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 utför ett hinder mot att någon fälls till ansvar för skattebedrägeri efter det att han eller hon ålagts skattetillägg. Artikel 4 lyder (i relevant del) ”Ingen får lagföras eller straffas på nytt i en brottmålsrättegång i samma stat för ett brott för vilket han redan blivit slutligt frikänd eller dömd i enlighet med lagen och rättegångsordningen i denna stat”. Det fanns två huvudfrågor som HD hade att ta ställning till. För det första var det nödvändigt att bestämma om förbudet i artikeln är tillämplig överhuvudtaget när det första avgörandet avser ett förfarande som enligt nationell rätt är av administrativ karaktär. För det andra hade HD att avgöra vilken omfattning rättskraften har enligt artikeln.
- Men vad är så hemskt med en marginalisering av konventionen, om det är det som Riksdagen vill? Det må finnas några få svenska jurister som inte skulle beklaga en sådan marginalisering, som alltid har ansett att konventionen är en besvärlig skapelse, vilken i grund och botten endast innebär onödigt krångel för den redan välfungerande rättstaten Sverige. Men jag anser inte att Riksdagen vill ha en marginalisering av konventionen. Detta skulle knappast rimma väl med det övergripande syftet med inkorporeringen och dessutom skulle det marginalisera en specifik grundlagsbestämmelse, nämligen RF 2:23. Riksdagen skapade en särskild rätt och skyldighet för domstolarna att lagpröva gentemot konventionen om det behövs. Förarbetena kan inte läsas som en negation av denna grundlagsbestämmelse. Jag anser att förarbetena endast innebär en uppmuntran till domstolarna att avstå från att lagpröva om det inte verkligen är nödvändigt, om inte konflikten är uppenbar. Jag har tidigare behandlat i detalj hur jag anser att domstolarna bör gå tillväga när de bedömer om en konflikt är uppenbar eller inte. Sammanfattningsvis anser jag att fyra faktorer bör tillmätas betydelse. Den första är tidsfaktorn, dvs. förhållandet i tid mellan Europadomstolens rättspraxis som svenska normer påstås kränka. Den andra är rättighetens natur (absolut, relativ) och hur klar den påstådda kränkningen av denna rättigheten är (något som i praktiken kommer att bero på hur tydlig Europadomstolen har varit i sina domskäl, och hur lätt det är för nationella domstolar att ”översätta” en dom rörande ett annat lands rättsordning). Den tredje faktorn är vilken typ av svensk norm konflikten rör sig om, en lag eller en förordning. Den fjärde faktorn är hur politiskt kontroversiellt ämnet är, i synnerhet hur många och hur omedelbara problem som en vägran att tillämpa en svensk norm kommer att vålla lagstiftaren. Alla dessa faktorer är dock komplicerade och jag tänker inte gå in mer på ämnet i denna uppsats. Det räcker med att konstatera att domstolarnas problem med lagprövning gentemot konventionen kommer att kvarstår tills lagstiftaren ger dem bättre vägledning. RÅ 2000 ref. 66 I (Volvo) I mål nr 1990-1998 (Volvo) prövade Regeringsrätten bolagets besvär över påfört skattetillägg med anledning av oriktig uppgift avseende redovisad avsättning till internvinstkonto. Regeringsrätten började med att analysera om artikel 6 bör tillämpas på det svenska skattetillägget. Den konstaterade först att, oavsett om de av skattekontrollutredningens från 1996 framlagda slutsatser, dvs. att skattetillägg inte föll under tillämpningsområdet för artikel 6, var riktiga då, har senare rättspraxis från Europadomstolen klargjort frågan. Regeringsrätten hänvisade framförallt till de ovannämnda Lauko och Kadubec-fallen och ansåg att starka skäl talade för att ett beslut att påföra skattetillägg var en ”anklagelse om brott” i konventionens mening. Domstolen gick sedan vidare till frågan om det var förenligt med artikel 6 att en administrativ myndighet beslutar som första instans om påförande av skattetilllägg. Denna fråga är tämligen enkel eftersom Europadomstolens rättspraxis medger detta under förutsättning att det finns möjlighet att överklaga till en domstol som har full jurisdiktion och som fullt ut tillgodoser konventionens rättssäkerhetsgarantier.
Svensk rättspraxis1 hänvisning