Stycket

3.Frågan om en person som fällt rasistiska yttranden vid en filmad föreläsning åtnjutit meddelarfrihet var föremål för bedömning i NJA 2000 s. 355. HD fann att den tilltalade haft offentliggörandeavsikt varför bestämmelserna om meddelarskydd i och för sig ansågs tillämpliga. Därefter gick HD in på frågan om offentliggörandeavsikten uteslöt ansvar för yttrandena enligt allmän lag. Härvid framhölls att relativt många fall av uppgiftslämnande med offentliggörandeavsikt innefattar ett spridande av uppgifterna i den mening som avses i 16 kap. 8 § brottsbalken (bl.a. inspelning av TV-program inför studiopublik). Dylik spridning får, enligt HD, så länge den ingår som ett led i en av yttrandefrihetsgrundlagen skyddad verksamhet, anses omfattad av lagens meddelarskydd. Om ett uppgiftslämnande däremot sker på ett sätt som medför spridning utöver vad som utgör ett naturligt led i den skyddade verksamheten kan frågan om ansvar för spridningen bedömas enligt allmän lag. I fallet ansågs stå klart att föreläsningen inte ingått som ett led i en verksamhet som gått ut på att offentliggöra ett videogram, utan inspelningen av föreläsningen fick istället anses utgöra en dokumentation av ”ett från offentliggörandeavsikten oberoende evenemang”. Till följd av detta ansågs den tilltalade inte kunna fällas för medverkan till produktion av videogrammet eller för det uppgiftslämnande som skett till hans filmande kamrater. För de yttranden som spridits till de personer som bevistat föreläsningen ansågs den tilltalade dock inte åtnjuta meddelarfrihet. Se för en kommentar till fallet, Gunnar Persson i JT 2000–01 s. 417 ff.s. 896