Rättsfall

NJA 2000 s. 355

Citera

NJA 2000 s. 355

BibTeX

@misc{nja-2000-s-355,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2000 s. 355}},
  year         = {2000},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

3 hänvisningar i 3 artiklar · 3 stycken/fotnoter

Bränna Koranen är hets mot folkgrupp1 hänvisning

Göran Lambertz · SvJT 2023 s. 312–334 · 1 ställe

Från Högsta domstolen finns ytterligare några rättsfall om hets mot folkgrupp, men enligt min bedömning saknar de betydelse för den aktuella frågan. De rättsfall som jag avser är NJA 1999 s. 702, NJA 2000 s. 355 samt NJA 2007 s. 805 I och II. NJA 1982 s. 128 — Skylten vid campingplatsen I rättsfallet används en benämning på den romska folkgruppen som numera anses kränkande och som Högsta domstolen självfallet inte längre använder. Jag har dock låtit texten stå som den gör i domen.Är det hets mot folkgrupp att bränna Koranen? · p. 23 · s. 318

Svensk rättspraxis1 hänvisning

Petter Asp · SvJT 2010 s. 902–999 · 1 ställe

Frivillig rättelse i den mening som avses i 12 § skattebrottslagen (1971:69) ansågs inte ha förelegat i NJA 2004 s. 692. Åklagaren ansågs i målet ha visat (jfr här NJA 2000 s. 355) att rättelsen inte var frivillig. Av allmänt intresse är att HD i målet uttalade att en ansvarsbefriande rättelse ”kan ske oberoende av om den som gör rättelsen vid ett tidigare tillfälle befunnit sig i en sådan situation att en rättelse då inte skulle kunna ha bedömts vara frivillig”, dvs. det förhållandet att en person vid ett visst tillfälle är i en sådan position att en eventuell rättelse inte kan anses frivillig hindrar inte att positionen senare förändras så att en frivillig rättelse kan göras (ett exempel skulle kunna vara att någon i ett skede är föremål för revision och brottsmisstankar som senare helt avskrivs). 4.2.4 Smugglingslagen m.m. I NJA 2001 s. 172 behandlades frågan om fullbordanspunkten för brott mot 9 § lagen (1994:1565) om beskattning av privatinförsel av alkoholdrycker och tobaksvaror från land som är medlem i Europeiska unionen. Brottet var, enligt den lag som var tillämplig i förhållande till gärningen, uppbyggt så att det avgörande inte var själva införseln, utan underlåtenheten att deklarera. Enligt HD kunde därför brott inte anses fullbordat redan när någon kört in i ”blå fil” (dvs. fil för den som inte har något att deklarera) men väl om denne stoppas och då lämnar oriktiga uppgifter eller för in varorna utan att stoppas.Straffrättens speciella del · p. 96 · s. 955

Svensk rättspraxis1 hänvisning

Petter Asp · SvJT 2001 s. 894–942 · 1 ställe

Frågan om en person som fällt rasistiska yttranden vid en filmad föreläsning åtnjutit meddelarfrihet var föremål för bedömning i NJA 2000 s. 355. HD fann att den tilltalade haft offentliggörandeavsikt varför bestämmelserna om meddelarskydd i och för sig ansågs tillämpliga. Därefter gick HD in på frågan om offentliggörandeavsikten uteslöt ansvar för yttrandena enligt allmän lag. Härvid framhölls att relativt många fall av uppgiftslämnande med offentliggörandeavsikt innefattar ett spridande av uppgifterna i den mening som avses i 16 kap. 8 § brottsbalken (bl.a. inspelning av TV-program inför studiopublik). Dylik spridning får, enligt HD, så länge den ingår som ett led i en av yttrandefrihetsgrundlagen skyddad verksamhet, anses omfattad av lagens meddelarskydd. Om ett uppgiftslämnande däremot sker på ett sätt som medför spridning utöver vad som utgör ett naturligt led i den skyddade verksamheten kan frågan om ansvar för spridningen bedömas enligt allmän lag. I fallet ansågs stå klart att föreläsningen inte ingått som ett led i en verksamhet som gått ut på att offentliggöra ett videogram, utan inspelningen av föreläsningen fick istället anses utgöra en dokumentation av ”ett från offentliggörandeavsikten oberoende evenemang”. Till följd av detta ansågs den tilltalade inte kunna fällas för medverkan till produktion av videogrammet eller för det uppgiftslämnande som skett till hans filmande kamrater. För de yttranden som spridits till de personer som bevistat föreläsningen ansågs den tilltalade dock inte åtnjuta meddelarfrihet. Se för en kommentar till fallet, Gunnar Persson i JT 2000–01 s. 417 ff.Grundlagarna och Europakonventionen · p. 3 · s. 896