1.På baksidan av ett nummer av en s.k. herrtidning fanns en bild på en känd skådespelare som höll upp ett exemplar av tidningen och med uppskattning tittade på ett uppslag; till bilden var fogat en text som löd: ”Bättre än Björnes magasin!”. Bilden användes av tidningen utan tillstånd från skådespelaren. Frågan som uppkom i NJA 1999 s. 749 var huruvida sidan var av utpräglat kommersiell natur (varvid lagen 1978:800 om namn och bild i reklam skulle vara tillämplig) eller om framställningen kunde anses innehålla något annat (ha ett redaktionellt innehåll). Med beaktande av att sidan innehöll en tydlig bild av tidningen och att sidan innehöll tidningens logotype samt uppgift om tidningens pris och om att den utkom varje vecka ansåg HD — trots att sidan var uppbyggd på samma sätt som flera av tidningens andra baksidor av icke kommersiell natur — att framställningen var av utpräglad kommersiell natur. Tidningens chefredaktör fälldes följaktligen till ansvar enligt 2 § i lagen (1978:800) om namn i bild och reklam. Ett JustR var skiljaktigt och ansåg att sidan delvis innehöll redaktionellt material som inte gick att särskilja från reklaminslaget. I förhållande till det redaktionella materialet gällde tryckfrihetsförordningens bestämmelser varför lagen om namn och bild i reklam inte kunde tillämpas i målet.s. 895
2.Tre personer som överlämnat fotografier till en journalist i syfte att dessa skulle användas som illustrationer till en tidningsartikel ansågs i NJA 1999 s. 275 åtnjuta meddelarfrihet enligt 1 kap. 1 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen till följd varav gärningen inte ansågs kunna föranleda straff för olaga hot eller hot mot tjänsteman. Med hänsyn till att offentliggörandet av fotografierna var ett led i journalistens ”journalistiska verksamhet” föll det, oberoende av fotografiernas hotfulla och skrämmande karaktär, inom tryckfrihetsförordningens skyddsområde, varför också klagandenas överlämnande av filmrullarna måste anses omfattat av meddelarfriheten. Det förhållandet att journalisten, innan publicering skett, visat fotografierna för de personer som på bilderna — direkt eller indirekt — utsattes för ett hot medförde ingen annan bedömning. Rättsfallet har kommenterats av Madeleine Leijonhufvud i JT 1999–00 s. 160 ff.s. 895
3.Frågan om en person som fällt rasistiska yttranden vid en filmad föreläsning åtnjutit meddelarfrihet var föremål för bedömning i NJA 2000 s. 355. HD fann att den tilltalade haft offentliggörandeavsikt varför bestämmelserna om meddelarskydd i och för sig ansågs tillämpliga. Därefter gick HD in på frågan om offentliggörandeavsikten uteslöt ansvar för yttrandena enligt allmän lag. Härvid framhölls att relativt många fall av uppgiftslämnande med offentliggörandeavsikt innefattar ett spridande av uppgifterna i den mening som avses i 16 kap. 8 § brottsbalken (bl.a. inspelning av TV-program inför studiopublik). Dylik spridning får, enligt HD, så länge den ingår som ett led i en av yttrandefrihetsgrundlagen skyddad verksamhet, anses omfattad av lagens meddelarskydd. Om ett uppgiftslämnande däremot sker på ett sätt som medför spridning utöver vad som utgör ett naturligt led i den skyddade verksamheten kan frågan om ansvar för spridningen bedömas enligt allmän lag. I fallet ansågs stå klart att föreläsningen inte ingått som ett led i en verksamhet som gått ut på att offentliggöra ett videogram, utan inspelningen av föreläsningen fick istället anses utgöra en dokumentation av ”ett från offentliggörandeavsikten oberoende evenemang”. Till följd av detta ansågs den tilltalade inte kunna fällas för medverkan till produktion av videogrammet eller för det uppgiftslämnande som skett till hans filmande kamrater. För de yttranden som spridits till de personer som bevistat föreläsningen ansågs den tilltalade dock inte åtnjuta meddelarfrihet. Se för en kommentar till fallet, Gunnar Persson i JT 2000–01 s. 417 ff.s. 896
4.I NJA 2000 s. 622 bedömdes huruvida det strider mot artikel 4 i det sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen (ne bis in idem) att en person först påförs skattetillägg och därefter döms till ansvar för skattebedrägeri (numera skattebrott) för samma gärning. HD fann att så inte var fallet. Härvid stödde sig HD på två argument. För det första menade HD att konventionens skydd mot ny lagföring (rättskraften) sannolikt gäller först då någon dömts till ansvar enligt ett avgörande ”in accordance with the law and penal procedure of that state”. Det sistnämnda uttrycket skulle enligt HD innebära att skydd mot ny lagföring uppkommer först då ett avgörande som enligt nationell rätt klassificeras som straffrättsligt vunnit laga kraft. Med andra ord ansågs påförande av skattetillägg (som enligt svensk rätt inte är en straffrättslig påföljd) inte aktivera det skydd som tillkommer medborgarna enligt artikel 4. För det andra framhöll HD att skyddet mot ny lagföring, enligt konventionspraxis, endast gäller under förutsättning att den andra lagföringen avser samma ”brott” som den första, dvs. skyddet enligt Europakonventionen är mer inskränkt än skyddet enligt 30 kap. 9 § rättegångsbalken (som utesluter ny lagföring för samma ”gärning” även om det inte skulle vara fråga om samma ”brott”). Bl.a. eftersom skattebedrägeri kräver uppsåt och skattetillägg påförs på grundval av ett strikt ansvar ansågs fråga vara om två skilda brott. (Av allmänt intresse var också att HD fann att starka skäl talar för att artikel 6 i Europakonventionen är tillämplig på den svenska skattetilläggsregleringen. Se rörande skattetilläggsregleringens förenlighet med Europakonventionen även RÅ 2000 ref. 66.) Rättsfallet har kommenterats av Petter Asp i JT 2000–01 s. 606 ff. samt av Iain Cameron i SvJT 2001 s. 745 ff.s. 896