Stycket

1.Ovan antydde jag att den negativa kompetenskonflikt som föreföll råda mellan HD och Regeringsrätten i tiden mellan Stallknecht- respektive Lassagårdsavgörandena, kan förstås mot bakgrund av en motvilja från bägge domstolarnas sida att riskera få ”sitt” domstolssystem översköljt av en mängd nya tvistefrågor. Vidare refererade jag tidigare ett antal fall där HD funnit allmän domstol behörig att pröva frågor med anknytning till förvaltningsrättsliga beslut. Det var därför upplagt för att efterdyningarna av de omvälvningar som de svenska förvaltningsdomstolarnas behörighet undergått under externt, europarättsligt, tryck, skulle leda till den negativa kompetenskonfliktens motsats, parallell behörighet för allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar. Ett potentiellt embryo till parallell behörighet kan anas i NJA 1975 s. 675. Frågan gällde om en kommun vid allmän domstol kunde väcka talan om att en socialbidragstagare skulle ersätta kommunen för lämnad socialhjälp och åberopa allmänna skadeståndsrättsliga bestämmelser. Dåvarande socialhjälpslagen reglerade särskilt bidragstagares ersättningsskyldighet och medgav överprövning av kommunbeslut hos länsstyrelsen. HD fann att en talan om återkrav på skadeståndsrättslig grund kunde prövas av allmän domstol. Det har hävdats att HD:s avgörande öppnade för konkurrerande exekutionstitlar. NJA 1996 s. 202 (Andersson) avgjordes av HD efter Stallknecht-målet (NJA 1994 s. 657). Här var ånyo fråga om återkrav på stöd beslutat av Jordbruksverket. Som ovan framgått saknades vid denna tidpunkt möjlighet att överklaga ett sådant beslut till förvaltningsdomstol. Andersson hade heller inte försökt överklaga Jordbruksverkets beslut. Andersson gjorde ändå, under hänvisning till Stallknecht-avgörandet, gällande att förvaltningsdomstol och inte allmän domstol skulle pröva frågan på grund av ”tvistefrågans art”. HD fann nu att tvisten inte rörde frågan om rätt till bidrag utan avsåg krav på återbetalning. HD framhöll att förvaltningsmyndighets krav på återbetalning av ett på felaktigt sätt utbetalat eller använt bidrag ”är en typ av fordran som allmän domstol sedan länge ansetts behörig att pröva”. Majoriteten menade att det då saknades anledning att frångå tidigare rättspraxis.s. 870