1.käranden (N), ett på Isle of Man registrerat bolag som bl.a. levererade bunkerolja till fartyg, betalning för en fordran mot svaranden (C), ett panamanskt bolag. Fordringen, som i målet befanns vara förenad med sjöpanträtt (nedan avsnitt 4.3), grundade sig på att N genom en lokal leverantör hade levererat drivmedel till ett C tillhörigt fartyg i Port Said, Egypten. En fråga som uppkom i målet var huruvida ränta skulle utgå på N:s fordran och i så fall efter vilka grunder. Domstolarna beaktade i denna del att leveransavtalet hade ingåtts i Egypten och därför ansågs ha störst anknytning till den egyptiska rättsordningen. Med tillämpning härav skulle ränta utgå efter vissa i domen angivna grunder.s. 787
2.Att avtalsstatutet sålunda ansågs avgörande för förpliktelsen att erlägga ränta ter sig naturligt. Däremot är det svårare att förstå varför domstolarna vid bestämningen av avtalsstatutet förbigick reglerna i lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker, vilken synes ha varit tillämplig i målet. Det är dock möjligt att egyptisk rätt skulle ha befunnits vara tillämplig även enligt dessa regler, såvida den lokale leverantören av oljan var att anse som ett fast driftställe för N i den mening som avses i 4 § 1 st. nämnda lag. 4.1.2 Arbetsrätt I AD 1996 nr 92 uppkom frågor huruvida det svenska charterflygföretaget Scanairs rörelse hade övergått, i den mening som avses i LAS 1982, till det danska flygbolaget Premiair A/S samt, vid jakande svar på den frågan, huruvida vissa förutvarande anställda hos Scanair som inte erhållit anställning hos Premiair haft företrädesrätt till återanställning i det bolaget. Svensk domsrätt för prövning av nämnda spörsmål hade tidigare befunnits föreligga, se AD 1995 nr 120. Jag har kommenterat det fallet i SvJT 1996 s. 622–623 och får hänvisa till den där lämnade redogörelsen för omständigheterna i målet. I förevarande fall var det omstritt huruvida svensk eller dansk rätt skulle tillämpas på de aktuella tvistefrågorna.s. 787
3.Arbetsdomstolen ansåg svensk rätt vara tillämplig. Den slutsatsen var väl ofrånkomlig utifrån det synsätt som domstolen anlagt redan vid avgörandet av domsrättsfrågan, nämligen att de i målet framställda anspråken hade sin grund i anställningsavtal mellan Scanair och dess tidigare anställda, avtal som otvivelaktigt var underkastade svensk rätt.s. 787
4.AD 2000 nr 45: En tysk ingenjör (D) var anställd hos ett tyskt företag (H) och sedan flera år placerad vid ett svenskt dotterbolag till H. Sedan H förklarat D:s utlandsuppdrag avslutat, uppkom tvist huruvida H härigenom hade sagt upp eller omplacerat D under sådana omständigheter att H ådragit sig skadeståndsskyldighet. Frågan var bl.a. om tvisten skulle bedömas enligt svensk eller tysk rätt.s. 788
5.Anställningsavtalet, vari ingick en klausul av innebörd att tvister rörande anställningen skulle avgöras enligt tysk rätt, hade ingåtts före den 1 juli 1998. Det omfattades därför inte av lagen (1998:167) om tillämplig lag för avtalsförpliktelser. I stället skulle tydligen de oskrivna regler som gällde före ikraftträdandet av den lagen komma till användning.s. 788
6.Även om avtalet i enlighet med lagvalsklausulen i princip var underkastat tysk rätt, fann Arbetsdomstolen med stöd av förarbetena till lagen (1974:12) om anställningsskydd (se prop. 1973:129 s. 229) att de tvingande bestämmelserna i den lagen, som sedermera ersatts av LAS 1982, utgör en miniminivå för arbetstagarens rättigheter i tvister som rör arbete utfört här i landet. Tysk rätt skulle därför inte tillämpas i den mån den var mindre förmånlig för D än LAS 1982.s. 788
7.I målet fanns det inte någon utredning om innehållet i tysk rätt. Det kunde därför inte konstateras huruvida tysk rätt var mer eller mindre förmånlig för D än svensk rätt. Detta var dock enligt Arbetsdomstolen utan betydelse, eftersom D begärt att LAS 1982 skulle tilllämpas och han i alla händelser var tillförsäkrad de rättigheter som följer av den lagen. Tvisten skulle därför avgöras (enbart) enligt LAS 1982. I sak befanns det sedan att H inte hade handlat i strid med den lagen och att skadeståndsskyldighet därför inte förelåg.s. 788
8.Rättsfallet ger närmast intrycket att Arbetsdomstolen till varje pris ville undvika att behöva befatta sig med tysk lag. Domstolen lyckades också med konststycket att helt bortse från den lagen, trots att tysk lag skulle tillämpas enligt parternas avtal. Avgörandet utgör såtillvida en bekräftelse på den lex fori-tendens i arbetsrättsliga mål som kan iakttas i flera tidigare fall från svensk rättspraxis liksom f.ö. i utländsk rättspraxis (jfr Lando i TfR 1979 s. 1–46).s. 788
9.Om en tvist som denna hade gällt ett anställningsavtal som ingåtts efter utgången av juni 1998, skulle art. 3 och 6 i Romkonventionen ha blivit tillämpliga, jfr Pålsson, Romkonventionen — Tillämplig lag för avtalsförpliktelser (1998) s. 82–88. Även om dessa regler inte var tilllämpliga i målet, hade Arbetsdomstolen givetvis kunnat, och kanske bort, låta sig inspireras av dem, jfr HD:s avgörande i NJA 1999 s. 673, 689.s. 788
10.Till den kollektiva arbetsrätten hänför sig AD 1999 nr 65: Med anledning av en konflikt på den danska arbetsmarknaden vidtog medlemmar i en svensk arbetstagarorganisation stridsåtgärder i form av en blockad mot vissa arbetsuppgifter bl.a. vid Arlanda flygplats. Blockaden befanns utgöra en tillåten sympatiåtgärd, eftersom det i målet inte ens var påstått att den konflikt som pågick i Danmark skulle vara olovlig. I detta läge hade Arbetsdomstolen ingen anledning att gå in på frågan efter vilket lands lag eller efter vilken måttstock primärkonfliktens lovlighet skulle bedömas. Jfr från tidigare rättspraxis angående sådana frågor AD 1961 nr 30 och 1978 nr 160.s. 788
11.I AD 1999 nr 89 och 99 uppkom frågor om tillämpligheten av svenska kollektivavtal på arbete som utförts utomlands. Som en allmän utgångspunkt gäller att sådana avtal normalt är anpassade till förhållandena här i landet och därför inte utan vidare kan anses tilllämpliga på arbete som utförs utomlands (jfr Bogdan i SvJT 1979 s. 106–107). De i målen aktuella kollektivavtalen innehöll inte någon uttrycklig reglering av frågan. Ej heller fann Arbetsdomstolen någon gemensam partsavsikt eller några andra förhållanden föreligga som kunde motivera att den allmänna regeln frångicks. Kollektivavtalen var därför inte tillämpliga i förevarande fall. 4.1.3 Associationsrätt I ND 1996 s. 1 (HovRVSv) avgjordes frågor om ett aktiebolags rättskapacitet och om behörig ställföreträdare för bolaget enligt bolagets personalstatut. Se nedan avsnitt 5.5.2.s. 789
12.MD 1999:27 rörde frågan vilken utredning som krävs för att styrka behörigheten att företräda ett utländskt bolag i fall där bolaget är hemmahörande i en stat (här Sydafrika) som saknar officiella bolagsregister. 4.1.4 Sjörätt I RH 1999:141 (HovRVSv) hade ett svenskt bolag (N) anlitat en speditör, som i sin tur hade anlitat ett rederi som undertransportör, för transport av varor från Hong Kong till Göteborg. Frågan var om speditören haft rätt att i det för transporten utfärdade konossementet upplåta säkerhetsrätt i varorna även för fordringar som rederiet hade gentemot speditören men som inte var hänförliga till den aktuella transporten och om rederiet därför — sedan speditören gått i konkurs — kunde åberopa sådan säkerhetsrätt gentemot N, som var ägare till varorna. Det hade inte gjorts gällande att något annat lands lag än Sveriges, dvs. lagen i den stat där bestämmelseorten var enligt konossementet, skulle tillämpas. Spörsmålet avgjordes därför enligt svensk lag. 4.2 Utomobligatoriskt skadestånd I det s.k. Klippanmålet, NJA 1996 s. 509, fälldes den tilltalade till ansvar för mord begånget i Sverige. I brottmålet framställdes skadeståndsanspråk av ett antal anhöriga till den mördade, vilka var bosatta i Elfenbenskusten. Anspråken avsåg ersättning för sveda och värk med anledning av de besvär som tillfogats de anhöriga genom underrättelsen om mordet.s. 789
13.HD uttalade att ersättning för sådan ideell skada skall utgå enligt svenska normer, oaktat de skadelidande är bosatta utomlands och skadan inträffat där. Skadeståndets belopp bestämdes med utgångspunkt i allmänt tillämpade normer för ersättning av detta slag, nämligen Trafikskadenämndens hjälptabell för bestämmande av ersättning för sveda och värk.s. 790
14.Att skadeståndsfrågan skulle avgöras enligt svensk rätt ifrågasattes inte i målet och ger ej heller anledning till invändningar. Som allmän regel gäller enligt NJA 1969 s. 163 att utomobligatorisk skadeståndsskyldighet skall bedömas enligt lagen i det land där den skadegörande handlingen, här mordet, har företagits. Det är visserligen diskutabelt om denna regel bör upprätthållas även vid distansdelikt, dvs. när skadan har uppkommit i ett annat land än handlingslandet. Någon ”äkta” sådan situation förelåg dock knappast i detta fall. Ty den direkta skadan var, liksom den skadegörande handlingen, lokaliserad till Sverige. Den skada som målet gällde och som uppkommit i Elfenbenskusten (de där bosatta anhörigas lidande) var av indirekt natur. Sådana skador synes böra anses irrelevanta för lagvalet (detsamma gäller f.ö. i domsrättshänseende, jfr Pålsson 1995 s. 93–94).s. 790
15.Däremot kan det hävdas att det, inom ramen för svensk rätt, bort beaktas vid beräkningen av skadeståndet att de skadelidande var bosatta i Elfenbenskusten. Att mekaniskt utgå från Trafikskadenämndens hjälptabell förefaller vara en onödigt ”fyrkantig” lösning, eftersom denna tabell torde bygga på löne- och kostnadsnivån i Sverige. Se vidare Bogdans kommentar till rättsfallet i JT 1996–97 s. 782–787. 4.3 Sakrätt I ND 1995 s. 12 (Göteborgs TR) och 1997 s. 1 (HovRVSv) krävde ett bolag (N) betalning för drivmedel som levererats till ett panamaregistrerat fartyg i en egyptisk hamn. N:s fordran på grund av denna leverans ansågs vara förenad med sjöpanträtt i fartyget. Den ståndpunkten grundades på panamansk lag, som var tillämplig enligt 259 § 2 st. sjölagen (1891:35 s. 1), se numera 3 kap. 51 § 2 st. sjölagen (1994:1009). Utan betydelse var att panamansk internationell privaträtt under de omständigheter som förelåg hänvisade till egyptisk rätt, se ovan avsnitt 2.3.s. 790
16.I ND 1998 s. 13 (Svea HovR, vars dom har överklagats; jfr TR:s dom i ND 1997 s. 24) uppkom, i ett mål angående statens skadeståndsansvar för en felaktig utmätning, en fråga om godtrosförvärv av ett skepp som var registrerat i det svenska skeppsregistret. TR, vars uppfattning i denna del inte ifrågasattes av HovR, ansåg frågan skola bedömas enligt svensk rätt, oavsett att saken hade mycket stark utländsk anknytning (bl.a. hade det påstådda godtrosförvärvet ägt rum utomlands genom en transaktion mellan utländska rättssubjekt).s. 790
17.Denna ståndpunkt är i överensstämmelse med den rådande huvudprincipen i svensk rätt att sakrättsliga konflikter i fråga om fartyg skall avgöras enligt registreringslandets lag. Jfr från tidigare rättspraxis ND 1991 s. 52 samt ur litteraturen Christer Rune, Rätt till skepp (2 uppl. 1991) s. 90. 4.4 Verkan av utländsk konfiskation I brottmålet NJA 1998 s. 838 hade en svensk bokförläggare år 1992 gett ut en svensk översättning av Adolf Hitlers verk ”Mein Kampf”. Han åtalades för brott mot lagen (1960:729) om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk, eftersom utgivningen hade skett utan medgivande av innehavaren av upphovsrätten till verket. Denne innehavare var enligt åtalet Fristaten Bayern, som genom en efter andra världskriget genomförd konfiskation och en sedermera verkställd överlåtelse hade förvärvat Adolf Hitlers i Bayern befintliga kvarlåtenskap i dess helhet, inklusive upphovs- och förlagsrätten till ”Mein Kampf”. Fristaten, som biträdde åtalet, framställde yrkanden om förstörande av exemplar av boken samt om vitesförbud för bokförläggaren att fortsätta utgivningen.s. 791
18.I TR och HovR kretsade diskussionen huvudsakligen kring frågan om konfiskationens förenlighet med folkrätten och med svensk ordre public. HD fann sig däremot inte behöva gå in på den problematiken. I stället tog HD fasta på att den svenska upphovsrättslagstiftningens tillämpningsområde enligt 2 och 6 §§ internationella upphovsrättsförordningen (1994:193) är utsträckt till att omfatta bl.a. verk med tysk anknytning som ”Mein Kampf”. Svensk upphovsrätt blev därmed i princip tillämplig på sådana verk och var avgörande bl.a. för frågan i vad mån en upphovsrätt är överlåtbar och kan övergå genom familjerättsligt fång eller tas i anspråk av upphovsmannens borgenärer. Det framstod då som följdriktigt att även frågan om övergång av upphovsrätt genom konfiskation avgörs enligt lagen i det land där upphovsrättsligt skydd påkallas, dvs. här enligt svensk rätt. På anförda skäl fann HD sedan att den tyska konfiskationen inte var förenlig med svensk upphovsrättslagstiftning. Upphovsrätten i Sverige till ”Mein Kampf” hade enligt svensk lag vid Adolf Hitlers död övergått till hans arv- eller testamentstagare. Det var visserligen inte klarlagt vem som vid den aktuella tidpunkten var innehavare av upphovsrätten till verket här i landet, men det var i vart fall inte visat att Fristaten gjort ett giltigt förvärv av denna rätt. Ej heller befanns det vara visat att Fristaten innehade förlagsrätten i Sverige till boken.s. 791
19.Att HD sålunda underkände Fristatens ställning som rättsinnehavare i Sverige fick betydelse på så sätt att de av Fristaten framställda yrkandena inte kunde bifallas, eftersom sådana yrkanden får framställas enbart av upphovsmannen eller hans rättsinnehavare. Däremot ledde den av HD intagna ståndpunkten inte till ogillande av åtalet. Brott mot upphovsrättslagen förelåg nämligen redan i och med att upphovsrätten till boken med säkerhet tillkom någon annan än den svenske bokförläggaren och att denne inte hade någon egen rätt att ge ut boken. Det behövde inte stå klart vem ”någon annan” var. Slutligen underkände HD på anförda skäl en invändning som gick ut på att tryckfrihetsintresset borde ges försteg framför intresset av skydd för upphovsrätten. Åtalet skulle därför bifallas.s. 791
20.För en utförligare redogörelse för och kommentar till rättsfallet se Bogdan i JT 1998–99 s. 640–644. 4.5 Marknadsrätt I MD 2000:19 fördes talan om vitesförbud för ett portugisiskt bolag att (i Sverige) marknadsföra en produkt som enligt lag inte fick tillverkas, överlåtas, hyras ut, installeras eller underhållas här i landet. Bolaget hade bedrivit marknadsföring — riktad mot konsumenter på den svenska marknaden — av produkten i fråga men bestred att MFL var tillämplig, då marknadsföringen hade skett via Internet. Denna invändning underkändes av Marknadsdomstolen, som slog fast att MFL är tillämplig också på marknadsföring som förekommer på Internet. Vad bolaget anfört om att Internet inte sänder information utan kräver att användaren är aktiv i sitt sökande föranledde inte någon annan bedömning. Slutet blev att det yrkade vitesförbudet meddelades.s. 792
21.Avgörandet innebär också en bekräftelse på den sedan länge fast etablerade grundsatsen att MFL är tillämplig, och Marknadsdomstolen därmed behörig, så snart marknadsföringen är inriktad på den svenska marknaden, även om den för åtgärderna ansvarige näringsidkaren är ett utländskt rättssubjekt med hemvist eller säte utomlands.s. 792
22.Rättsfallet kommenteras mer utförligt av Bogdan i JT 2000–01 s. 621–625.s. 792