Stycket

30.Sammantagna synes de båda fallen NJA 1997 s. 154 och 1997 s. 196 ge stöd för följande teser beträffande utövningen av den diskretionära prövningsrätt som domstolarna har enligt 3 kap. 6 § IÄL i fall där barnet saknar hemvist i Sverige: (1) Om barnet vistas i Sverige, skall ett i äktenskapsmålet framställt vårdnadsyrkande som regel tas upp till prövning. Det gäller även om vistelsen har kommit till stånd efter ett olovligt bortförande från barnets hemvistland. Möjligen förhåller det sig dock annorlunda i detta fall om en i barnets hemvistland meddelad vårdnadsdom skulle erkännas i Sverige. (2) Om barnet inte vistas i Sverige, bör vårdnadsyrkandet normalt inte prövas av svensk domstol, i vart fall om en i barnets hemvistland meddelad vårdnadsdom kan väntas bli erkänd här. Såväl i fall (1) som i fall (2) synes barnets och föräldrarnas medborgarskap vara utan betydelse. — De lege ferenda kan man ifrågasätta den stora vikt som lagstiftaren har lagt vid barnets vistelse i Sverige. Så länge denna anknytning inte har ”förtätats” till hemvist borde den anses vara alltför tunn för att motivera svensk domsrätt, åtminstone om en i barnets hemvistland meddelad vårdnadsdom skulle kunna erkännas här. I övrigt bör observeras att här berörda frågor numera har kommit i ett annat läge till följd av ikraftträdandet (1 mars 2001) av den förut nämnda Bryssel II-förordningen, jfr prop. 2000/01:98.s. 780