Närliggande

3.Från förmögenhetsrättens område kan antecknas fallet AD 2000 nr 49. Där ansågs begreppet hemvist i 2 kap. 2 § 3 st. lagen (1974:371) om rättegången i arbetstvister ha samma innebörd som i 10 kap. 1 § 1 st. RB. Vidare bekräftades den gamla sanningen att en person kan ha hemvist på en ort i Sverige, även om han inte är folkbokförd här och 10 kap. 1 § 2 st. RB därför inte kan tillämpas. I sådana fall blir det avgörande vilken faktisk anknytning som föreligger till orten i fråga. 2.3 Återförvisningsläran (renvoi) I ND 1995 s. 12 (Göteborgs TR) och 1997 s. 1 (HovRVSv) avgjordes huvudsaken i det mål som tidigare har refererats på en kvarstadsfråga i ND 1994 s. 38 (och behandlats i SvJT 1996 s. 596). Liksom i 1994 års fall ansåg domstolarna, denna gång enhälligt, att hänvisningen i 259 § 2 st. sjölagen (1891:35 s. 1) — numera 3 kap. 51 § 2 st. sjölagen (1994:1009) — till registerlandets lag i fråga om sjöpanträtt innebär en hänvisning till registerlandets materiella rätt och inte till dess internationella privaträtt. Då fartyget var registrerat i Panama, skulle panamanska regler om sjöpanträtt därför komma till användning, oavsett att det i panamansk rätt fanns en kollisionsrättslig regel som under föreliggande omständigheter hänvisade till egyptisk lag. Vidareförvisning godtogs således inte. 2.4 Ordre public Liksom tidigare har svenska domstolar regelmässigt vägrat godta framförda invändningar om att (tillämpningen av en utländsk lag eller) verkställigheten av ett utländskt avgörande skulle stå i strid med svensk ordre public. Ett fall från den här behandlade perioden som går mycket långt i denna riktning är NJA 1998 s. 817, se nedan avsnitt 5.4. För andra exempel se NJA 1998 s. 838 (HovR:s dom) och NJA 1999 s. 181 samt NJA 1996 C 10 och 21, 1998 C 45 och 69.s. 772