Stycket

10.Hovrätten resonerade på ungefär samma sätt som HD senare skulle göra i NJA 2000 s. 622. Den fann dels att brott som kräver uppsåt, som skattebedrägeribrott, inte kan vara ”samma brott” som skattetillägg och dels att begreppet ”brottmålsrättegång” inte är autonomt. Hovrätten åberopade Ponsetti och Chesnel-fallet och drog slutsatsen att det ”i vart fall inte kan ses som uppenbart (min kurs.) att ett beslut om skattetillägg skulle hindra prövning i domstol av brott som kräver uppsåt”. Hovrätten påpekade även att artikel 6 i konventionen inte innebär att samtliga de regler som enligt den svenska rättegångsordningen gäller vid utdömande av straff skall tillämpas. Endast de rättssäkerhetsgarantier som enligt konventionen gäller vid brottmålsrättegångar måste uppfyllas. M.a.o. var tingsrättens tillämpning av 45 kap. 1 § 3 st. RB felaktig.s. 754