Stycket

9.Det är onekligen svårt att få Gradinger- och Oliveira-fallet (och de två ovannämda avvisningsbeslut) att gå ihop. Sedan NJA 2000 s. 622 har det kommit avskrivningsbeslut i ett antal österrikiska fall som handlade om omständigheter liknande dem som gällde i Gradingerfallet. Förlikningar har dock uppnåtts i dessa fall. Domstolen gav därför inga ytterligare ledtrådar om hur artikel 4 bör tolkas. Som minimum kan man dock säga att det är tveksamt om Europadomstolen kommer att betrakta ett administrativt förfarande och ett straffrättslig förfarande som följer från en och samma gärning som automatiskt och alltid något som hamnar utanför tillämpningsområdet för artikel 4. Men att det är brottsidentitet som gäller verkar nu klart. Detta tyder på att ett åtal för ett brott som innehåller endast objektiva rekvisit inte hindrar ett senare åtal rörande samma gärning för ett brott som kräver uppsåt. Möjligtvis är det också så att den motsatta situationen inte heller är förbjudet av artikeln. En sådan argument får också stöd från Europadomstolens avvisningsbeslut i R.T. och Ponsetti och Chesnelfallen. Man kan något tillspetsat säga att det som individen ”vinner” från en generös tolkning av ”brottmålsrättegång” förlorar han eller hon genom att man tolkar artikeln som ett förbud byggt på brottsidentitet snarare än gärningsidentitet. Artikel 4 verkar alltså ge den enskilde mindre skydd än 30 kap. 9 § RB. Slutsatsen blir att HD:s dom i NJA 2000 s. 622 således inte är fel i sak. Jag återkommer dock till denna fråga när jag analyserar skattetilläggskommitténs förslag såvitt gäller ne bis in idem-regeln. RH 2000:61 Innan jag övergår till att redogöra för Regeringsrättens domar vill jag säga några ord om en dom från Hovrätten för Västra Sverige som också rörde artikel 4 i tilläggsprotokoll 7 några månader innan HD:s dom. Denna dom är intressant från konstitutionellt perspektiv. Skattemyndigheterna hade påfört en viss Walter J. skattetillägg. Senare blev han åtalad för skattebedrägeri. Han gjorde gällande att detta skulle innebära dubbelbestraffning i strid med artikel 4 i tilläggsprotokoll 7. Tingsrätten accepterade att skattetillägget var en ”brottsanklagelse” i konventionens mening. Emellertid gick skattetilläggsbeslutet ännu att överklaga. Således hade det inte vunnit laga kraft. Eftersom han inte hade blivit slutligt dömd för brottet kunde han (ännu) inte förlita sig på ne bis in idem-regeln. Däremot ansåg tingsrätten att 45 kap. 1 § 3 st. RB hindrade åklagaren från att åtala honom för skattebedrägeri så länge han stod under ”åtal” för den gärning som skattetillägget avsåg. Tingsrätten avvisade därför åtalet. Åklagaren överklagade detta beslut till hovrätten.s. 752