Stycket

2.RH 1999:74 (vårdnaden om en 10-årig dotter, som de senaste fyra åren bott hos modern, överflyttades från modern till fadern): Föräldrarna, som sammanbott under åren 1985–1992, hade tillsammans en dotter, född 1989, som de hade gemensam vårdnad om. Efter separationen bodde dottern växelvis hos var och en av föräldrarna. Vid två tillfällen under åren 1992 och 1993 anmälde modern till polisen att fadern kunde misstänkas ha förgripit sig på dottern sexuellt. År 1995 väcktes åtal mot fadern för sexuellt utnyttjande av underårig. Åtalet ogillades. Efter mars 1995 hade dottern endast sporadisk kontakt med fadern. Modern yrkade vid tingsrätten att hon skulle anförtros ensam vårdnad om dottern. Fadern bestred yrkandet och yrkade för egen del ensam vårdnad. I tingsrätten förklarade modern att hon inte motsatte sig att fadern fick träffa dottern under förutsättning att dottern själv ville det. Enligt tingsrätten gav modern intryck av att, på grund av sina kvarstående misstankar mot fadern, sakna engagemang för att umgänge skulle komma till stånd. Detta kunde dock enligt tingsrättens uppfattning inte i sig medföra att hon ansågs mindre lämplig som vårdnadshavare. I ett utlåtande från PBU från 1997 gjordes bedömningen att dottern hade en stark och övervägande bindning till och en djup känslomässig förankring hos modern. Vidare framgick att dottern uttryckte övervägande negativa känslor i förhållande till fadern. Tingsrätten anförtrodde vårdnaden åt modern. Fadern överklagade domen. Hovrätten noterade att moderns påstående om sexuella övergrepp inte vunnit något stöd av utredningen i målet och lämnade påståendena utan avseende. När det gällde kontakten mellan dottern och fadern anmärkte hovrätten att modern inte endast varit passiv utan att hon också på olika sätt aktivt försvårat för fadern att få kontakt med dottern och motarbetat hans försök att få umgås med dottern. Utlåtandet från PBU fick ses i belysning av att dottern vid det aktuella tillfället inte träffat fadern på drygt två år och att moderns påståenden om sexuella övergrepp då stod i fokus. Vad som framkommit i målet tydde, menade hovrätten, på att dottern i moderns närvaro kunde ge uttryck för ovilja att träffa fadern men också att dottern när modern inte var närvarande, t.ex. i skolan, gett uttryck för motsatt uppfattning. Hovrätten fann inte grund för att anta annat än att dottern ville ha en nära och god kontakt även med fadern. Modern hade genom att motarbeta en sådan kontakt utan godtagbara skäl brustit i sitt föräldraansvar. Hovrätten ansåg också att det fick anses framgå att modern även i framtiden skulle agera på samma sätt som dittills. Någon nära och god kontakt mellan dottern och fadern kunde därför inte förutses så länge modern var vårdnadshavare. Inget som framkommit visade att fadern var olämplig som vårdnadshavare. Föräldrarna bodde nära varandra och någon förändring i fråga om t.ex. skola och kamratumgänge torde inte behöva uppstå vid en överflyttning av vårdnaden. Grund saknades enligt hovrätten för att anta annat än att de problem som kunde uppstå var av övergående natur och de fick anses vara ett pris väl värt att betala för att i ett längre perspektiv skapa förutsättningar för dottern att kunna ha en god och nära relation med båda föräldrarna. Vårdnaden om dottern överflyttades från modern till fadern. Det antogs att fadern skulle låta överflyttningen ta den tid som behövdes. Kommentar Vid umgängessabotage är utgångspunkten, om inte andra omständigheter talar för en annan lösning, att vårdnaden flyttas över till den andra föräldern. I NJA 1998 s. 675 gavs kontinuitetsaspekten företräde och modern fick behålla vårdnaden trots att hon aktivt motverkat alla möjligheter till umgänge mellan fadern och barnet. Förhållandena i målet var dock mycket speciella och avgörandets prejudikatvärde torde därför vara begränsat. I RH 1999:74 ledde moderns umgängessabotage till att hovrätten flyttade över vårdnaden om en 10-årig flicka, som bott hos modern de senaste fyra åren och under den tiden endast haft sporadisk kontakt med fadern, från modern till fadern.s. 674