Rättsfall
NJA 1998 s. 675
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1998 s. 675
BibTeX
@misc{nja-1998-s-675,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1998 s. 675}},
year = {1998},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
6 hänvisningar i 4 artiklar · 6 stycken/fotnoter
Barn- och föräldrarätt1 hänvisning
Barnets bästa och vilja i domstol1 hänvisning
Nyare rättspraxis om vårdnad om barn3 hänvisningar
- Sedan den 1 oktober 1998 kan domstol döma till gemensam vårdnad eller vägra att lösa upp en gemensam vårdnad även om en av föräldrarna motsätter sig den vårdnadsformen. Domstolen skall besluta efter vad som är bäst för barnet. Domstolen får dock inte besluta om gemensam vårdnad, om båda föräldrarna motsätter sig det. (6 kap. 5 § FB) NJA 1999 s. 451 (föräldrarna skilda; samarbetssvårigheter): Föräldrarna hade gemensam vårdnad om barnen (en dotter född 1987 och två söner födda 1991 resp. 1993). Barnen hade sedan föräldrarnas skilsmässa år 1995 bott hos modern, bortsett från att dottern under ett halvår i slutet av år 1997 bott hos fadern. Fadern och barnen hade i övrigt umgåtts i stort sett varannan helg. Modern yrkade år 1997 att hon skulle tillerkännas ensam vårdnad om barnen. Hon gjorde gällande att den gemensamma vårdnaden inte fungerade därför att fadern var dominant och inte respekterade henne. Den vårdnadsutredning som gjorts gav vid handen att föräldrarna representerade två olika sätt att uppfostra barn på; modern var mera tillåtande och nära barnen medan fadern stod för ett mera uppfostrande och gränssättande förhållningssätt. Barnen uppvisade inte tecken på att ha några särskilda problem men det fanns hos utredaren en viss oro för att dottern var indragen i föräldrarnas konflikt. Tingsrätten anförtrodde modern vårdnaden om barnen. Fadern överklagade och yrkade att den gemensamma vårdnaden skulle bestå. Hovrätten konstaterade att föräldrarnas samarbete försämrats alltmer efter skilsmässan; kontakter med de sociala myndigheterna hade inte lett till att samarbetet förbättrats och även inför hovrätten hade föräldrarna visat en tydlig motvilja mot samförståndslösningar. Föräldrarnas konflikt hade också sedan länge pågått helt öppet inför barnen. Vid dessa förhållanden och då inte heller någon omedelbar förbättring kunde förutses i fråga om föräldrarnas benägenhet att samarbeta fann hovrätten skäl att upplösa den gemensamma vårdnaden. Vårdnaden anförtroddes åt modern. Fadern överklagade domen. Enligt HD måste vad som förekommit vid 1998 års ändringar i 6 kap. FB anses innebära, att lagstiftningen numera förutsätter att gemensam vårdnad normalt är till barnets bästa; endast när det framkommer särskilda omständigheter som talar mot gemensam vårdnad eller om båda föräldrarna motsätter sig gemensam vårdnad, skall vårdnaden anförtros åt en förälder ensam. Enligt vårdnadsutredningen var båda föräldrarna engagerade och kompetenta föräldrar och fanns det enligt utredaren förutsättningar för gemensam vårdnad. Utredaren menade också att barnen hade en hel del att vinna på en mer praktiskt engagerad och delaktig far och att föräldrarna tillsammans kunde ge barnen mer än vad var och en av dem förmådde ge med den ordning som gällde interimistiskt och som innebar att modern hade ensam vårdnad och fadern umgänge. HD ansåg att båda föräldrarna fick anses lämpliga som vårdnadshavare. Visserligen förekom meningsskiljaktigheter mellan dem som gjorde att samarbetet inte löpte friktionsfritt. Meningsskiljaktigheterna var dock enligt HD långtifrån av sådant slag som enligt förarbetena skall medföra att domstolen inte bör förordna om gemensam vårdnad mot den ena förälderns vilja. HD förordnade att föräldrarna skulle ha gemensam vårdnad om barnen.
- Har en av föräldrarna eller båda vårdnaden om barnet och vill någon av dem få ändring i vårdnaden, skall rätten förordna att vårdnaden skall vara gemensam eller anförtro vårdnaden åt en av föräldrarna. Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall det fästas avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Risken för att barnet far illa skall beaktas. (6 kap. 2 a och 5 §§ FB) NJA 1998 s. 675 (modern fick behålla vårdnaden trots att hon hindrat umgänge mellan barnet och fadern utan att ange något annat skäl för sitt handlande än sin principiella övertygelse att barn i hennes sons situation endast bör få umgås med den förälder som det bor hos): Föräldrarna hade tillsammans en son, född 1995, som modern ensam hade vårdnaden om (ex lege). Fadern hade umgänge med sonen fram till dess att sonen var drygt ett halvt år gammal. Därefter hade modern konsekvent vägrat honom att träffa sonen. Som skäl härför angav hon att ett ”flängande” mellan två föräldrar är skadligt för ett barn. Faderns vårdnadsyrkande ogillades av tingsrätten men bifölls av hovrätten. HD konstaterade inledningsvis att vårdnaden borde flyttas över på fadern eftersom modern aktivt motverkade alla möjligheter till umgänge mellan far och son, om inte andra omständigheter talade för en annan lösning. Sonen var bara tre och ett halvt år gammal. Han hade bott hela sitt liv hos modern och inte träffat fadern sedan han var spädbarn. HD ansåg att det måste förutsättas att sonen hade ett stort behov av stabilitet och kontinuitet i sin tillvaro. En överflyttning av vårdnaden till fadern skulle innebära en fullständig omvälvning i sonens liv. Vid en sammanvägning av de olika omständigheterna i målet fann HD, trots det umgängessabotage som modern utövade, att det då inte var förenligt med sonens bästa att vårdnaden överfördes till fadern. HD förordnade dock om umgänge och betonade att ansträngningarna att få till stånd ett fungerande umgänge mellan far och son måste fortsätta. Två ledamöter var skiljaktiga och ville fastställa hovrättens domslut. Justitierådet Munck, som inledningsvis redogjorde för innehållet i 6 kap. 2 a § första stycket och andra stycket första meningen och 6 kap. 7 § FB, pekade på att sonen kommit upp i förskoleåldern och att det fortlöpande skulle aktualiseras olika ställningstaganden med anknytning till vårdnaden, som för vårdnadshavaren ställer krav på mogenhet och omdöme samt på en förmåga att sätta barnets intresse före eventuella personliga åsikter. Den extrema och närmast obegripliga inställningen i umgängesfrågan innebar i sig enligt Munck en fara för sonens utveckling och väckte allvarliga betänkligheter i fråga om modern i andra avseenden var skickad att under de närmaste åren sörja för sonen på ett sätt som måste krävas av en vårdnadshavare. Det fick därmed enligt Munck anses att modern inte var lämpad att handha vårdnaden om sonen och att det var förenat med risker att låta vårdnaden ankomma på henne i fortsättningen. Samtidigt skulle en överflyttning enligt Munck innebära en omvälvande förändring för barnet, och även en sådan lösning var alltså förenad med risker. Fadern hade dock förklarat sig vara medveten om de svårigheter en flyttning skulle föra med sig och hade planerat hur en sådan skulle ske. Justitierådet Håstad ansåg att det med hänsyn till moderns oförmåga att inse att sonen behövde ha fortlöpande kontakt med fadern (eller en fadersgestalt i lämplig ålder) och till hennes bristande kompromissvilja kunde ifrågasättas om hon var lämplig som vårdnadshavare (jfr 6 kap. 7 § FB). Fastän en överflyttning av vårdnaden måste innebära en omvälvande förändring för sonen, ansåg Håstad att det förmodligen var bäst för sonen att vårdnaden gavs till fadern. I vart fall rådde ovisshet om vad som utgjorde sonens bästa och då borde vårdnaden ges till den förälder som i enlighet med 6 kap. 2 a § FB strävar efter att ge barnet en nära och god kontakt med båda föräldrarna.
- RH 1999:74 (vårdnaden om en 10-årig dotter, som de senaste fyra åren bott hos modern, överflyttades från modern till fadern): Föräldrarna, som sammanbott under åren 1985–1992, hade tillsammans en dotter, född 1989, som de hade gemensam vårdnad om. Efter separationen bodde dottern växelvis hos var och en av föräldrarna. Vid två tillfällen under åren 1992 och 1993 anmälde modern till polisen att fadern kunde misstänkas ha förgripit sig på dottern sexuellt. År 1995 väcktes åtal mot fadern för sexuellt utnyttjande av underårig. Åtalet ogillades. Efter mars 1995 hade dottern endast sporadisk kontakt med fadern. Modern yrkade vid tingsrätten att hon skulle anförtros ensam vårdnad om dottern. Fadern bestred yrkandet och yrkade för egen del ensam vårdnad. I tingsrätten förklarade modern att hon inte motsatte sig att fadern fick träffa dottern under förutsättning att dottern själv ville det. Enligt tingsrätten gav modern intryck av att, på grund av sina kvarstående misstankar mot fadern, sakna engagemang för att umgänge skulle komma till stånd. Detta kunde dock enligt tingsrättens uppfattning inte i sig medföra att hon ansågs mindre lämplig som vårdnadshavare. I ett utlåtande från PBU från 1997 gjordes bedömningen att dottern hade en stark och övervägande bindning till och en djup känslomässig förankring hos modern. Vidare framgick att dottern uttryckte övervägande negativa känslor i förhållande till fadern. Tingsrätten anförtrodde vårdnaden åt modern. Fadern överklagade domen. Hovrätten noterade att moderns påstående om sexuella övergrepp inte vunnit något stöd av utredningen i målet och lämnade påståendena utan avseende. När det gällde kontakten mellan dottern och fadern anmärkte hovrätten att modern inte endast varit passiv utan att hon också på olika sätt aktivt försvårat för fadern att få kontakt med dottern och motarbetat hans försök att få umgås med dottern. Utlåtandet från PBU fick ses i belysning av att dottern vid det aktuella tillfället inte träffat fadern på drygt två år och att moderns påståenden om sexuella övergrepp då stod i fokus. Vad som framkommit i målet tydde, menade hovrätten, på att dottern i moderns närvaro kunde ge uttryck för ovilja att träffa fadern men också att dottern när modern inte var närvarande, t.ex. i skolan, gett uttryck för motsatt uppfattning. Hovrätten fann inte grund för att anta annat än att dottern ville ha en nära och god kontakt även med fadern. Modern hade genom att motarbeta en sådan kontakt utan godtagbara skäl brustit i sitt föräldraansvar. Hovrätten ansåg också att det fick anses framgå att modern även i framtiden skulle agera på samma sätt som dittills. Någon nära och god kontakt mellan dottern och fadern kunde därför inte förutses så länge modern var vårdnadshavare. Inget som framkommit visade att fadern var olämplig som vårdnadshavare. Föräldrarna bodde nära varandra och någon förändring i fråga om t.ex. skola och kamratumgänge torde inte behöva uppstå vid en överflyttning av vårdnaden. Grund saknades enligt hovrätten för att anta annat än att de problem som kunde uppstå var av övergående natur och de fick anses vara ett pris väl värt att betala för att i ett längre perspektiv skapa förutsättningar för dottern att kunna ha en god och nära relation med båda föräldrarna. Vårdnaden om dottern överflyttades från modern till fadern. Det antogs att fadern skulle låta överflyttningen ta den tid som behövdes. Kommentar Vid umgängessabotage är utgångspunkten, om inte andra omständigheter talar för en annan lösning, att vårdnaden flyttas över till den andra föräldern. I NJA 1998 s. 675 gavs kontinuitetsaspekten företräde och modern fick behålla vårdnaden trots att hon aktivt motverkat alla möjligheter till umgänge mellan fadern och barnet. Förhållandena i målet var dock mycket speciella och avgörandets prejudikatvärde torde därför vara begränsat. I RH 1999:74 ledde moderns umgängessabotage till att hovrätten flyttade över vårdnaden om en 10-årig flicka, som bott hos modern de senaste fyra åren och under den tiden endast haft sporadisk kontakt med fadern, från modern till fadern.