Stycket

1.Har en av föräldrarna eller båda vårdnaden om barnet och vill någon av dem få ändring i vårdnaden, skall rätten förordna att vårdnaden skall vara gemensam eller anförtro vårdnaden åt en av föräldrarna. Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall det fästas avseende särskilt vid barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna. Risken för att barnet far illa skall beaktas. (6 kap. 2 a och 5 §§ FB) NJA 1998 s. 675 (modern fick behålla vårdnaden trots att hon hindrat umgänge mellan barnet och fadern utan att ange något annat skäl för sitt handlande än sin principiella övertygelse att barn i hennes sons situation endast bör få umgås med den förälder som det bor hos): Föräldrarna hade tillsammans en son, född 1995, som modern ensam hade vårdnaden om (ex lege). Fadern hade umgänge med sonen fram till dess att sonen var drygt ett halvt år gammal. Därefter hade modern konsekvent vägrat honom att träffa sonen. Som skäl härför angav hon att ett ”flängande” mellan två föräldrar är skadligt för ett barn. Faderns vårdnadsyrkande ogillades av tingsrätten men bifölls av hovrätten. HD konstaterade inledningsvis att vårdnaden borde flyttas över på fadern eftersom modern aktivt motverkade alla möjligheter till umgänge mellan far och son, om inte andra omständigheter talade för en annan lösning. Sonen var bara tre och ett halvt år gammal. Han hade bott hela sitt liv hos modern och inte träffat fadern sedan han var spädbarn. HD ansåg att det måste förutsättas att sonen hade ett stort behov av stabilitet och kontinuitet i sin tillvaro. En överflyttning av vårdnaden till fadern skulle innebära en fullständig omvälvning i sonens liv. Vid en sammanvägning av de olika omständigheterna i målet fann HD, trots det umgängessabotage som modern utövade, att det då inte var förenligt med sonens bästa att vårdnaden överfördes till fadern. HD förordnade dock om umgänge och betonade att ansträngningarna att få till stånd ett fungerande umgänge mellan far och son måste fortsätta. Två ledamöter var skiljaktiga och ville fastställa hovrättens domslut. Justitierådet Munck, som inledningsvis redogjorde för innehållet i 6 kap. 2 a § första stycket och andra stycket första meningen och 6 kap. 7 § FB, pekade på att sonen kommit upp i förskoleåldern och att det fortlöpande skulle aktualiseras olika ställningstaganden med anknytning till vårdnaden, som för vårdnadshavaren ställer krav på mogenhet och omdöme samt på en förmåga att sätta barnets intresse före eventuella personliga åsikter. Den extrema och närmast obegripliga inställningen i umgängesfrågan innebar i sig enligt Munck en fara för sonens utveckling och väckte allvarliga betänkligheter i fråga om modern i andra avseenden var skickad att under de närmaste åren sörja för sonen på ett sätt som måste krävas av en vårdnadshavare. Det fick därmed enligt Munck anses att modern inte var lämpad att handha vårdnaden om sonen och att det var förenat med risker att låta vårdnaden ankomma på henne i fortsättningen. Samtidigt skulle en överflyttning enligt Munck innebära en omvälvande förändring för barnet, och även en sådan lösning var alltså förenad med risker. Fadern hade dock förklarat sig vara medveten om de svårigheter en flyttning skulle föra med sig och hade planerat hur en sådan skulle ske. Justitierådet Håstad ansåg att det med hänsyn till moderns oförmåga att inse att sonen behövde ha fortlöpande kontakt med fadern (eller en fadersgestalt i lämplig ålder) och till hennes bristande kompromissvilja kunde ifrågasättas om hon var lämplig som vårdnadshavare (jfr 6 kap. 7 § FB). Fastän en överflyttning av vårdnaden måste innebära en omvälvande förändring för sonen, ansåg Håstad att det förmodligen var bäst för sonen att vårdnaden gavs till fadern. I vart fall rådde ovisshet om vad som utgjorde sonens bästa och då borde vårdnaden ges till den förälder som i enlighet med 6 kap. 2 a § FB strävar efter att ge barnet en nära och god kontakt med båda föräldrarna.s. 673