Stycket

1.Sedan den 1 oktober 1998 kan domstol döma till gemensam vårdnad eller vägra att lösa upp en gemensam vårdnad även om en av föräldrarna motsätter sig den vårdnadsformen. Domstolen skall besluta efter vad som är bäst för barnet. Domstolen får dock inte besluta om gemensam vårdnad, om båda föräldrarna motsätter sig det. (6 kap. 5 § FB) NJA 1999 s. 451 (föräldrarna skilda; samarbetssvårigheter): Föräldrarna hade gemensam vårdnad om barnen (en dotter född 1987 och två söner födda 1991 resp. 1993). Barnen hade sedan föräldrarnas skilsmässa år 1995 bott hos modern, bortsett från att dottern under ett halvår i slutet av år 1997 bott hos fadern. Fadern och barnen hade i övrigt umgåtts i stort sett varannan helg. Modern yrkade år 1997 att hon skulle tillerkännas ensam vårdnad om barnen. Hon gjorde gällande att den gemensamma vårdnaden inte fungerade därför att fadern var dominant och inte respekterade henne. Den vårdnadsutredning som gjorts gav vid handen att föräldrarna representerade två olika sätt att uppfostra barn på; modern var mera tillåtande och nära barnen medan fadern stod för ett mera uppfostrande och gränssättande förhållningssätt. Barnen uppvisade inte tecken på att ha några särskilda problem men det fanns hos utredaren en viss oro för att dottern var indragen i föräldrarnas konflikt. Tingsrätten anförtrodde modern vårdnaden om barnen. Fadern överklagade och yrkade att den gemensamma vårdnaden skulle bestå. Hovrätten konstaterade att föräldrarnas samarbete försämrats alltmer efter skilsmässan; kontakter med de sociala myndigheterna hade inte lett till att samarbetet förbättrats och även inför hovrätten hade föräldrarna visat en tydlig motvilja mot samförståndslösningar. Föräldrarnas konflikt hade också sedan länge pågått helt öppet inför barnen. Vid dessa förhållanden och då inte heller någon omedelbar förbättring kunde förutses i fråga om föräldrarnas benägenhet att samarbeta fann hovrätten skäl att upplösa den gemensamma vårdnaden. Vårdnaden anförtroddes åt modern. Fadern överklagade domen. Enligt HD måste vad som förekommit vid 1998 års ändringar i 6 kap. FB anses innebära, att lagstiftningen numera förutsätter att gemensam vårdnad normalt är till barnets bästa; endast när det framkommer särskilda omständigheter som talar mot gemensam vårdnad eller om båda föräldrarna motsätter sig gemensam vårdnad, skall vårdnaden anförtros åt en förälder ensam. Enligt vårdnadsutredningen var båda föräldrarna engagerade och kompetenta föräldrar och fanns det enligt utredaren förutsättningar för gemensam vårdnad. Utredaren menade också att barnen hade en hel del att vinna på en mer praktiskt engagerad och delaktig far och att föräldrarna tillsammans kunde ge barnen mer än vad var och en av dem förmådde ge med den ordning som gällde interimistiskt och som innebar att modern hade ensam vårdnad och fadern umgänge. HD ansåg att båda föräldrarna fick anses lämpliga som vårdnadshavare. Visserligen förekom meningsskiljaktigheter mellan dem som gjorde att samarbetet inte löpte friktionsfritt. Meningsskiljaktigheterna var dock enligt HD långtifrån av sådant slag som enligt förarbetena skall medföra att domstolen inte bör förordna om gemensam vårdnad mot den ena förälderns vilja. HD förordnade att föräldrarna skulle ha gemensam vårdnad om barnen.s. 666