Närliggande

6.Så långt synes allt väl. Avgörandet i NJA 1999 s. 520 utgör en bekräftelse på de principer om rättskraftens bestämning vid alternativa rättföljder som lagts på plats genom NJA 1994 s. 23 och 1995 s. 610. HD gick emellertid nu ett steg vidare och prövade om det fanns anledning att utsträcka den negativa rättskraften ytterligare. I domskälen skriver HD: ”Yrkandet i den nya rättegången om ersättning för följdskador till fuktfelen är däremot varken alternativt till eller ekonomiskt likvärdigt med det av (K; min anm.) i den pågående rättegången framförda yrkandet om prisavdrag baserat på värdeminskning. Visserligen kan vissa praktiska och processekonomiska skäl synas tala för att (K) redan i den pågående rättegången borde ha yrkat ersättning inte bara för avhjälpande av fuktfelen utan även för följdskadorna till dessa. Reglerna i 17 kap. 11 § och 13 kap. 6 § RB kräver emellertid inte mer än att samma rättsföljd inte skall bli föremål för två rättegångar. Behovet av en klar och lättillämpad regel talar med skärpa för att den negativa rättskraften begränsas till yrkanden som avser samma rättsföljd eller avser en rättsföljd som är alternativ och ekonomiskt likvärdig.” Kravet på att yrkandena skall vara inte bara alternativa utan också ekonomiskt likvärdiga återfinns inte uttryckligen i rättsfallen från 1994 och 1995. I de avgörandena sägs i stället att yrkandena — hävning respektive prisavdrag — helt ersätter varandra. Att påföljderna också är ekonomiskt likvärdiga står väl emellertid klart. Man kan dock fråga sig om det var nödvändigt för HD att lägga till detta rekvisit. Hade det inte räckt med att konstatera att yrkandena är alternativa på så sätt att de helt ersätter varandra, eller kanske t.o.m. enbart att de är alternativa? Har svaret på frågan om det fanns skäl att tänja på gränserna i stället blivit att rättskraftsområdet krympts?s. 662