1.Mellandom får enligt 17:5 st. 2 meddelas endast ”om det är lämpligt med hänsyn till utredningen”. Det är rätten, i samråd med parterna, som avgör när det är lämpligt att meddela mellandom och vilken fråga som prövningen skall avse. Lämplighetsprövningen är avgörande för om en processekonomisk vinst skall kunna uppnås och rätten bör lägga ner stor möda på att avgöra om det aktuella fallet passar för mellandom. Någon enkel ”formel” för när det kan vara lämpligt att meddela mellandom finns inte, men några kriterier kan skönjas. Den fråga som lämnas utanför mellandomen bör vara förhållandevis utredningskrävande och bevisningen bör inte vara gemensam för den fråga som upptas till mellandom och resten av målet. Finns gemensam bevisning uteblir i regel den processekonomiska vinsten.Vidare bör det föreligga förhoppningar om att mellandomen leder till att målet slutligt avgörs. I regel är det inte lämpligt att meddela mellandom över en fråga som inte utgör en tillräcklig förutsättning för en viss utgång av målet i sin helhet. Undantagsfall kan dock förekomma där det av olika anledningar kan vara lämpligt att få en fråga i målet avgjord genom mellandom, trots att målet inte kan avgöras genom denna.s. 511
2.Lämplighetsbedömningen sker ofta tidigt i processen, vanligen redan under förberedelsen.Rätten måste redan på detta stadium försöka bedöma målet och avgöra om en mellandom kan leda till en processekonomisk vinst. Rätten bör då också försöka bedöma om dess avgörande i mellandomen kommer att stå sig, eller om domen kommer att överklagas och då eventuellt ändras. Det säger sig självt att dessa bedömningar är vanskliga. Risken för dubbla processkedjor överskuggar alltid ett beslut om mellandom. Om både mellandomen och den senare prövningen av målet i övrigt överklagas, stiger processkostnaderna samtidigt som parterna tvingas till längre väntan innan tvisten slutligt avgörs.s. 512
3.Ett tydligt exempel på att lämplighetsprövningen är svår i praktiken bjuder rättsfallen NJA 1992 s. 16 och NJA 1999 s. 52. De båda målen har sitt ursprung i en ersättningstalan mot en bank grundad på försummelse i samband med ett bankuppdrag. Banken bestred ersättningsyrkandet bl.a. genom att hävda att preskription inträtt. I den första mellandomen prövade TR huruvida 18:9 HB kunde tillämpas på bankuppdraget och fann att så inte var fallet. Efter överklagande fann HD att 18:9 visst kunde tillämpas, och återförvisade målet till TR. I det påföljande målet, NJA 1999 s. 52, meddelade TR återigen mellandom, nu över huruvida preskription inträtt enligt bl.a. 18:9 HB. TR fann att preskription inträtt, medan HD kom fram till att kärandens talan var väckt i rätt tid och inte preskriberad. Efter prövning i sex instanser under drygt 10 års tid var det således fastslaget i målet att preskription inte inträtt. Övriga frågor återstod alltjämt att pröva (knappast i form av mellandom, får man förmoda.)s. 512
4.En mer lyckad mellandom meddelades i NJA 1997 s. 97, där en man som fallit ner från en stege krävde försäkringsbolaget på invaliditetsersättning. Bolaget invände bl.a. att preskription inträtt. TR meddelade mellandom och fann, liksom både HovR och HD, att anspråket var preskriberat. Genom mellandomen slapp domstolarna befatta sig med den säkert mycket omfattande bevisningen om skadans storlek och villkoren i försäkringsavtalet. Även om slutresultatet ur processekonomisk synvinkel blev betydligt bättre i NJA 1997 s. 97 än i NJA 1992 s. 16 och NJA 1999 s. 52, var utgångspunkten paradoxalt nog den motsatta. Förutsättningarna för en mellandom i 1992 års fall var bättre, eftersom prövningen gällde en rättsfråga och utredningskostnaderna därmed var begränsade. I 1997 års fall var rättsfrågan ostridig; istället gällde prövningen om förutsättningarna för preskription var uppfyllda. Denna fråga krävde såväl skriftlig bevisning som partsförhör. Jämförelsen mellan förutsättningarna och utgångarna i de båda tvisterna visar hur vansklig lämplighetsbedömningen kan vara vid mellandomsbeslut.s. 512