Stycket

3.Ett tydligt exempel på att lämplighetsprövningen är svår i praktiken bjuder rättsfallen NJA 1992 s. 16 och NJA 1999 s. 52. De båda målen har sitt ursprung i en ersättningstalan mot en bank grundad på försummelse i samband med ett bankuppdrag. Banken bestred ersättningsyrkandet bl.a. genom att hävda att preskription inträtt. I den första mellandomen prövade TR huruvida 18:9 HB kunde tillämpas på bankuppdraget och fann att så inte var fallet. Efter överklagande fann HD att 18:9 visst kunde tillämpas, och återförvisade målet till TR. I det påföljande målet, NJA 1999 s. 52, meddelade TR återigen mellandom, nu över huruvida preskription inträtt enligt bl.a. 18:9 HB. TR fann att preskription inträtt, medan HD kom fram till att kärandens talan var väckt i rätt tid och inte preskriberad. Efter prövning i sex instanser under drygt 10 års tid var det således fastslaget i målet att preskription inte inträtt. Övriga frågor återstod alltjämt att pröva (knappast i form av mellandom, får man förmoda.)s. 512