Närliggande

11.25. Problemets lösning ligger sålunda i skadebegreppet (se 9 ovan). Detta var exakt vad Gabrielsson menade, när han talade om att sambandet ”måste bedömas separat för varje del av skadorna” (se 17 ovan). Utnyttjandet av skadebegreppet står också i överensstämmelse med det synsätt som Edvard Nilsson hävdade i ett särskilt yttrande i Läkemedelsskadenämnden 1997: ”Någon gång kan situationen vara den att den skadelidande visserligen är medveten om att han har tillfogats en läkemedelsskada i ersättningsbestämmelsernas mening men anser att skadan inte är tillräckligt allvarlig för att han skall begära ersättning för den; en insiktsfull skadelidande kanske avstår från att göra det just därför att han vet att ett ersättningsanspråk skulle komma att avböjas med hänvisning till att han skäligen får tåla skadan utan rätt till ersättning enligt § 5 i ersättningsbestämmelserna. Det kan också tänkas att den skadelidande i det längsta hoppas att skadan skall gå över och därför underlåter att begära ersättning för den skadan. Om skadan i ett sådant fall förvärras väsentligt, bör han kunna få ersättning för denna i viss mening nya skada, om han framställer sitt ersättningsanspråk inom tre år från den tidpunkt den väsentliga förändringen inträffade.” 26. Det förtjänar understrykas att den förfining av ersättningsbilden det blir fråga om genom att skadorna separeras har skadeståndsrättslig karaktär. Greppet står i överensstämmelse med det sätt varpå trafikskadeersättningen beräknas samt med många andra frågor, särskilt ansvarsförutsättningarna, som gäller denna ersättning. (c) Orsakssambandet 27. Tekniken att separera skadorna förutsätter att ett orsakssamband kan konstateras beträffande varje delskada för sig. Det vanliga är att personskadebegreppet aktualiseras enhetligt och vid ett enda tillfälle. Det bestäms att en viss personskada skall medföra ersättning för dels kostnader, dels uteblivna inkomster, dels ideell skada. Bilden har dock inte alltid varit så enkel. Omprövning av ersättningen är en situation av mer komplicerat slag. Ett annat fall, där personskadebegreppet aktualiseras på ett särskilt sätt gäller flera skadeståndsskyldiga. Om A har skadat X:s arm, medan B har skadat hans ben, uppkommer frågan om det är en eller flera skador. NJA 2000 s. 285 innehåller ett tredje fall. Det finns en enda ersättningsskyldig (trafikförsäkringen) men icke desto mindre måste man spjälka upp skadan i olika delar. Inte med inriktning på ersättningen utan på skadan. Detta blir nödvändigt för preskriptionsfrågan, där ersättningen inte är aktuell utan just själv skadan. (d) Kännedomsrekvisitet 28. Nordenson antog 1996 att det knappast var troligt att en domstol med den utformning lagtexten hade — och inte minst vid en jämförelse med t.ex. 21 § atomansvarighetslagen eller 12 § PAL — skulle vara beredd att tumma alltför mycket på kännedomsrekvisitet till den skadelidandes nackdel. Lagtexten borde tolkas efter sin ordalydelse. Han fick fullständigt rätt. HD har särskilt understrukit behovet av att fullt ut respektera kännedomsrekvisitet: ”Kravet på sådan kännedom, bl.a. om orsakssambandet, bör inte luckras upp, särskilt som preskriptionen inte bryts genom ett enkelt krav hos försäkringsbolaget när detta bestrider ansvar, utan försäkringshavaren i sådant fall är tvungen att anhängiggöra en talan vid domstol med risk för att behöva betala sina egna och försäkringsbolagets rättegångskostnader, och rätten till ersättning ändå preskriberas tio år från det att fordringen tidigast kunde göras gällande.” 29. Tanken tycks vara att den skadelidande redan har en tung börda genom att vara tvungen att instämma försäkringsbolaget vilket är förenat med kostnader. Dessutom har den skadelidande ytterligare en preskriptionsfrist att beakta som kan medföra problem för honom, nämligen den tioåriga. Det skulle från HD:s sida alltså vara fråga om någon slags rättviseaspekt. (e) Bevisningen 30. Underrätterna fann att den avgörande tidpunkten var d ovan. HD har beträffande värken haft en annan uppfattning. Domstolen kom till sin ståndpunkt efter blott föredragning. (f) Från TSL till FAL 31. 2000 års fall gäller 28 § trafikskadelagen. Den snabba övergången i HD:s domskäl från TSL till FAL och dess förarbeten — sedan domstolen fastslagit att 28 § TSL ”överensstämmer med en motsvarande regel i 29 §” FAL — kan diskuteras. Må vara att 28 § TSL överensstämmer med 29 § FAL. Men härmed är inte sagt att bestämmelserna är desamma och bara går att byta ut mot varandra ungefär som man byter kort. FAL:s regel antogs fyrtio år innan TSL kom till. Varför skulle inte 28 § TSL ha kunnat få ett eget innehåll, exempelvis inspirerat av den skadeståndsrättsliga bedömning som så ofta gör sig gällande när det gäller trafikskadeersättning? Varför skulle inte 29 § FAL ha kunnat få ett eget innehåll utifrån sina speciella förutsättningar? (g) Förhållandet till NJA 1997 s. 97 32. I förhållande till 1997 års fall (se 17–18 ovan) är det fråga om en klar utveckling och precisering av rättsläget. Positionerna är framflyttade. Det stora och nya inslaget är att skadorna skall separeras. (h) Nämnder och domstolar 33. NJA 2000 s. 285 ställer också Trafikskadenämnden i en speciell belysning. Nämnden har en unik position i svenskt rättsliv. Den har som uppgift att behandla viktigare ersättningsärenden rörande personskada. Syftet är att säkerställa att viktigare utomrättsliga avgöranden i skaderegleringen blir materiellt riktiga och att en enhetlig tillämpning av lagregler och försäkringsvillkor upprätthålls på området. Nämnden skall också verka för att personskaderegleringen inom trafikförsäkringen blir skälig. De viktigare ärenden som nämnden skall behandla framgår av ett reglemente, fastställt av regeringen efter förslag av Trafikskadenämnden själv. Uppgår den medicinska invaliditeten till minst tio procent anses ersättningsfrågan så viktig att nämndens yttrande alltid måste begäras av försäkringsbolaget. Om saken skall avgöras utanför domstol måste nämnden fastställa ersättningen för inkomstförlust samt ideell skada. Trafikförsäkringsbolagen måste också alltid inhämta nämndens yttrande angående dels ersättning för förlust av underhåll eller omprövning av livränta eller engångsbelopp enligt 5 kap. 5 § 1 st. SkL, dels om inkomstförlust beräknas uppgå till halva basbeloppet.s. 452