Stycket

28.Enligt fast praxis kan man tala om olika slag av utövaransvar. De fall man normalt tänker på är där verksamhetsutövare är den som driver den industriella verksamheten. Ett specialfall utgör emellertid det fall där den industriella verksamheten upphört, men där det fortfarande finns risk för förorening för omgivningen genom läckage från kvarlämnade tankar eller liknande. I dessa fall anses det vara fråga om en pågående miljöfarlig verksamhet. Verksamhetsutövare är den som använder fastigheten för förvaring, ofta fastighetsägaren. I detta fall ansvarar fastighetsägaren för efterbehandlingsåtgärder i egenskap av verksamhetsutövare. Detta synsätt innebär att fastighetsägaren kan bli ansvarig såsom verksamhetsutövare för förvaring av läckande tankar m.m. Det är risken för förorening av omgivningen som konstituerar ett självständigt ansvar för fastighetsägaren. Fastighetsägarens ansvar är dock i detta fall begränsat till preventiva åtgärder, dvs. till åtgärder med syfte att förebygga störningar. Om det är själva marken som är skadad, utan att det föreligger någon risk för omgivningen, anses inte fastighetsägaren bedriva någon miljöfarlig verksamhet. Då är det istället fråga om skador av en tidigare bedriven miljöfarlig verksamhet. Som exempel kan nämnas kontaminerad mark. Gränsen mellan dessa ”förvaringsfall” och ”skadefall” är inte helt klar och okontroversiell. I ett avgörande där Regeringsrätten klargjort var gränsen går för när en fastighetsägare kan bli ansvarig i egenskap av verksamhetsutövare var omständigheterna följande (RÅ 1997 ref. 12, I, målet avsåg rättsprövning). Makarna B förvärvade en fastighet av ett konkursbo. På fastigheten hade sedan fem-sex år bedrivits bilreparationsverksamhet av minst tre olika företag. Några dagar efter tillträdet fann makarna att det fanns olja i en urinbrunn på fastigheten. Miljö- och hälsoskyddsnämnden förelade makarna att bl.a. forsla bort oljan. Regeringsrätten fann att makarna B i och med att de genom fastighetsförvärvet blivit ägare till den anläggning i vilken oljan förvarades fick anses i miljöskyddslagens mening utöva den miljöfarliga verksamhet som förvaringen utgjorde. I ett annat Regeringsrättsavgörande (RÅ 1998 ref. 26, fråga var även här om rättsprövning) fann emellertid Regeringsrätten att om det är ovisst om någon förvaring förekommer kan det inte konstateras att någon verksamhet utövas. Regeringsrätten ansåg därför att något föreläggande för en fastighetsägare att undersöka om det fanns drivmedel i tankar och betongkassun belägna på fastigheten samt eventuella läckage från dessa inte kunde utfärdas. Två regeringsråd var skiljaktiga. De ansåg att fastighetsägaren fick anses utöva den befarade miljöfarliga verksamheten (min kursivering). Då syftet med bestämmelsen var att tillsynsmyndigheten skulle kunna kräva en undersökning för att klarlägga om en verksamhet var miljöfarlig eller inte ansåg de att föreläggande skulle utfärdas. Jag vill här betona att det, när frågan om vem som kan bli adressat slagits fast, alltid skall göras en skälighetsbedömning av ansvarets omfattning. 2.3.2 Ansvaret för reparativa åtgärder vid koncernförhållanden Som jag nämnde inledningsvis hävdas det ibland i den miljörättsliga doktrinen att någon annan än den som är att anse som verksamhetsutövare enligt vedertagna — aktiebolagsrättsliga — begrepp skall anses som ansvarig såsom verksamhetsutövare redan enligt nu gällande bestämmelser även i andra än de s.k. förvaringsfallen. Darpö anser t.ex. att ett moderbolag skulle kunna bli ansvarigt för ett dotterbolags förpliktelser om verksamheten ingår som en naturlig och branschtypisk del i koncernen och om moderbolaget haft ett rättsligt och faktiskt väsentligt inflytande på verksamheten. Han anser också att det borde kunna tillmätas vikt om ett moderbolag tillgodogjort sig en vinst genom att sälja ut dotterbolaget och dess tillgångar och uppger att vissa hållpunkter borde kunna ses i resonemangen om rådighet, väsentligt inflytande och det ekonomiska tillgodogörandet.s. 916