Rättsfall

RÅ 1998 ref. 26

Rättskälldiskussion

Citera

RÅ 1998 ref. 26

BibTeX

@misc{ra-1998-ref-26,
  author       = {{Regeringsrätten}},
  title        = {{RÅ 1998 ref. 26}},
  year         = {1998},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

4 hänvisningar i 3 artiklar · 4 stycken/fotnoter

Eftertanke och förutseende - en rättsvetenskaplig studie om ansvar och skyldigheter kring förorenade områden2 hänvisningar

Jan Darpö · 2001, s. 1–1965 · 2 ställen

Verksamhetsutövare, markägare och konkursbon i miljöbalken1 hänvisning

Jan Darpö · SvJT 2000 s. 481–506 · 1 ställe

SOU 1996:103 del 1, s. 138. 1 0 Remissyttrande från Naturvårdsverket 1996-10-15, s. 41. 1 1 Remissyttrande från Lunds Universitet 1996-10-11, s. 41f. och 45 f. 1 2 A.a. s. 46. 1 3 Detta tillägg ska alltså inte förväxlas med ”ventilen” i 10 kap. 6 § (”obetydligt bidrag”). 1 4 Naturvårdsverkets skrivelser 1997-03-26 och 1997-11-20. 1 5 Prop. del 2, s. 118. 1 6 Prop. del 1, s. 360. 1 7 Prop. del 2, s. 122. 1 8 Här går det inte längre att använda sig av mitt exempel med A, B och C som ska stå för 80 % av kostnaden för efterbehandlingen av ett område. I kommentaren till miljöskadelagen illustrerar Eriksson den civilrättsliga begränsningsregeln med följande exempel: Två personer orsakar en och samma skada och blir sålunda solidariskt skadeståndsskyldiga. Efter jämkning fastställs deras respektive delar till 50 % vardera. I denna situation är det inte möjligt för den skadelidande att kräva var och en på mer än dessa 50 %. Beror jämkningen på medvållande, är 50 % det absoluta tak som den skadelidande kan få ut eftersom han själv ska stå för resten. Beror däremot jämkningen på förhållanden på de ansvarigas sida, kan han först söka A på 50 % och därefter B på ytterligare 50 % och därigenom få ut full kompensation för skadan. (Eriksson, A: Rätten till skadestånd vid miljöskador. Fritzes förlag, 1:2 uppl. 1995, s. 93.) Ett liknande exempel ges i SkL-kommentaren (Bengtsson, B – Nordenson, U – Strömbäck, E: Skadestånd. Liber, 3:e uppl. 1985, s. 242 f.). 1 9 Eriksson s. 98. 2 0 Egentligen bara vid medvållande, se Eriksson s. 98y (2 kap. 2 och 3 §§), s. 101ö (6 kap. 2 §) och 101m (3 kap. 6 §). 2 1 Prop. del 2, s. 120. 2 2 Det är detta som avses i förarbetsuttalandet: ”Det skall göras en samlad skälighetsbedömning. Denna kan alltefter omständigheterna leda till fullt, jämkat eller inget ansvar.” (prop. del 2, s. 122.) 2 3 Detta är också såvitt jag förstår Lagrådets tolkning av regeln om solidariskt ansvar (prop. del 2, s. 473). 2 4 Eckhoff kallar detta lagstiftningens ”reella hänsyn”. Han menar att dessa är en av de rättskällefaktorer som är tillåtna att använda sig av i juridisk argumentation, vilka är sju till antalet: Lagtexten, förarbeten, rättspraxis från domstolarna, andra myndigheters praxis, allmän sedvana, den juridiska litteraturen (doktrinen) samt ”reella hänsyn”. Med det sistnämnda uttrycket avses ”vurderinger av hva som er rettferdig, rimelig eller formålstjenlig”, ett slags värdering av ”resultatets godhet”; dels i förhållande till konsekvenserna för rättsregeln (innehållsmässigt och rättstekniskt), och dels i förhållande till lösningen i den konkreta situationen. Med andra ord är det fråga om en värdering utifrån de intressen och ändamålsöverväganden som lagstiftningen är till för att främja. (Eckhoff, T & Helgesen, J E: Rettskildelære. Tano Aschehoug, 4:e uppl. 1997, s. 23 f. och kapitel 14:III.) 2 5 Ett presumtionsansvar likt det som föreslogs av Miljöbalksutredningen. 2 6 Ett begränsat solidariskt ansvar som innebär att miljömyndigheten kan vända sig till den som stått för den största andelen av föroreningen eller den förorenare som sist hade rådighet över marken (43 § 3 st. jordforureningsloven). 2 7 Art. 4, jfr med art. 24 Bundes-Bodenschutzgesetz. 2 8 Prop. del 2, s. 278. 2 9 29 och 30 § förordningen (1998:899) om miljöfarlig verksamhet och hälsoskydd. 3 0 Detta tillvägagångssätt framgår inte i sin helhet av 26 kap. 18 §, då det inte finns någon anvisning om hur kostnadsfördelningen ska gå till i dessa fall. Jag menar emellertid att här kan ledning hämtas ur 26 kap. 22 § och den praxis som finns under miljöskyddslagen när det gäller samordnade recipientundersökningar. Detta betyder att först tas ett beslut om rättelse, och därefter ytterligare ett om kostnadsfördelning. 3 1 Detta framgår av det s.k. Fotokemifallet, NJA 1984 s. 602. Se vidare om detta rättsfall under avsnitt 4.2. 3 2 SvJT 1998 s. 888 f. 3 3 Själva utformningen av den engelska lagstiftningen är dock monstruös till sin omfattning och knappast något att ta efter. Trots att den omfattar närmare 200 sidor detaljreglering i förordningar och föreskrifter finns även här åtskilliga frågetecken att klara ut. 3 4 Förslaget liknade det förslag om särskild talan enligt 29 b § ML som Miljöskyddsutredningen på sin tid lämnade (SOU 1983:20). Före tillkomsten av miljöskyddslagen hade f.ö. miljömyndigheterna en sådan särskild talerätt enligt 11 kap. 17 § 47 punkten i 1918 års vattenlag. 3 5 Darpö, J: Vem har ansvaret? SNV Rapport 4354, Naturvårdsverket 1994. Efter att ha börjat som doktorand vid Juridicum i Uppsala, publicerade jag också delar av rapporten i uppdaterat skick några år senare i Miljörättslig tidskrift; se Darpö, J: Ansvaret för efterbehandling av förorenade områden. MRT 1996:2 s. 150, Åmyra förlag 1997. 3 6 Här bör dock påpekas att det i civilrättsliga sammanhang inte är helt klart vad som ligger i detta uttryck. Vägledande rättspraxis saknas i stort sett. I förarbetena till miljöskadelagen finns å ena sidan uttalanden som friar den markägare på vars marker någon tippar avfall i smyg (prop. 1985/86:83, s. 53). Å andra sidan finns i den föregående utredningen uttalanden som — med hänvisning till äldre rätt — kan tala för att uttrycket ”verksamhet” ges en vidsträckt tolkning (SOU 1983:7 s. 48, min kursiv): Ägaren av en fastighet eller en byggnad använder den naturligtvis, när han utövar en verksamhet där som stör grannarna eller förvarar egendom som orsakar störningar (t.ex. en läckande oljetank som förorenar grannarnas mark). Som jag har förstått rättsläget, kan en markägare i många ”förvaringsfall” ådra sig även ett civilrättsligt ansvar — åtminstone efter en tids passivitet. Om det är fråga om ett objektivt ansvar enligt 32 kap. MB, eller ett oaktsamhetsansvar enligt SkL, överlåter jag till andra att uttala sig om. 3 7 SNV-rapporten s. 96. Se även MRT-artikeln s. 200 ff. 3 8 KN 263/84. 3 9 ”Hörneforsbeslutet” var inte ett, utan flera; KN 125/84, KN 34/87, regeringens beslut (MED 1988-03-24:4), KN 60/90 och KN 141/91. 4 0 Dessa beslut finns refererade i SNV-rapporten och MRT-artikeln, hänvisningar till de viktigaste finns i min SvJT-artikel, s. 880. 4 1 Se beslutet om Tippen, SvJT-artikeln s. 893, not 50. 4 2 RÅ 1998 ref. 26. 4 3 Westerlund, S: Miljöskyddslagen — en analytisk lagkommentar. (Åmyra förlag 1990), s. 29 och första upplagan av Bjällås, U – Rahmn, T: Miljöskyddslagen. Handbok i miljörätt. (Publica 1991), s. 141 ff. 4 4 Nilsson skriver att denna beskrivning av rättspraxis är ”mycket omdiskuterad” (SvJT 1999 s. 1003). Jag antar att han menar att han inte gillar denna praxis. Jag har nämligen svårt att tro att han på allvar vill hävda att den stabila rättspraxis som utvecklats av Koncessionsnämnden och som godtagits av Regeringsrätten, inte är uttryck för gällande rätt enligt miljöskyddslagen. Även med hänvisning till en tio år gammal artikel av Delin, skulle en sådan inställning vara uttryck för en för mig obekant juridisk metod och rättskällelära. 4 5 Prop. del 2, s. 327m. 4 6 Prop. del 1, s. 361y och 603y och del 2, s. 107y och 385m. 4 7 Rubenson, S: Miljöbalken — Den nya miljörätten. Publica 2:a uppl. 1999, s. 70m, där han skriver: ”Begreppet miljöfarlig verksamhet har också förtydligats i propositionen (del 2, s. 107) i det att de s.k. förvaringsfallen uttryckligen skall betraktas som användning av marken.” 4 8 Bengtsson, B: Speciell fastighetsrätt — Miljöbalken. Iustus 7:e uppl. 1999, s. 184ö. 4 9 Denna tidsgräns återfinns i 8 § lagen (1998:811) om införande av miljöbalken och avser endast reparativt ansvar enligt 2 kap. 8 § och 10 kap. 2 § MB. 5 0 I dessa fall får tillsynsmyndigheten istället tillämpa 26 kap. 22 § MB. 5 1 Förutom i SvJT-artikeln har jag skrivit om detta i Miljöbalksutbildningens material Miljö och hälsa, del 3, kapitel 3: Förorenade områden. (december 1998). 5 2 Detta tycker jag klart framgår av min förra SvJT-artikel, se bl.a. s. 883y och 884ö. 5 3 Jag uppfattar det som att Nilsson i princip håller med mig om detta, se SvJT 1999 s. 1005hö sp. y. 5 4 KN B 31/91 och B 250/92. 5 5 Om det förorenade området har förvärvats efter ikraftträdandet av miljöbalken kan emellertid under vissa förutsättningar fastighetsägaren bli ansvarig enligt 10 kap. 3 §, men det är en annan sak. 5 6 Se Bjällås-Rahmns första upplaga av deras bok om miljöskyddslagen, Publica 1991, s. 142 samt Miljöskadeförsäkringsutredningens betänkanden SOU 1992:135 och SOU 1993:78. Såväl min SNV-rapport (1994), som MRT-artikel (1996) innehåller dessutom en utförlig genomgång av nämndens praxis i konkursfall. 5 7 För hänvisning till debatten inom doktrinen, se Möller i Insolvensrättsligt forum s. 95, not 1. Möller är väl egentligen den förste civilrättaren som erkänner att det är fråga om en ”stabil praxis” (s. 96). Ett genomgående drag i den tidigare civilrättsliga litteraturen har istället varit att åberopa Bengtssons särskilda yttrande i det s.k. Fotokemifallet (se nästa avsnitt), där han uttalar viss tveksamhet till denna praxis. 5 8 SOU 1993:78 s. 147ff. Utredare var KN:s dåvarande generaldirektör, Rolf Strömberg. Den rapport som Strömberg åberopar i citatet är utredningens delbetänkande, SOU 1992:135. Det regeringsavgörande som nämns i citatet gällde Hässleholms Verkstäder. 5 9 Nilsson (SvJT 1999 s. 1003 f.) menar att man inte kan dra några slutsatser alls utan anser istället att Bengtssons särskilda yttrande i Fotokemimålet tyder på att KN:s praxis inte är ”rättsenlig”. Möller menar att KN:s praxis kan sägas ha godtagits av Regeringsrätten i och med avslaget på resningsansökan, däremot ”kan några materiella slutsatser knappast dras av Högsta domstolens bedömning i utmätningsmålet NJA 1984 s. 602 (Fotokemi), eftersom prövningen där bara gällde frågan om det administrativa beslutet var ’uppenbart felaktigt’”. (s. 97). 6 0 Andra exempel på detta är den ”genomsyn” som Regeringsrätten utvecklat för att finna den skattemässigt egentliga innebörden av transaktioner som i och för sig varit civilrättsligt giltiga. Har jag förstått saken rätt, utgör även Regeringsrättens alldeles färska dom om konkursbos ansvar för arbetsgivaravgifter (Regeringsrätten 2000-04-12, mål nr 6161-1998) ett visst stöd för detta synsätt. 6 1 Se Backer, I L: Innføring i naturresurs- og miljørett. Ad Notam Gyldendal, 3:e uppl. 1999, s. 32. 6 2 Eckhoff & Helgesen, s. 229 f. Se även not 24. 6 3 Denna min slutsats stöds av Möller som skriver (s. 98): ”Med Darpö får sägas att det är svårt att tolka denna bestämmelse på annat sätt än att den inbegriper samtliga de som bedriver miljöfarlig verksamhet enligt 9 kap. 1 § (jfr 1 § ML) även i begreppets passiva mening. Utgår vi från att ordet ”verksamhet” betyder detsamma i 2 kap., 9 kap. och 10 kap. MB, samt i olika bestämmelser inom 2 kap. MB, synes denna slutsats vara ofrånkomlig.” 6 4 Citatet av Möller i föregående not fortsätter: ”För konkursfallet kan det innebära att konkursboets nuvarande ansvar att i preventivt syfte bortforsla och omhänderta förvarat miljöfarligt avfall utvidgats till att omfatta även t.ex. återställande av ett markområde som blivit förorenat av samma avfall före konkursen. Det är dock tveksamt om en sådan utvidgning är avsedd, och även andra tolkningsalternativ synes vara möjliga. Klart är under alla förhållanden att konkursboets ansvar enligt miljöbalken inte är snävare än enligt miljöskyddslagen.” 6 5 Uttrycket är Håstads och avser att boet får stå för bortskaffandet av avfallet eftersom fastigheten ökar i värde efter detta, något som kommer borgenärerna till godo (Insolvensrättsligt Forum s. 120). 6 6 Detta är en kritik som såväl Nilsson, som Möller och Håstad utvecklar. Vid Insolvensrättsligt Forum förespråkade de två senare olika ändringar i förmånsrättsordningen för att åstadkomma att regleringen blir mera ”träffsäker” i detta avseende. 6 7 Dessa tankegångarna finns något utförligare beskrivna i mitt inlägg på Insolvensrättsligt forum (s. 114 ff.). 6 8 Bestämmelsen om ekonomisk säkerhet har sina rötter i naturvårdslagen (1964:822). Det hittills vanligaste sättet att ställa sådan säkerhet har varit deponering, borgen eller bankgaranti. Årskostnaden för de senare är c:a 1,5–2 % av det belopp som garantin gäller för. Se Hamilton, W: Ekonomisk säkerhet vid miljöfarlig verksamhet. Juridisk Tidskrift 1997–98:1, s. 118. 6 9 Miljöbalksuppföljningskommittén (M 1999:03), dir. 1999:109. Ordförande är lagmannen vid Miljööverdomstolen, Ulf Bjällås.fotnot 9 · s. 484

Kan ett moderbolag bli ansvarigt för miljöfarlig verksamhet som dess1 hänvisning

Kristina Forsbacka · SvJT 2000 s. 905–931 · 1 ställe

Enligt fast praxis kan man tala om olika slag av utövaransvar. De fall man normalt tänker på är där verksamhetsutövare är den som driver den industriella verksamheten. Ett specialfall utgör emellertid det fall där den industriella verksamheten upphört, men där det fortfarande finns risk för förorening för omgivningen genom läckage från kvarlämnade tankar eller liknande. I dessa fall anses det vara fråga om en pågående miljöfarlig verksamhet. Verksamhetsutövare är den som använder fastigheten för förvaring, ofta fastighetsägaren. I detta fall ansvarar fastighetsägaren för efterbehandlingsåtgärder i egenskap av verksamhetsutövare. Detta synsätt innebär att fastighetsägaren kan bli ansvarig såsom verksamhetsutövare för förvaring av läckande tankar m.m. Det är risken för förorening av omgivningen som konstituerar ett självständigt ansvar för fastighetsägaren. Fastighetsägarens ansvar är dock i detta fall begränsat till preventiva åtgärder, dvs. till åtgärder med syfte att förebygga störningar. Om det är själva marken som är skadad, utan att det föreligger någon risk för omgivningen, anses inte fastighetsägaren bedriva någon miljöfarlig verksamhet. Då är det istället fråga om skador av en tidigare bedriven miljöfarlig verksamhet. Som exempel kan nämnas kontaminerad mark. Gränsen mellan dessa ”förvaringsfall” och ”skadefall” är inte helt klar och okontroversiell. I ett avgörande där Regeringsrätten klargjort var gränsen går för när en fastighetsägare kan bli ansvarig i egenskap av verksamhetsutövare var omständigheterna följande (RÅ 1997 ref. 12, I, målet avsåg rättsprövning). Makarna B förvärvade en fastighet av ett konkursbo. På fastigheten hade sedan fem-sex år bedrivits bilreparationsverksamhet av minst tre olika företag. Några dagar efter tillträdet fann makarna att det fanns olja i en urinbrunn på fastigheten. Miljö- och hälsoskyddsnämnden förelade makarna att bl.a. forsla bort oljan. Regeringsrätten fann att makarna B i och med att de genom fastighetsförvärvet blivit ägare till den anläggning i vilken oljan förvarades fick anses i miljöskyddslagens mening utöva den miljöfarliga verksamhet som förvaringen utgjorde. I ett annat Regeringsrättsavgörande (RÅ 1998 ref. 26, fråga var även här om rättsprövning) fann emellertid Regeringsrätten att om det är ovisst om någon förvaring förekommer kan det inte konstateras att någon verksamhet utövas. Regeringsrätten ansåg därför att något föreläggande för en fastighetsägare att undersöka om det fanns drivmedel i tankar och betongkassun belägna på fastigheten samt eventuella läckage från dessa inte kunde utfärdas. Två regeringsråd var skiljaktiga. De ansåg att fastighetsägaren fick anses utöva den befarade miljöfarliga verksamheten (min kursivering). Då syftet med bestämmelsen var att tillsynsmyndigheten skulle kunna kräva en undersökning för att klarlägga om en verksamhet var miljöfarlig eller inte ansåg de att föreläggande skulle utfärdas. Jag vill här betona att det, när frågan om vem som kan bli adressat slagits fast, alltid skall göras en skälighetsbedömning av ansvarets omfattning. 2.3.2 Ansvaret för reparativa åtgärder vid koncernförhållanden Som jag nämnde inledningsvis hävdas det ibland i den miljörättsliga doktrinen att någon annan än den som är att anse som verksamhetsutövare enligt vedertagna — aktiebolagsrättsliga — begrepp skall anses som ansvarig såsom verksamhetsutövare redan enligt nu gällande bestämmelser även i andra än de s.k. förvaringsfallen. Darpö anser t.ex. att ett moderbolag skulle kunna bli ansvarigt för ett dotterbolags förpliktelser om verksamheten ingår som en naturlig och branschtypisk del i koncernen och om moderbolaget haft ett rättsligt och faktiskt väsentligt inflytande på verksamheten. Han anser också att det borde kunna tillmätas vikt om ett moderbolag tillgodogjort sig en vinst genom att sälja ut dotterbolaget och dess tillgångar och uppger att vissa hållpunkter borde kunna ses i resonemangen om rådighet, väsentligt inflytande och det ekonomiska tillgodogörandet.Inledning · p. 28 · s. 916