Denna invändning kan ses som ett exempel på hur en bortförande förälder kan försöka missbruka den omfattande diskretionära befogenhet som svensk domstol har att ta upp vårdnadsyrkanden i samband med äktenskapsmål. Se ovan avsnitt 5 och NJA 1997 s. 196.
Hänvisas från p. 3 (s. 883)
1.Nedan ges en kortfattad beskrivning och analys av ett antal nyligen vid svenska domstolar avgjorda Haagärenden. De nu aktuella avgörandena härstammar från slutet av år 1999 eller från första hälften av år 2000.s. 882
2.Av intresse är att samtliga nu aktuella fall enligt domstolarnas bedömning var klara ”IVL-fall”, närmare bestämt sådana situationer som omfattas av lagens bestämmelser om överflyttning enligt Haagkonventionen. Av intresse är vidare att det i samtliga fall blev fråga om huruvida överflyttningen borde vägras under hänvisning till 12 § 2 IVL (artikel 13.1.b i Haagkonventionen), dvs. att det finns en allvarlig risk för att överflyttningen skulle skada barnets kroppsliga eller själsliga hälsa eller i övrigt försätta barnet i en situation som inte är godtagbar. I flera av målen aktualiserades också frågan vilken betydelse som bör tillmätas barnets motstånd till överflyttning.s. 883
3.Framställningen försöker följa en pedagogisk, i stället för en kronologisk ordning: den inleds med relativt enkla exempel och följs av de mer komplicerade fallen. Barnet bortförs från Grekland (Kammarrätten i Stockholm, dom 00-07-19) Vid tiden för bortförandet från Grekland till Sverige var barnet, som var fött i äktenskap mellan en svensk och en grekisk medborgare, nio år gammalt. Familjen var bosatt i Grekland sedan många år tillbaka. Enligt barnets svenska mor, som olovligen tog barnet hit, hade fadern under flera år utsatt både henne och sonen för terror samt fysisk och psykisk misshandel. Enligt modern skulle överflyttning till Grekland vara skadlig för sonens hälsa, dvs. hon gjorde bruk av en invändning enligt 12 § 2 IVL. Hon angav också att frågor om äktenskapsskillnad och vårdnad bör avgöras av svensk domstol, medan sonen vistas i Sverige.s. 883
4.Det har ovan påpekats (avsnitt 2) att utgångspunkten vid Haagkonventionens tillämpning är att barnet skall överflyttas, när ett olovligt bortförande eller kvarhållande har ägt rum. Vägransgrunderna är avsedda att användas restriktivt. Både länsrättens och kammarrättens dom synes väl uppfylla dessa krav. Utan en närmare prövning av den bortförande moderns invändningar konstaterade länsrätten att några hinder mot verkställighet enligt 12 § IVL inte visats föreligga. Rätten anförde att eftersom föräldrarna har gemensam vårdnad om barnet och ett bortförande, som skett mot den ena vårdnadshavarens vilja, inte utan vidare kan medföra ändring i barnets hemvist, så skall ansökan om överflyttning bifallas. Denna bedömning delades av kammarrätten. Barnet kvarhålls från Schweiz (Länsrätten i Örebro län, dom 99-09-06) Enligt ett interimistiskt vårdnadsbeslut i Schweiz — där en vårdnadstvist pågick — hade den schweiziska fadern tillerkänts vårdnaden om dottern, född år 1996 i hans (nu upplösta) äktenskap med en svensk kvinna. I enlighet med föräldrarnas avtal hade det samtidigt beslutats att barnet tills vidare skulle bo hos sina farföräldrar i Basel, men vistas hos sina föräldrar på vissa angivna tider. Modern, som avtalsenligt hade tagit barnet på besök till Sverige, meddelade att hon inte avsåg att återvända till Schweiz med barnet.s. 883
5.Moderns försvar gick i första hand ut på att förutsättningarna för överflyttning enligt 11 § IVL inte var uppfyllda, eftersom fadern inte hade utövat den faktiska vårdnaden om barnet och därmed inte heller var behörig att ansöka om överflyttning. I andra hand åberopade hon hinder enligt 12 § 2 IVL: En överflyttning av dottern skulle innebära att hon varaktigt skiljs från modern och att hon ”skulle ryckas upp från den trygga och stabila tillvaro som hon nu efter så lång tid av otrygghet upplever”, vilket skulle vara direkt skadligt för henne.s. 884
6.Båda invändningarna avfärdades av rätten. Med hänvisning till uttalanden i propositionen påpekar domstolen att vårdnadshavarens utövande av vården inte nödvändigtvis behöver innebära att barnet och vårdnadshavaren också bor ihop. Utredningen gav vid handen att fadern i egenskap av ensam vårdnadshavare haft rätt till och även utövat vårdnaden om dottern. Av utredningen — bl.a. vårdnadsutredningen från Schweiz — framgick vidare att barnet levt under bra och trygga förhållanden i Schweiz, varför hinder mot överflyttning enligt 12 § 2 inte förelåg. En nämndeman var skiljaktig och ansåg — med motivering att det är bättre för barnet att bo hos sin mor än att återlämnas till fadern — hinder föreligga för överflyttning enligt 12 § 2 IVL.s. 884
7.Länsrättens dom får i alla avseenden anses ligga väl i linje med Haagkonventionens intentioner. Detta gäller såväl bedömningen av vad som krävs för utövandet av vårdnadsrätten i konventionens mening som utredningen i ärendet; sålunda avslog rätten den bortförande förälderns begäran om förordnande av barnpsykiatrisk utredning. Barnen bortförs från Belgien (Kammarrätten i Jönköping, dom 99-11-23) Enligt ett interimistiskt beslut av belgisk domstol från 1998 hade makarna gemensam vårdnad om sina tre döttrar, födda 1990, 1992 och 1994. I beslutet förordnades också att barnen skall vara stadigvarande bosatta och folkbokförda hos modern (svensk medborgare), men att denna inte har rätt att föra barnen ut ur Belgien. Familjen hade hemvist i Belgien där en vårdnadstvist var vilande i avvaktan på vidare utredning. Makarna levde åtskilda sedan en belgisk dom på separation år 1997. Moderns och barnens ekonomiska situation blev mycket svår efter det att den belgiske fadern underlåtit att fullgöra sin underhållsskyldighet gentemot dem. Modern förde barnen till Sverige i maj 1999. Hon fick anställning här och kunde också skaffa sig och barnen en bra bostad.s. 884
8.Moderns invändningar mot faderns ansökan om överflyttning baserade sig i första hand på 12 § 2 IVL: en överflyttning av barnen skulle skada deras kroppsliga eller själsliga hälsa samt försätta dem i en situation som inte är godtagbar. Också barnens vilja att inte bli överflyttade måste enligt henne beaktas, trots att de inte uppnått tolv års ålder, se 12 § 3 IVL. Hon anförde vidare att det inte skulle vara förenligt med grundläggande principer här i landet om skydd för mänskliga fri- och rättigheter att besluta om överflyttning, dvs. en invändning grundad på 12 § 4 IVL. Hon begärde också att rätten förordnar om en psykologutredning för att utreda dels hur en överflyttning skulle påverka barnens psykiska hälsa, dels barnens inställning till en överflyttning.s. 885
9.Under åberopande av att mål av ifrågavarande slag skall handläggas skyndsamt fann Länsrätten i Jönköpings län att det inte fanns skäl att föranstalta om ytterligare utredning i målet. Enligt domstolen gav utredningen i målet inte vid handen att sådana förhållanden föreligger som enligt punkterna 1, 3 och 4 i 12 § IVL medför att överflyttning skall vägras. Vad som framkommit i målet gav enligt domstolens bedömning inte heller anledning att under åberopande av 12 § 2 IVL vägra överflyttning. Faderns ansökan bifölls.s. 885
10.Länsrättens dom får anses stämma väl överens med Haagkonventionens avsedda tillämpning. Tanken är att alla slags materiella prövningar lämpligast prövas i barnens hemviststat. Ansökan om överflyttning skall avgöras skyndsamt, med följden att det finns litet utrymme för nya utredningar.s. 885
11.Kammarrätten i Jönköping gick däremot in på en mycket ingående prövning av vägransgrunderna enligt IVL mot bakgrund av omständigheterna i målet. Flera vittnen hördes och barnpsykologisk expertis framskaffades. Citat ur domen får illustrera hur materiellt färgad prövningen blev, i stället för den i Haagkonventionen avsedda summariska prövningen. ”Om barnens situation i Sverige kan i korthet sägas att de synes ha rotat sig snabbt i den svenska miljön. Barnen uppges vara svensktalande. De var uppenbarligen i dålig fysisk kondition när de ankom till Sverige, något som raskt förändrades till det bättre. Förhållandena i hemmet i Belgien har mycket ordats om. Utredningen visar att dessa förhållanden var miserabla. Detta leder naturligtvis inte med någon som helst automatik till att barnen skulle försättas i samma läge efter en återflyttning, men det leder till en viss förståelse för [moderns] åtgärder. Anledningen till misären är främst att [modern] — som inte kunnat försörja sig genom eget arbete i Belgien — haft problem med att få ut fastställt underhållsbidrag från [fadern]. Denne har t.ex. kvittat ett [modern] förelagt — men inte utdömt — vite mot underhållsbidragen. Oavsett om han enligt belgisk lag haft rätt härtill eller ej, måste han ha insett att [modern] ej kunde klara sin och barnens försörjning på vad som återstod. . . . Det har hävdats att [modern] kompenserats fullt ut genom socialbidrag. I denna fråga har parterna olika uppfattning. Klart är dock att detta ’bidrag’ var återbetalningspliktigt, och att det inte täckte samtliga för [modern] och barnen nödvändiga utgifter. Slutsatsen av det upptagna är att [fadern] låtit sina barn leva under usla förhållanden och måste ha varit medveten härom.” (Min kursivering.) ”Vad gäller [modern] har hon genomgående — även av motparten — beskrivits som en god mor.” Enligt kammarrätten var en tillämpning av 12 § 1 IVL inte aktuell, eftersom barnen hade vistats en kortare tid än ett år i Sverige när ansökan om överflyttning gjordes. Också tillämpning av 12 § 3 IVL var enligt rättens uppfattning utesluten ”i sig”, med hänsyn till att det äldsta av barnen endast fyllt nio år. Vidare är, enligt rätten, ”Belgien inte ett sådant land att en diskussion enligt punkten 4 är aktuell”. Såsom citatet ovan antyder blev det i första hand fråga om en prövning huruvida en vägransgrund enligt 12 § 2 IVL kunde anses vara uppfylld.s. 886
12.Vid denna prövning fäste domstolen avseende vid flera olika faktorer. Domstolen fann det vara väl manifesterat att barnen var rädda för att återigen uppleva samma eller liknande situation som den som rådde i hemmet i Belgien vid tiden för bortförandet. De senaste åren hade barnen enligt domstolen i stort sett haft enbart modern som stöd och de fruktade nu att bli skilda från henne. Domstolen beaktade också vilka risker det kunde innebära för den bortförande modern att återvända till Belgien: ”Uppenbarligen kan det vara förenat med vissa risker för [modern] att återvända till Belgien. Även om [fadern] enligt vad han försäkrat inte avser att anmäla henne, löper hon ändå en viss risk, och hon har i vart fall avråtts från att återvända av sitt juridiska biträde i Belgien. I förlängningen skulle detta då leda till att mor och barn måste skiljas åt, om överflyttning sker. Detta är icke avgörande men är ytterligare en aspekt att beakta.” (Min kursivering.) Några belägg ansågs inte finnas för ett antagande att kroppsliga skador skulle kunna uppkomma genom en överflyttning och inte heller för att barnen skulle försättas i en icke godtagbar situation. Vad gäller bedömningen av hur en överflyttning skulle påverka barnens själsliga hälsa, kan det enligt kammarrätten alltid diskuteras hur allvarlig en sådan ”allvarlig risk” skall vara för att utlösa en tillämpning av 12 § 2 IVL. ”I princip bör en risk för skada bedömas som allvarlig, om det inte står helt klart att den inte kan betraktas som enbart övergående”, anger rätten. Även om 12 § 3 i sig inte var tillämplig i målet fann rätten att barnens uttalade vilja mot en överflyttning kan ha betydelse för bedömningen av om en överflyttning skadar dem. Slutsatsen blev att överflyttningen vägrades: ”Som redan anförts kan tvekan råda om vilken grad av risk för skada som krävs för ett avslag på en framställning av förevarande slag. Kammarrätten är härvid inte beredd att godta en risk för mer långvariga skador å barnens själsliga hälsa. Enligt kammarrättens mening föreligger en dylik risk.” Kammarrätten synes inte ha brytt sig om bakgrunden till den aktuella vägransgrunden och dess avsedda restriktiva tolkning. Rätten ger den i stället en tolkning som allmänt praktiserad skulle kunna göra konventionen verkningslös. Man kan sällan förutse hur en överflyttning kommer att påverka ett visst barns psykiska hälsa; många faktorer är av betydelse härvidlag. Skulle tillflyktsstatens domstolar allmänt vara lika försiktiga och motvilliga att besluta om överflyttning, öppnas stort utrymme för vägransbeslut, och olovliga bortföranden av barn börjar ”löna sig” som metod i vårdnadstvister.s. 886
13.Flera omständigheter verkar ha varit av betydelse för kammarrättens beslut. Dessa föranleder följande kommentarer: Hur klandervärd faderns underlåtelse att betala underhåll än var, kan de svåra förhållandena inte anses skäl nog att vägra överflyttning. Olovligt bortförande av barn är vidare straffbelagt i de flesta länder, Sverige medräknat. Detta innebär att den bortförande föräldern i princip alltid riskerar att bli dömd till straff och kan också bli skild från barnen, om han eller hon återvänder till det andra landet. Den uppkomna situationen, liksom dess konsekvenser för barnen, har dock skapats av den bortförande föräldern själv. Om konventionen skall kunna effektivt motverka olovliga bortföranden och kvarhållanden av barn, talar därför starka skäl för att förutsebara konsekvenser inte bör få avgöra utgången i Haagärenden. Barnen bortförs från Israel (Kammarrätten i Göteborg, dom 00-03-02) Vid tiden för bortförandet från Israel var de två barnen, födda i äktenskap mellan en svensk mor och en israelisk far, två och tre år gamla. Fastän skilsmässa flera gånger hade diskuterats mellan föräldrarna, bestod äktenskapet fortfarande och makarna hade gemensam vårdnad om barnen. Barnen hade bott i Israel hela sitt liv. Enligt den bortförande modern fanns det en allvarlig risk för att överflyttning av barnen till fadern i Israel skulle skada deras kroppsliga eller själsliga hälsa eller i övrigt försätta dem i en situation som inte är godtagbar. Enligt henne hade fadern utsatt den treåriga dottern för sexuella övergrepp. Hon gjorde också andra allvarliga invändningar mot faderns personlighet och levnadssätt. Hon angav också att det var förenat med risker för henne att återvända till Israel, främst genom att hon riskerade att ställas till ansvar där för det olovliga bortförandet av barnen från Israel.s. 887
14.Både Länsrätten i Skåne län och Kammarrätten i Göteborg fann att den bortförande föräldern trovärdigt redogjort för de påstådda sexuella övergreppen och också trovärdigt framhållit att hon inte kunde återvända till Israel utan att där riskera straffrättsliga påföljder. En överflyttning till Israel skulle innebära att barnen måste skiljas från henne och överlämnas till fadern. Båda domstolarna kom fram till att det förelåg sådan allvarlig risk för barnens fysiska eller psykiska hälsa att det fanns anledning att vägra den ansökta överflyttningen.s. 888
15.Detta mål kännetecknas av fina advokatinsatser på båda sidorna varigenom Haagkonventionens grundvalar och syfte kom att bli väl belysta. Särskilt följande frågor, som uppstod i målet, förtjänar viss uppmärksamhet.s. 888
16.Frågan uppstod för det första vad för sorts bevisning som skall krävas för att en invändning enligt 12 § 2 IVL — i detta fall allvarlig risk för barnens fysiska eller psykiska hälsa — kan anses ha blivit styrkt. Enligt fadern — liksom också enligt propositionen — skall en sådan risk framgå av objektiva omständigheter. Det har redan understrukits, att avsikten varit att den nu aktuella vägransgrunden skall tolkas mycket restriktivt. Barnen hade i detta fall inte visats ha blivit skadade, men moderns redogörelser för vad hon själv vid ett antal tillfällen vittnat om sågs som trovärdigt bevis, särskilt som det också stöddes av två vittnens iakttagelser. Som påpekats ovan (avsnitt 2), vilar Haagkonventionen på ideologin att invändningarna mot en förälders lämplighet som vårdnadshavare lämpligast prövas i hemviststaten. Genom sin anslutning till konventionen visar varje fördragsslutande stat att den litar på de andra konventionsstaternas rättssystem och förmåga att besluta i frågor om vårdnad och umgänge, liksom också på deras förmåga att sköta Haagärenden.s. 888
17.Domstolarna ansåg för det andra ”riskbilden” förstärkas av att barnen vid en överflyttning till Israel skulle omhändertas av fadern. Faderns motinvändning i kammarrätten var att kräva att domstolen i stället föranstaltar om åtaganden (s.k. undertakings), om den finner risk finnas för barnens hälsa vid återföringen i Israel, i detta fall att de israeliska myndigheterna garanterar barnens säkerhet i Israel. Den bortförande föräldern, däremot, motsatte sig bestämt att barnen vid en överflyttning skulle omedelbart omhändertas av de sociala myndigheterna i Israel. Tyvärr avstod kammarrätten från att i sin dom ta ställning till denna möjlighet. Öppet förblir också vilka kontakter som tagits och eventuella åtgärder för barnens trygghet vid en överflyttning som diskuterats mellan den svenska och den israeliska centralmyndigheten, såsom konventionen kan anses förutsätta.s. 889
18.Av betydelse för utgången i målet blev också att modern inte kunde återvända till Israel utan att riskera att där bli dömd för brott med följden att barnen vid en överflyttning skulle behöva skiljas åt från henne. Här räcker det att upprepa att det rör sig om en förutsebar konsekvens av en situation som den bortförande föräldern skapat själv. Det är mycket allvarligt när sådana här — efter ett olovligt bortförande vanliga konsekvenser — tillåts sätta den konventionsenliga skyldigheten att återlämna ett bortfört barn ur spel. Barnen bortförs från Sydafrika (Kammarrätten i Stockholm, dom 00-06-28) Barnen var födda i äktenskap mellan en svensk mor och en sydafrikansk far år 1985, 1987 samt 1993. Samtliga familjemedlemmar bodde i Sydafrika tills modern kom med barnen till Sverige i maj 1996. Genom interimistiskt beslut av Stockholms TR i maj 1997 tillerkändes modern ensam vårdnaden om barnen. I juni 1997 återvände hon med barnen till Sydafrika på semester, men endast hon och det äldsta barnet återvände senare till Sverige. I december 1997 upplöstes makarnas äktenskap genom dom på skilsmässa av Stockholms TR. Under åren 1998 och 1999 hälsade modern och den äldsta sonen regelbundet på de kvarvarande syskonen i Sydafrika. I december 1998 anhängiggjorde fadern vårdnadsfrågan vid sydafrikansk domstol och begärde att få ensam vårdnad om de två yngsta barnen, varvid även modern yrkade ensam vårdnad för sin egen del. I april 2000, då modern var på besök i Sydafrika, tog hon barnen med sig till Sverige utan faderns samtycke. Vid den aktuella tidpunkten bodde även den äldsta sonen hos fadern, i enlighet med föräldrarnas överenskommelse.s. 889
19.Moderns invändningar mot den ansökta överflyttningen gick i första hand ut på att den inte kunde bifallas eftersom barnen hade hemvist i Sverige. I andra hand åberopade hon vägransgrunderna enligt 12 § 2–4 IVL, närmare bestämt den otrygga situationen för vita och barnen i Sydafrika, faderns våldsamma karaktär som innebar en risk för barnens psykiska och fysiska hälsa, att fadern tidigare brustit i sitt omsorgsansvar samt att barnen motsatte sig överflyttning.s. 890
20.Både Länsrätten i Stockholms län och Kammarrätten i Stockholm fann att det handlade om ett olovligt bortförande i den bemärkelse som avses i 11 § IVL. Länsrätten biföll ansökan utom ifråga om det äldsta barnet på grund av hans egen inställning i saken. Kammarrätten ansåg att också den tolv år gamla sonens vilja bör beaktas och avslog ansökan även för hans del. Däremot ansåg sig rätten inte kunna tillmäta den sjuåriga dotterns vilja någon avgörande betydelse. — Beslutet om överflyttning av flickan har när detta skrivs (augusti 2000) inte kunnat verkställas, eftersom modern och barnen håller sig undangömda.s. 890
21.Domarna innebär att samtliga av moderns invändningar förkastades utom — delvis — den som går ut på att överflyttning får vägras om barnet självt motsätter sig överflyttningen och har nått en sådan ålder och mognad att dess vilja bör beaktas.s. 891
22.De båda rättsinstanserna var eniga om att en överflyttning av det äldsta barnet mot hans vilja inte var aktuell. Bilden var mer komplicerad beträffande de yngre barnen. Länsrätten valde att härvidlag betona vikten av att barnens invanda miljö var i Sydafrika och att det där också pågick en vårdnadstvist. Utan att närmare gå in på den tolvårige sonens inställning — utom att kortfattat beröra de svårigheter som han haft med sin far i Sydafrika — konstaterar domstolen att övervägande skäl talar för att ansökan om överflyttning bifalls i hans fall, liksom beträffande den sjuåriga systern. Med hänsyn till att vägransgrunderna enligt Haagkonventionen och 12 § IVL är fakultativa och domstolen inte är förpliktad att tillämpa dem ens när en vägransgrund är uppfylld, kan man inte utan vidare hävda att domstolen gjorde fel när den inte lät sonens vilja avgöra utgången.s. 891
23.Som framgått ansåg kammarrätten däremot att det fanns anledning att beakta den tolvåriga sonens vilja. Domstolen hänvisar till propositionsuttalanden, där bestämmelsen anges i sak motsvara vad som följer av 21 kap. 5 § FB. Enligt den bestämmelsen får verkställighet inte ske mot barnets vilja om barnet har fyllt tolv år, utom då rätten finner det nödvändigt av hänsyn till barnets bästa. Enligt kammarrätten saknades det skäl att inte uppfatta sonens uttryckta vilja som ett uttryck för hans verkliga vilja. Vad dottern beträffar ansåg inte heller kammarrätten att hennes vilja kunde tillmätas någon avgörande betydelse på grund av hennes låga ålder.s. 891
24.Man kan hävda att det angivna propositionsuttalandet inte riktigt återspeglar intentionerna vid Haagkonventionens utarbetande. Medan konventionen lämnar det sista ordet till domstolen, uppställer bestämmelsen i FB en skyldighet att beakta barnets vilja, utom när verkställighet skulle strida mot barnets bästa. Barnets rätt att komma till tals och skyldigheten att tillmäta barnets åsikter betydelse har dock sedermera, genom antagandet av FN:s konvention om barnets rättigheter år 1989 (nedan: barnkonventionen), fått ett universellt erkännande. Denna utveckling bör beaktas även vid tillämpning av Haagkonventionen, i synnerhet som alla stater som är anslutna till Haagkonventionen (med undantag för USA) också har ratificerat FN:s barnkonvention.s. 891
25.De föregående målen kom i huvudsak att handla om när förutsättningarna för en vägransgrund enligt 12 § 2 IVL — i synnerhet i form av allvarlig risk för barnens hälsa — är uppfyllda. Någon sådan risk ansågs inte framgå av de objektiva omständigheterna i det nu aktuella målet; i denna del får prövningen anses ha varit mer summarisk. Frågan fick ny aktualitet i kammarrätten när rätten kommit kom fram till att de båda brödernas — men inte systerns — motstånd till överflyttningen skulle beaktas. Enbart det förhållandet att flickan återförs till fadern ansågs inte, mot bakgrund av att hon i stort sett hela sitt liv bott i Sydafrika tillsammans med sin far och hade en god relation till honom, föranleda bedömningen att det fanns en allvarlig risk för att en överflyttning skulle skada hennes själsliga hälsa. — Domen var dock inte enhällig. De två skiljaktiga ledamöterna ansåg en sådan risk finnas och därmed också hinder föreligga mot en överflyttning enligt 12 § 2 IVL. Som motiv angavs att flickan hade en mycket nära kontakt med sin mor och sina bröder, att hon befann sig i en ålder då kontakten med modern är mycket viktig för den psykiska utvecklingen samt att hon i flera sammanhang uttalat sig vilja bo hos modern.s. 891
26.Det rättfärdiga i att skilja ett av barnen från syskonen och den bortförande föräldern kan naturligtvis diskuteras. I och med att ett äldre barns inställning till överflyttningen kommit att bli allt mer betydelsefull synes dock sådana här resultat ofrånkomliga, utom om man tillåter hänsynen till separationens psykiska effekter genom 12 § 2 IVL slå igenom för ett yngre syskons del. Som framgått hade kammarrättens ledamöter olika åsikter i denna fråga.s. 892