Barnen stod i detta fall under makarnas gemensamma vårdnad och hade olovligen bortförts till Sverige från Singapore av sin svenska mor. (Haagkonventionen var inte tillämplig eftersom Singapore inte har anslutit sig till den.) I samband med den talan om skilsmässa som modern väckte vid svensk domstol yrkade hon att ensam få vårdnaden om barnen. Med hänsyn till att den aktuella domsrättsgrunden i 3 kap. 6 § lagen (1904:26 s. 1) om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap och förmynderskap (nedan: IÄL) är fakultativt utformad — ”frågor angående vårdnaden om barn … får upptagas i äktenskapsmål” — hade domstolen med hänsyn till omständigheterna kunnat avvisa moderns vårdnadsyrkande; se särskilt NJA 1997 s. 154. HD kom dock fram till att moderns handlande inte utgjorde tillräcklig grund för att avvisa hennes talan i vårdnadsfrågan. Avgörande enligt HD var att Sveriges strävanden till att motverka internationella bortföranden inte har lett till ändring av 3 kap. 6 § IÄL och att inte heller nya lagregler införts som begränsade den svenska domsrätten i vårdnadsfrågor. Avgörandet, där stor vikt fästes vid intentionerna bakom 3 kap. 6 § IÄL och det tidigare rättsläget före lagens senaste revision år 1973, andas samma sorts passivitet och bristande kreativitet som HD visade i avgörandena NJA 1974 s. 629 I och II. Se närmare, Jänterä-Jareborg, ovan not 24, s. 244–246.
Hänvisas från p. 7 (s. 881)
7.(b) Svensk domstol anses kunna ta upp vårdnadsyrkanden även när barnet har sitt hemvist i utlandet, framför allt i samband med ett mål om skilsmässa som prövas i Sverige om barnet vistas i Sverige. Detta kan till och med gälla i situationer där vårdnadsyrkandet framställs av en förälder som olovligen har bortfört barnen hit, såsom skedde i HD:s — återigen anmärkningsvärda — dom i NJA 1997 s. 196.s. 881