Se NJA 1996 s. 79, BBS-målet; kommentar av Rosén i SvJT 1996 s. 414 ff.
Hänvisas från p. 4 (s. 806)
4.Så kallade content providers kan oftast förhållandevis lätt identifieras som sådana som helt klart förfogar över skyddade verk, därmed är de i så måtto ansvariga för dylika gärningar. Typiskt sett är en content provider involverad i kommunikationsprocessens initiala skede, nämligen genom att göra skyddade verk tillgängliga för en allmänhet som en följd av lagring av verken (upload) där de kan nås av andra i nätverket. Men även den som i ett senare skede lagrar eller eljest tillhandahåller verk, t.ex. genom att hämta dem från andra som redan gjort samma sak, kan naturligtvis hänföras till samma kategori och är därmed potentiellt ansvarig för handlingar som kan anges som exemplarframställning, tillgängliggörande för allmänheten etc., handlingar som alltså kan kräva tillstånd. Här finner vi den ordinäre innehavaren av en hemsida, som inom dess ram tillhandahåller allmänheten skyddat medieinnehåll, liksom var och en som väljer att ”lägga ut” eller i någon mening skicka eller eljest tillhandahålla specifik information och som därför ofta kallas för en ”posting content provider”. En sådan karaktäriseras alltså av att ha det största måttet av kontroll över innehållet i t.ex. en websida, och är därmed också helt naturligt primärt ansvarig för detta innehåll. I detta ligger egentligen ingenting nytt, i vart fall inte enbart på grund av att Internet och digital nätmiljö utgör kontexten. Att åstadkomma upload i en för allmänheten tillgänglig dator kräver typiskt sett tillstånd av rättsinnehavarna till det disponerade medieinnehållet, något som konstaterats av den svenska Högsta domstolen liksom av andra domstolar världen över.s. 806