1 · Introduktion

1.Vem ansvarar för utnyttjanden av skyddade verk och andra prestationer som tillhandahålls på Internet? Nätet karaktäriseras ju av möjligheterna till interaktivitet, liksom att miljontals enskilda personer kan vidta mått och steg oberoende av andra och, inte minst, att många kan anses medverka i en process varvid informationsinnehåll tillhandahålls eller förmedlas. När upphovsrättsligt skyddat medieinnehåll, text, ljud, bilder, rörliga sekvenser, tillhandahålls i World Wide Web involveras närmare besett en lång kedja av s.k. service providers, för att använda den engelska terminologi som tycks oundviklig på detta område. Det är då vanligtvis fråga om en rad datorer, filhanterare, routers etc. som tar emot anrop från Internet, lagrar dem för någon tidsenhet och leder dem vidare. Ibland sker detta med fullständig automatik, eljest med särskild styrning, manipulering av medieinnehållet etc. som programmerats efter mänskliga val. Således förekommer ett otal aktörer som deltar i en förmedlingsprocess inom det internationella nätverket och som följaktligen är ”providers” i den bredaste meningen av detta uttryck. Komplexiteten kommer typiskt sett till uttryck i fråga om medelbart ansvar, dvs. medverkan etc. till vad andra kan ha gjorts. 805

2.Inför en prövning av ansvarsförhållanden bör noteras att dylika medverkande aktörer kanske endast erbjuder en möjlighet till högst begränsad kontroll eller filtrering av trafiken, såsom när det finns mer än en väg för ett informationsinnehåll att transmitteras, men det kan också vara fråga om beteenden som skarpt fokuserar på specifik information. Vi noterar således ett spann mellan tillhandahållande av kommunikationsteknik — hur kommunikationen skall tillgå — till mer aktiv befattning med innehållet — vad som tillhandahålls. Följaktligen kan en service providers kontakt med själva informationsinnehållet variera avsevärt; längs en glidande skala förekommer allt från en abstrakt ”teknisk” kontakt med informationen till en manifest och konkret hantering av särskilda produkter, såsom musikstycken, texter, filmer etc. Härav följer att ett ansvar för dispositioner över medieinnehåll för ”online service providers” knappast kan formuleras på enahanda sätt, helt enkelt därför att det inom ett så diffust begrepp, som även omfattar Internets många ”mellanmän”, utförs vitt skilda typer av handlingar såvitt gäller befattning med det som här intresserar, nämligen ansvar för ett rättsskyddat medieinnehåll.s. 805

3.Nyss antydd komplexitet behöver dock inte omfatta alla aktörer i nätmiljön när fråga är om utkrävande av ansvar för befattning med rättsskyddade verk. Exempelvis är det möjligt att göra tämligen klara distinktioner mellan vad som kan kallas tillhandahållande av enkel transmitteringsteknik (mere conduit), automatisk, temporär och mellanliggande lagring (cashing) och varaktig lagring (hosting service), såsom sker i det föreliggande s.k. E-handelsdirektivet och såsom numera sker i aktuell doktrin och också i andra sammanhang. I vart fall är sådana distinktioner värdefulla vid tillämpning av straffrättsliga krav på subjektivt tillräknande, uppsåt, oaktsamhet etc., såsom förutsättning för dylikt ansvar.s. 806

4.Så kallade content providers kan oftast förhållandevis lätt identifieras som sådana som helt klart förfogar över skyddade verk, därmed är de i så måtto ansvariga för dylika gärningar. Typiskt sett är en content provider involverad i kommunikationsprocessens initiala skede, nämligen genom att göra skyddade verk tillgängliga för en allmänhet som en följd av lagring av verken (upload) där de kan nås av andra i nätverket. Men även den som i ett senare skede lagrar eller eljest tillhandahåller verk, t.ex. genom att hämta dem från andra som redan gjort samma sak, kan naturligtvis hänföras till samma kategori och är därmed potentiellt ansvarig för handlingar som kan anges som exemplarframställning, tillgängliggörande för allmänheten etc., handlingar som alltså kan kräva tillstånd. Här finner vi den ordinäre innehavaren av en hemsida, som inom dess ram tillhandahåller allmänheten skyddat medieinnehåll, liksom var och en som väljer att ”lägga ut” eller i någon mening skicka eller eljest tillhandahålla specifik information och som därför ofta kallas för en ”posting content provider”. En sådan karaktäriseras alltså av att ha det största måttet av kontroll över innehållet i t.ex. en websida, och är därmed också helt naturligt primärt ansvarig för detta innehåll. I detta ligger egentligen ingenting nytt, i vart fall inte enbart på grund av att Internet och digital nätmiljö utgör kontexten. Att åstadkomma upload i en för allmänheten tillgänglig dator kräver typiskt sett tillstånd av rättsinnehavarna till det disponerade medieinnehållet, något som konstaterats av den svenska Högsta domstolen liksom av andra domstolar världen över.s. 806

5.Emellertid bör också initialt kunna konstateras, vilket redan antytts ovan, att inte var och en som bidrar till en trafik i www nödvändigtvis kan omtalas som en nyttjare i rättslig mening av verk eller prestationer som skyddas av upphovsrätt. Så kallade network operators i form av t.ex. telefonbolag som enbart tillhandahåller teknik för transmittering av information kan svårligen bära ett upphovsrättsligt ansvar för förmedlad information. Men man skall inte bortse från att komplexiteten hos ansvarsfrågorna adderas dynamiskt när annan än den som ursprungligen åstadkom upload börjar intressera sig för medieinnehållet. Bland sådana mellanmän kan också identifieras en s.k. access provider, vars huvuduppgift brukar definieras vara att erbjuda slutanvändare access till Internet. Access providern har normalt ett löpande avtal med slutanvändaren om att den förre skall sköta all sin nättrafik genom den förres anordningar. Den problematiska bedömningen av ansvarsfrågan kan här genereras av svårigheten att faktiskt finna en så renodlad access provider som nyss angavs, eftersom dylika inte sällan erbjuder annan service än enbart access till Internet, såsom att den anslutne får tillgång till nyhetsförmedling, möjligheter att genom download erhålla programvaror m.m. Det ter sig likväl uppenbart, även om man håller sig till en snäv definition av access providerns roll, att denne gör något annat än en network operator, bl.a. genom att ha en mer individualiserad relation till slutanvändarna.s. 807

6.Slutligen kan väl noteras ytterligare en figur bland Internets medverkande aktörer, nämligen en hosting service provider, vilken erbjuder sådana funktioner som ibland benämns webhotell. Rimligen får även värdar för elektroniska anslagstavlor räkas hit. Fråga är även i detta fall om en dator som är ansluten till Internet, och som blir värd för sådan information som där laddats ner och som görs tillgänglig genom www. I ännu högre grad än access providern torde en hosting service provider ha kontakt med den sålunda lagrade och i förekommande fall transmitterade informationen. Likväl kan i det enskilda fallet den höga genomströmningstakten, det stora antalet gäster och, följaktligen, den ofta enorma mängden verk som ryms inom faciliteten göra ett ansvarsförhållande för dispositioner över enskilda verk avlägset. Särskilt i brottmål då uppsåt eller i vart fall grov oaktsamhet måste påvisas för ett straffrättsligt ansvar rörande immaterialrättsintrång.s. 807

7.Ansvarsfrågorna i anslutning till det nyss sagda kompliceras givetvis i den mån som content providers kan agera anonymt eller från länder där de legala instrumenten inte är effektiva. Vidare kan tillgängliga tekniker i form av länkning provocera den ordinära grunden för upphovsrättsligt skydd, genom att fördunkla prövningen av om det är en hemsidas innehavare, vilken erbjuder länkar till servrar som rymmer skyddade objekt, eller de faktiska slutanvändarna, vilka besöker hemsidan i fråga, eller ingen av dem, eller i lika mån båda, som skall anses förfoga över de skyddade objekt till vilka länken leder. Ett svar, eller i vart fall delar av ett svar, ges av Högsta domstolen i en dom den 15 juni 2000 i mål B 413-00, som rör länkning till s.k. MP3-filer med inspelningar av upphovsrättsligt skyddade musikaliska kompositioner, vilka också var bärare av rättsskyddet för medverkande artister och fonogramproducenter, dvs. så kallade närstående rättigheter. Domen behandlas nedan under avsnitt 3.s. 808