Närliggande

26.Låt oss härefter återvända till HD:s dom i rättsfallet, NJA 1999 s. 102, och inledningsvis ställa frågan hur de olika justitieråden ser på brottskonstruktionen. Majoritetens (justitieråden Thorsson, Blomstrand och Gregow) uttalande beträffande de för åtalet aktuella gärningarna att dessa gärningar skall ses som en enhet, skulle kunna tyda på att man uppfattar 4 kap. 4 a § BrB som en konkurrensklausul som innebär att ett flertal lindriga eller normalsvåra brott enligt 3, 4 och 6 kap. BrB bestraffas som ett grovt brott, nämligen grov kvinnofridskränkning. Vad som talar emot en sådan tolkning är dock det uttalande som följer strax därefter: ”Av bestämmelsens lydelse följer vidare att det för straffansvar måste finnas ytterligare handling eller handlingar som innefattar kränkning. Det kan alltså inte vara tillräckligt enbart med de åtalade gärningarna.” Varför skulle det inte kunna vara tillräckligt med de åtalade gärningarna, frågar man sig, om dessa var tillräckligt många till antalet för att tillsammans motsvara grovt brott? Bestämmelsens lydelse skulle ha avgörande betydelse, menar majoriteten. Men man måste ändå ställa frågan, varför lagstiftaren skulle välja att ställa som krav att flera brottsliga gärningar begåtts, om samtidigt upprepningseffekten ändå med nödvändighet måste ligga i ytterligare brott utanför de åtalade gärningarna.s. 801