Jfr olovlig körning som skett vanemässigt enligt 3 § trafikbrottslagen. 1 0 Strahl, I., Allmän straffrätt i vad angår brotten. Sthlm 1976 s. 414. 1 1 Prop. 1997/98:55 s. 79. 1 2 Prop. 1997/98:55 s. 81. 1 3 Jareborg, N., Straffrättens gärningslära. Sthlm 1995 s. 213 ff. och Victor, D., Den åtalade gärningen — några tankar om utformningen av gärningsbeskrivningar. I 35 års utredande, en vänbok till Erland Aspelin s. 254. 1 4 Se även Jareborg, N., Konkurrensfrågor i svensk straffrätt. NTfK 1976 s. 247–248. 1 5 Jfr Jareborg, N., Straffrättens gärningslära. Sthlm 1995 s. 213–215. 1 6 Departementschefen intog en något vacklande attityd till problematiken i samband med påföljdsreformen. Prop. 1987/88:120 s. 65–66. Kumulationsprincipen avvisades såsom orimlig. Ett visst mått av rabattering ansågs adekvat, när ett gemensamt straff utmäts för flera brott. Svenska polisförbundet hade inte någon framgång med kravet att just våld mot kvinnor borde tillhöra de brott som alltid skulle bedömas självständigt och läggas till den påföljd som valts för övriga brott för att undvika rabattering. Prop. 1987/88:120 s. 67. 1 7 Prop. 1997/98:55 s. 80. 1 8 Prop. 1997/98:55 s. 209. 1 9 Prop. 1997/98:55 s. 82. 2 0 Prop. 1997/98:55 s. 133. 2 1 Prop. 1997/98:55 s. 131. 2 2 Berg m.fl., Kommentar till Brottsbalken. Del III. Fjärde uppl. Sthlm 1994 s. 552–553. 2 3 Victor, D., Gärning och individ inför domarskranket. SvJT 1980 s. 192. 2 4 SOU 1986:14 s. 445. Departementschefen har instämt, prop. 1987/88:120 s. 83–84. 2 5 Prop. 1997/98:55 s. 134 och 209. 2 6 Prop. 1997/98:55 s. 81. Jfr Victor, D., Den åtalade gärningen — några tankar om utformningen av gärningsbeskrivningar. I 35 års utredande, en vänbok till Erland Aspelin s. 249 ff. Här görs i bevishänseende en skillnad mellan rättsfakta, som är av betydelse för gärningsenheten, och faktorer som omfattning, frekvens och vanemässighet. 2 7 Ur rättsfallet NJA 1999 s. 102, mitt på s. 108. 2 8 Rättsfallet NJA 1999 s. 102, mitt på s. 111. 2 9 Prop. 1998/99:145, Bilaga 2, s. 15–16. 3 0 Prop. 1998/99:145 s. 13. 3 1 Prop. 1998/99:145 s. 6.
Hänvisas från p. 9 (s. 794)
9.Inte heller är grov kvinnofridskränkning att jämföra med sådan kontinuerlig brottslighet som går under namnet kollektivdelikt, t.ex. koppleri eller olovlig utövning av läkaryrket. Se 6 kap. 8 § BrB och 8 kap. 3 och 4 §§ lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område. Kollektivdelikt används om sådana brott som endast utgör ett brott, trots att gärningsmannen begått flera handlingar vid olika tillfällen av vilka var och en för sig är tillräcklig för att ådra ansvar för fullbordat brott. Kollektivdelikten skiljer sig från den grova kvinnofridskränkningen genom att de rör brott, vilkas brottsbeskrivningar inte nödvändigtvis innehåller något krav på upprepat handlande, men vilka dock räcker till för att täcka sådant handlande. De måste inte nödvändigtvis förutsätta en sådan täthet mellan handlingarna att man kan tala om en kontinuerlig verksamhet. Men när handlingarna i det konkreta fallet ligger nära inpå varandra, kan man tala om drivande av en verksamhet. I äldre litteratur talas om olaga försäljning av pilsnerdricka och olovlig brännvinstillverkning. Det senare brottet fullbordas genom den första tillverkningen, och nya tillverkningar ger visserligen ett naturligt tillskott i straffbarhet men däremot inte i antalet brott. En försvårande omständighet vid ett kollektivdelikt är därför att brottet utförts vanemässigt.s. 794