Stycket

14.Då läraren förnekade att han fällt yttrandena blev bevisningen en central fråga i denna dom. Enligt min mening har domstolen ställt så höga krav på bevisningen, att det ibland för tankarna till straffrättens krav på att den tilltalades skuld skall vara ställd ”utom allt rimligt tvivel”. Jag anser också att domstolen bagatelliserat de fakta som kommit fram. Så till exempel fann domstolen det inte tillförlitligen styrkt att det var läraren som yttrat sig på det sätt som en elev påstått, eftersom det inte kunde uteslutas att hon missuppfattat från vem yttrandet fälldes (min kursivering). Det sistnämnda uttalade domstolen utan att ange varför den menade att eleven skulle ha missuppfattat vem som yttrat sig. Inga omständigheter anfördes till stöd för en sådan tolkning. Om andra citerade yttranden av läraren ansåg domstolen att de var otydliga och att det inte kunde uteslutas att flickorna hade missuppfattat dem. I ett fall uttryckte sig domstolen som att det inte fanns någon anledning att tvivla på att eleven hade uppfattat yttrandet så som hon hade berättat. Uppgifterna gick emellertid isär och det kunde inte uteslutas att hon hört fel och misstolkat läraren (min kursivering). I ett annat mål av samma slag som de nu nämnda, AD 1996 nr 85, var situationen än mer tillspetsad. Där ansåg domstolen det tala till en syokonsulents fördel att det yttrande som han påstods ha fällt var ”så anmärkningsvärt att det var svårt att tro att en person i hans position kunde ha sagt något sådant”. Domstolen menade att det vilade en tung bevisbörda på kommunen för att yttrandet verkligen fällts.s. 689