Arbetsdomstolen och sexismen3 hänvisningar
- Andra rättsfall än de här refererade, där anställda i skolan påstås ha gjort sig skyldiga till trakasserier av elever är 1991 nr 138, 1995 nr 2 och AD 1996 nr 85. AD 1991 nr 138 rörde en lärare på mellanstadiet, som avskedats efter en fällande dom för sexuellt ofredande. Arbetsdomstolen ansåg att lärarens handlande utgjorde grund för avskedande. I AD 1995 nr 2 ifrågasattes det om en lärare, som blivit uppsagd på grund av arbetsbrist, på grund av sitt förhållande till övriga lärare och till elever hade tillräckliga kvalifikationer som lärare i kommunen. Arbetsdomstolen menade att läraren saknade tillräckliga kvalifikationer. I AD 1996 nr 85 ansågs avskedandet av en syokonsulent lagligen grundat.
- Då läraren förnekade att han fällt yttrandena blev bevisningen en central fråga i denna dom. Enligt min mening har domstolen ställt så höga krav på bevisningen, att det ibland för tankarna till straffrättens krav på att den tilltalades skuld skall vara ställd ”utom allt rimligt tvivel”. Jag anser också att domstolen bagatelliserat de fakta som kommit fram. Så till exempel fann domstolen det inte tillförlitligen styrkt att det var läraren som yttrat sig på det sätt som en elev påstått, eftersom det inte kunde uteslutas att hon missuppfattat från vem yttrandet fälldes (min kursivering). Det sistnämnda uttalade domstolen utan att ange varför den menade att eleven skulle ha missuppfattat vem som yttrat sig. Inga omständigheter anfördes till stöd för en sådan tolkning. Om andra citerade yttranden av läraren ansåg domstolen att de var otydliga och att det inte kunde uteslutas att flickorna hade missuppfattat dem. I ett fall uttryckte sig domstolen som att det inte fanns någon anledning att tvivla på att eleven hade uppfattat yttrandet så som hon hade berättat. Uppgifterna gick emellertid isär och det kunde inte uteslutas att hon hört fel och misstolkat läraren (min kursivering). I ett annat mål av samma slag som de nu nämnda, AD 1996 nr 85, var situationen än mer tillspetsad. Där ansåg domstolen det tala till en syokonsulents fördel att det yttrande som han påstods ha fällt var ”så anmärkningsvärt att det var svårt att tro att en person i hans position kunde ha sagt något sådant”. Domstolen menade att det vilade en tung bevisbörda på kommunen för att yttrandet verkligen fällts.
- Om skolan i stället väljer att inte låta eleverna vittna, måste domstolen stödja sig på andrahandsuppgifter. Frågan diskuterades i AD 1996 nr 82 där domstolen framhöll, att en tydlig svaghet i den av kommunen åberopade bevisningen bestod i att kommunens påståenden genomgående var grundade på andrahandsuppgifter. Det var emellertid enligt domstolen lätt att förstå att kommunen velat undvika att åberopa elever vid gymnasiet som vittnen i en tvist som rörde en lärare och som dessutom gällde frågeställningar som kunde vara mycket känsliga för en ung människa. I viss utsträckning borde dessa förhållanden beaktas vid bevisprövningen och kommunen inte lastas för att det bästa beviset ej åberopats. Det vanliga är emellertid att andrahandsuppgifter tillmäts ett lågt bevisvärde. I AD 1996 nr 85 tillerkändes ett vittnesmål från en kurator, som hade hört en elev, ett mycket lågt självständigt bevisvärde: ”Eleven har inte hörts i målet och det föreligger inga uppgifter om hur eleven själv uppfattade lärarens agerande. Redan på grund av dessa förhållanden kan uppgifterna om hans uppträdande vid detta tillfälle inte tillmätas någon betydelse i målet.”