Närliggande

4.För både revisorer och jurister har metodansvarets omfattning således bestämts i enlighet med föreliggande uttryckliga bestämmelser avseende den metod som borde ha använts. När det gäller skatterådgivare har HD dock inte gjort några analogier med juristers ansvar för att göra en erforderlig undersökning av gällande rätt. I rättsfallen avseende skatterådgivares ansvar diskuteras inte uttryckligen dessas ansvar för undersökningar av gällande rätt. I och för sig saknar det i allmänhet betydelse varför skatterådgivarens uppdragsgivare inte har fått korrekt information om gällande skatteregler. Huruvida detta berott på att rådgivaren inte gjort erforderliga undersökningar av gällande rätt eller om han undersökt saken men ändå lämnat felaktig information behöver inte utredas eftersom skatterådgivaren ansvarar redan för att informationen varit felaktig. En prövning av skatterådgivarens metodansvar skedde dock i NJA 1992 s. 502. I fallet fastslog HD att det inte var oaktsamt av skatterådgivaren, en revisor, att inte föreslå en speciell och komplicerad transaktion. Detta kan jämföras med NJA 1981 s. 1091 där en förbundsjurist på Lantbrukarnas Ekonomi-Aktiebolag ansågs oaktsam för att han inte framställt ett visst yrkande för sin klients räkning i en process. I båda fallen var det fråga om underlåtenhet att föreslå eller vidta en åtgärd som på intet sätt framstod som självklar. En ”erforderlig undersökning av gällande rätt” borde dock i fallen ha lett till att skatterådgivaren föreslagit den komplicerade åtgärden och att juristen framställt yrkandet. Skadeståndsansvar för att ha underlåtit att vidta åtgärden åvilade dock endast juristen. Med risk för att måhända dra alltför långtgående slutsatser torde förklaringen till detta vara att metoden — erforderliga undersökningar av gällande rätt — återfanns i regelverket för juristen men inte för skatterådgivaren, en revisor. Möjligen skulle utgången för skatterådgivaren blivit en annan om han hade varit jurist.s. 520