Svensk rättspraxis Förmögenhetsrätt 1978–20044 hänvisningar
- I NJA 1997 s. 127 I, rörande mäklares skadeståndsskyldighet gentemot köparen av en lägenhet, konstaterade HD att mäklaren brutit mot 19 § fastighetsmäklarlagen (13 § i 1984 års lag) genom att inte upplysa köparen om följderna av uteblivet lån och genom att inte beröra frågan om en villkorsklausul för erhållande av lån. Mäklaren befanns därför vara skadeståndsskyldig pga. vårdslöshet. Enligt HD fick det anses framgå av utredningen att köparen vid ett korrekt handlande från mäklarens sida skulle ha krävt att en villkorsklausul togs in i avtalet. Skadan, som bestod i ett skadestånd till säljaren för att köpet inte fullföljdes, ansågs därför ha varit orsakad av mäklarens försumlighet. Här kan jämföras med NJA 1981 s. 1091, där kausalitet inte ansågs föreligga mellan en rådgivares försummelse att framställa ett yrkande om indexuppräkning och förlusten av indexuppräkning efter dom i fastighetsdomstolen (se närmare nedan under skadeståndsberäkning, avsnitt 4.7.2.1).
- En antagen huvudprincip i svensk rätt har länge varit att en part endast ansvarar för egen culpa och inte culpa i annat säljled. En annan bedömning gjordes emellertid i NJA 1986 s. 712, där en tillverkare av en säkerhetsanordning till en kran bedömdes ha varit försumlig genom att inte ha kontrollerat anordningens funktion och detta t.o.m. oavsett om kontrollen ankommit på tillverkaren eller på en underleverantör. Tillverkarens vårdslöshet medförde emellertid ett ansvar gentemot hamnen som köpt kranen i vilken säkerhetsanordningen ingick. Rådgivar- och informationsansvar I ett betydande antal fall har HD avgjort frågan om en rådgivare eller annan uppdragstagare med ansvar för den information som lämnas eller de åtgärder som vidtas är korrekta skall anses ha agerat vårdslöst vid utövandet av sitt uppdrag. Ett antal av dessa avgöranden har avsett juridisk rådgivning, dock endast ett utanför skatterättens område. NJA 1981 s. 1091 avsåg sålunda en situation där en anställd på en juridisk byrå biträtt part i mål om ersättning enligt den då gällande naturvårdslagen. Parten hade på den anställdes inrådan inte framställt anspråk på indexuppräkning av begärd ersättning för tiden efter delgivning av stämningsansökan. Skälet härtill hade varit att den anställde för egen del gjort den bedömningen att rättsläget var sådant att indexuppräkning endast kunde medges till den dagen. Enligt HD fanns det en underrättspraxis som gav honom stöd för denna inställning. HD fann dock att det funnits skäl för honom att överväga hållbarheten i denna praxis eftersom den inte hade stöd i motiven till lagen utan snarare stod i strid med dem. I vart fall borde det, med hänsyn till uttalanden i doktrin och förarbeten, ha stått klart för honom att frågan var tveksam och att starka skäl talade för den ståndpunkt som innebar att indexuppräkning kunde ske för tiden fram till avgörandet av ersättningsfrågan. Han borde därför, ”för att så långt möjligt tillvarata [klientens] intressen”, trots sin personliga uppfattning ha framställt yrkande om indexuppräkning fram till den senare tidpunkten. Eftersom ett sådant yrkande inte kunde inverka menligt på klientens talan i övrigt, exempelvis i rättegångskostnadshänseende, befanns personen ha agerat vårdslöst.
- Ett annat exempel på fastställandet av det hypotetiska händelseförloppet erbjuds av NJA 1981 s. 1091, där en juridisk rådgivare culpöst hade underlåtit att framställa yrkande om indexuppräkning av begärd ersättning. Här var det ostridigt att klienten åsamkats en förlust motsvarande den indexuppräkning som skulle ha skett intill tidpunkten för huvudförhandlingen i fastighetsdomstolen. Klienten hade emellertid också yrkat på ersättning för mistad indexuppräkning fram till tidpunkten för huvudförhandlingen i HovR:n. Vid prövning härav frågade sig HD, som del i fastställandet av det hypotetiska händelseförloppet, hur klienten skulle ha agerat efter fastighetsdomstolens dom. Rätt till ersättning för indexuppräkning för tiden intill huvudförhandling i HovR:n förutsatte ju att det kunde etableras att klienten skulle ha överklagat fastighetsdomstolens dom. Enligt HD måste det allmänt sett ”antas att det i ett sådant fall som det här föreliggande i första hand är en bedömning av utsikterna att vinna framgång med en talan i själva ersättningsfrågan som är bestämmande för en part, som står inför valet att överklaga självständigt eller ta risken av att underinstansens avgörande vinner laga kraft”. Eftersom omständigheterna i målet inte gav grund till avvikelse från detta antagande fann HD att klienten inte hade visat att försummelsen medfört att överklagande inte skett med påföljande förlust av indexuppräkning. HD:s ordval är här dock något olyckligt eftersom man anförde att klienten inte kunde anses ha ”ådagalagt att det råder ett adekvat orsakssamband mellan” försummelsen och förlusten av indexuppräkning. Vad som torde ha avsetts med detta är dels att klienten inte lyckats etablera ett trovärdigt hypotetiskt händelseförlopp, dels att det inte kunde anses föreligga kausalitet mellan försummelse och skada. Någon adekvansprövning var det sålunda inte alls fråga om.