1.För att kunna göra en tydlig avgränsning mot rådgivarens ansvar för riskinformation definierar jag här metodansvaret som rådgivarens ansvar för att de råd han lämnar grundar sig på sådana undersökningar som man skäligen kan kräva av en yrkesutövare av det aktuella slaget. Kanske en något snävare definition än brukligt. Praxis vad gäller detta metodansvar är som nämnts tunn i jämförelse med den praxis som föreligger beträffande informationsansvaret. Orsaken är antagligen att frågan om metodansvaret kränkts är en särskilt svår fråga vid många typer av rådgivning. Detta gäller särskilt sådana råd som är mer subjektiva till sin karaktär än andra, som t.ex. fondkommissionärs placeringsråd. Vid några typer av rådgivning, eller uppdrag näraliggande rådgivningsuppdrag, har dock metodansvaret varit föremål för prövning i praxis.s. 519
2.I NJA 1998 s. 734 prövades en revisors skadeståndsansvar för att han underlåtit att iaktta sin skyldighet, enligt 10 kap. 7 § aktiebolagslagen, att i den omfattning god revisionssed bjuder granska bolagets årsredovisning m.m. I fallet ansåg HD att revisorn inte införskaffat tillfredsställande underlag för bedömningen av varulagrets existens och värde, något som var särskilt viktigt när det, som i fallet, var fråga om en i förhållande till omsättningen anmärkningsvärt stor post som i hög grad påverkade rörelsens resultat. En särskild rekommendation om detta hade upprättats av FAR. Revisorn hade därför varit vårdslös i fråga om värderingen av varulagret i de aktuella årsredovisningarna. Frågan om revisors kontroll av varulagrets värde var också avgörande i NJA 1992 s. 58. I fallet ansåg HD att revisorns bristande kontroll av varulagrets värde inneburit att han utfört sitt uppdrag utan att ta tillvara uppdragsgivarnas intressen med tillbörlig omsorg.s. 519
3.Enligt 23 § advokatsamfundets vägledande regler om god advokatsed skall juridiska råd vara grundade på erforderlig undersökning av gällande rätt. Denna norm för metodansvaret har varit utgångspunkt för prövningen i några fall av juridiska biträdens ansvar, jfr NJA 1957 s. 621, även om juristen inte varit advokat eller biträdande jurist på en advokatbyrå, jfr NJA 1981 s. 1091. En avvikelse från normen har i fallen bedömts som skadeståndsgrundande.s. 520
4.För både revisorer och jurister har metodansvarets omfattning således bestämts i enlighet med föreliggande uttryckliga bestämmelser avseende den metod som borde ha använts. När det gäller skatterådgivare har HD dock inte gjort några analogier med juristers ansvar för att göra en erforderlig undersökning av gällande rätt. I rättsfallen avseende skatterådgivares ansvar diskuteras inte uttryckligen dessas ansvar för undersökningar av gällande rätt. I och för sig saknar det i allmänhet betydelse varför skatterådgivarens uppdragsgivare inte har fått korrekt information om gällande skatteregler. Huruvida detta berott på att rådgivaren inte gjort erforderliga undersökningar av gällande rätt eller om han undersökt saken men ändå lämnat felaktig information behöver inte utredas eftersom skatterådgivaren ansvarar redan för att informationen varit felaktig. En prövning av skatterådgivarens metodansvar skedde dock i NJA 1992 s. 502. I fallet fastslog HD att det inte var oaktsamt av skatterådgivaren, en revisor, att inte föreslå en speciell och komplicerad transaktion. Detta kan jämföras med NJA 1981 s. 1091 där en förbundsjurist på Lantbrukarnas Ekonomi-Aktiebolag ansågs oaktsam för att han inte framställt ett visst yrkande för sin klients räkning i en process. I båda fallen var det fråga om underlåtenhet att föreslå eller vidta en åtgärd som på intet sätt framstod som självklar. En ”erforderlig undersökning av gällande rätt” borde dock i fallen ha lett till att skatterådgivaren föreslagit den komplicerade åtgärden och att juristen framställt yrkandet. Skadeståndsansvar för att ha underlåtit att vidta åtgärden åvilade dock endast juristen. Med risk för att måhända dra alltför långtgående slutsatser torde förklaringen till detta vara att metoden — erforderliga undersökningar av gällande rätt — återfanns i regelverket för juristen men inte för skatterådgivaren, en revisor. Möjligen skulle utgången för skatterådgivaren blivit en annan om han hade varit jurist.s. 520
5.Undantag från den av mig antagna regeln, att ett skadeståndsgrundande metodansvar bara åvilar den vars metod finns uttryckligen reglerad, finns dock. I NJA 1987 s. 692 var i första hand frågan om en värderingsmans ansvar mot annan än uppdragsgivaren uppe till prövning. Bedömningen av värderingsmannens oaktsamhet äger dock relevans även för förhållandet rådgivare/uppdragstagare. Värderingsmannen avgav ett värderingsutlåtande över en fastighet i vilket han bedömde fastighetens värde med utgångspunkt från att fastigheten kunde bebyggas i enlighet med en enligt värderingsmannen föreliggande stadsplan. Någon stadsplan fanns dock inte och kommunen hade uttalat att man var negativ till en exploatering av fastigheten. HD konstaterade att värderingsmannen brustit i sin undersökningsplikt av detta förhållande. Han hade därför förfarit vårdslöst vid fullgörandet av sitt uppdrag. Fallet är något speciellt eftersom en positivt felaktig uppgift om att en stadsplan förelåg lämnades av rådgivaren i värderingsutlåtandet (det kan tilläggas att käranden i underinstanserna grundade sitt skadeståndsanspråk i första hand på att rådgivaren gjort sig skyldig till medverkan till bedrägeri). Den skadeståndsgrundande oaktsamhet värderingsmannen gjorde sig skyldig till ligger således nära den oaktsamhet som består i att lämna bristande/felaktig information. På grund av att den felaktiga uppgiften också använts som utgångspunkt för värderingsmannens värdering kom metodansvaret ifråga i fallet.s. 521
6.Metodansvar har således utkrävts när den metod rådgivaren haft att tillämpa kunnat utläsas direkt ur vägledande regler eller rekommendationer riktade till den aktuella rådgivarkategorin, eller, som i 1987 års fall med värderingsmannen, om rådgivaren lägger direkt felaktiga sakuppgifter — som i sig skulle ha medfört skadeståndsansvar om de lämnats till uppdragsgivaren direkt — till grund för rådet.s. 521
7.Att tillämpa ett liknande metodansvar på finansiell rådgivning, och särskilt råd avseende placeringar som är mer subjektiva till sin karaktär än andra råd, skulle innebära stora svårigheter för domstolarna. För det första skulle ett sådant ansvar avvika från det generella rådgivaransvaret enligt vilket ett metodansvar, enligt min definition, i princip endast föreligger när själva metoden kan utläsas direkt av vägledande regler eller rekommendationer. Nästa problem är att någon enhetlig metod inte skulle kunna användas som norm. Som Pålsson och Samuelson framhåller i Banks ansvar måste utgångspunkten vid placeringsrådgivning alltid vara den enskilde kundens behov, önskningar och riskpreferens. På detta sätt är också reglerna om bankens förhållande till kunden formulerade, jfr 1 kap. 7 § lagen om värdepappersrörelse och 5 § konsumentkreditlagen. Kombinationen av metodansvar och kravet på individuellt anpassade råd skulle bli en omöjlig ekvation för placeringsrådgivarna. Vid rådgivning gentemot en kund med goda kunskaper om placeringar i finansiella instrument och mycket hög riskpreferens skulle rådgivaren kanske helt kunna bortse från metoder för att minska riskerna med ensidiga placeringar i t.ex. aktier i en viss bransch, utan att för den skull vara vårdslös. Måhända skulle det istället kunna anses vårdslöst om rådgivaren i den situationen tillämpat sådana metoder. Om rådgivaren agerar på motsvarande sätt gentemot en kund som helt saknar kunskaper om placeringar och har en låg riskpreferens skulle rådgivningen dock betraktas som vårdslös. Ett skadeståndssanktionerat krav på att i vissa rådgivningssituationer men inte i andra tillämpa metoder som inte uttryckts i något regelverk eller några rekommendationer skulle avvika starkt från det ansvar som enligt praxis åvilar någon annan rådgivare. Ett ansvar för att — med utgångspunkt i den enskilde kundens kunskaper, behov och syften och beroende på vilken typ av finansiellt instrument det är fråga om — informera om placeringens risker stämmer bättre överens med både föreliggande praxis avseende rådgivaransvar och befintliga lagregler avseende bankens förhållande till kunden.s. 521