Stycket

4.Ett annat angreppssätt använde Högsta domstolen i det skiljedomsrättsliga fallet NJA 1982 s. 738. I målet hade käranden yrkat skadestånd mot svaranden för intrång i mönsterrätt. Svaranden invände att han p.g.a. ett licensavtal hade rätt att vidta de omtvistade åtgärderna. Svaranden åberopade vidare att licensavtalet upptog en skiljeklausul och att kärandens talan därför borde avvisas. Frågan som Högsta domstolen hade att ta ställning till gällde om åberopandet av skiljeklausulen borde föranleda att kärandens talan omedelbart avvisades eller om part borde föreläggas att inom viss tid visa att skiljeförfarandet inletts, och i så fall mot vilken av parterna föreläggandet borde riktas. Högsta domstolen resonerade på följande sätt: Vid bedömande av frågan, vilka konsekvenser skiljeklausulen skulle ha för målets handläggning, är det emellertid väsentligt att hålla för ögonen att [käranden] inte i någon mån stöder sin talan på licensavtalet. Skiljeklausulen berör sålunda inte grunden för käromålet [utomobligatoriskt skadestånd] utan hänför sig enbart till [svarandens] invändning att licensavtalet givit [svaranden] rätt till de omtvistade åtgärderna. När räckvidden av en skiljeklausul är begränsad på sådant sätt, kan åberopandet av klausulen inte få leda till att käromålet omedelbart avvisas. Part skulle eljest kunna ställas inför valet att kanske alldeles i onödan inleda ett skiljeförfarande eller, om han väcker talan vid domstol, riskera avvisning av käromålet med därtill knutet ansvar för rättegångskostnader. För väckande av fullgörelsetalan uppställer lagen inte heller någon förutsättning som i detta fall har aktualitet.s. 471