Stycket

5.Uppgiften för domstolarna är alltså att göra en individualiserad bedömning av i vilken utsträckning som brottslighetens art talar för fängelse, sammanväga brottslighetens art med straffvärdet och verkan av eventuell tidigare brottslighet och sedan, efter beaktande av andra omständigheter som inverkar på påföljdsvalet, bestämma först om det finns skäl för fängelse vid en prövning enligt 30 kap. 4 § BrB och sedan om fängelsestraffet kan ersättas av villkorlig dom med samhällstjänst eller skyddstillsyn med samhällstjänst. Fallen med bokföringsbrott, skattebedrägeri och skattebrott Rättsfallet NJA 1999 s. 769 Domskälen i domen, som avser grovt bokföringsbrott samt skattebedrägeri, är mera knapphändiga än de är i menedsdomen. Efter konstaterandet att straffvärdet, som motsvarade fängelse tio månader, inte innebar något hinder mot att välja en icke frihetsberövande påföljd kommer HD in på frågan om verkan av brottets art. Visserligen kan sägas att HD:s uttalande om att det var ”fråga om artbrottslighet och då finns ... en presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse” inte stämmer så bra med vad som sades i menedsfallet och inte heller med vad vi tidigare anfört. Men när HD i nästa mening säger ”att vid artbrottslighet frångå presumtionen för fängelse och döma till villkorlig dom med samhällstjänst när straffvärdet är så högt som fängelse i tio månader måste kräva alldeles särskilda skäl” stämmer det bättre med den syn på problematiken som har förespråkats i det föregående. Skillnaden är bara att HD inte förefaller göra någon skillnad mellan olika brott när det gäller styrkan av skälen för fängelse med hänsyn till brottets art. Att en sådan skillnad bör göras framgår emellertid av menedsfallet. Domen avseende endast bokföringsbrott (HD:s dom 2000-04-19 i mål B 5400-99) I domen förklarar HD att man tidigare uttalat att bokföringsbrott är ett ”artbrott”, vilket sägs innebära att allmänpreventiva skäl normalt leder till att brottet förskyller fängelse. Därefter lägger HD till att ”det alltså finns en presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse vid artbrott”. Men man tillfogar direkt att denna presumtion inte är lika stark vid alla slags brott som har karaktär av ”artbrott”. När det gäller styrkan av presumtionen vid bokföringsbrott så uttrycker HD denna så att fängelse ”i många fall” bör följa på dessa brott. Enligt HD ”tyder” formuleringen på att presumtionen för fängelse inte är lika stark vid bokföringsbrott som vid vissa andra ”artbrott”, t.ex. mened. Dessa skrivningar är försiktiga och något svårtolkade. Man kan t.ex. fråga sig både om HD med uttalandet att det råder en presumtion för fängelse menar att det alltid bör krävas att det föreligger något särskilt skäl mot fängelse för att sådant straff skall kunna underlåtas och om detta i så fall stämmer med rättsfallet NJA 1998 s. 300 som ger uttryck för att bokföringsbrott ofta kan leda till annan påföljd än fängelse även utan att det föreligger några särskilda skäl enligt exempelvis 29 kap. 5 § BrB. Enligt vår uppfattning finns det emellertid anledning att ta fasta på vad HD uttalar om att presumtionen för fängelse med hänsyn till brottets art varierar från brottstyp till brottstyp.s. 429