Rättsfall
NJA 1999 s. 769
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 1999 s. 769
BibTeX
@misc{nja-1999-s-769,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 1999 s. 769}},
year = {1999},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
6 hänvisningar i 3 artiklar · 6 stycken/fotnoter
Svensk rättspraxis2 hänvisningar
- Ytterligare rättsfall som kan vara av betydelse vid bedömande av om brottsligheten är av sådan art som avses i 30 kap. 4 § brottsbalken — observera att arten inte i samtliga fall ansetts tala för fängelse — är NJA 1995 s. 35 (bedrägeri och urkundsförfalskning), NJA 1995 s. 145 (allmänfarlig vårdslöshet, grovt brott), NJA 1996 s. 93 (förberedelse till grov misshandel), NJA 1996 s. 244 (förberedelse till misshandel), NJA 1996 s. 478 (narkotikabrott), NJA 1996 s. 741 (misshandel), NJA 1996 s. 757 (mened), NJA 1996 s. 788 (grovt sjöfylleri), NJA 1997 s. 103 (vållande till annans död, grovt brott, vållande till kroppsskada, grovt brott, grov vårdslöshet i trafik samt olovlig körning), NJA 1997 s. 278 (grovt rattfylleri), NJA 1997 s. 507 (utpressning), NJA 1997 s. 652 (grov förskingring), NJA 1997 s. 781 (grov förskingring), NJA 1998 s. 283 (skattebedrägeri), NJA 1998 s. 300 (bokföringsbrott), NJA 1999 s. 9 (grovt rattfylleri), NJA 1999 s. 102 (misshandel/grov kvinnofridskränkning), NJA 1999 s. 269 (misshandel), NJA 1999 s. 561 (mened och anstiftan till mened), NJA 1999 s. 769 (bokföringsbrott, grovt brott, och skattebedrägeri), NJA 2000 s. 17 I–III (grovt rattfylleri och misshandel), NJA 2000 s. 69 (varusmuggling), NJA 2000 s. 116 (våld eller hot mot tjänsteman), NJA 2000 s. 190 (skattebrott), NJA 2000 s. 195 (bokföringsbrott), NJA 2000 s. 256 (varusmuggling) samt NJA 2000 s. 314 (olaga frihetsberövande, olaga hot m.m.).
- I ett antal andra fall har HD uttalat att man vid artbrottslighet med ett högt straffvärde (mellan 6 och 12 månader) kan frångå presumtionen för fängelse och döma till villkorlig dom med samhällstjänst endast om det föreligger alldeles särskilda skäl. Sådana skäl ansågs inte föreligga i NJA 1999 s. 769 (bokföringsbrott, grovt brott, och skattebedrägeri med ett straffvärde på tio månader), varför påföljden bestämdes till 6 månaders fängelse (efter beaktande av att den tilltalade fullgjort 90 av de 200 timmar samhällstjänst som HovR bestämt). Alldeles särskilda skäl att frångå presumtionen för fängelse ansågs heller inte föreligga i NJA 2000 s. 195 där fråga var om bokföringsbrott med ett straffvärde på sex månader. Ett JustR var skiljaktigt och menade att det vid ett sådant straffvärde finns utrymme för att vid en bedömning av samtliga övriga omständigheter välja en icke frihetsberövande påföljd (implicit synes häri ligga ett ogillande av att den av HD fastslagna principen om särskilda skäl börjar tillämpas redan vid ett straffvärde på 6 månader). I NJA 2000 s. 190 där fråga var om skattebrott med ett straffvärde på tre månader ansågs emellertid straffvärdet inte vara så högt att det krävdes alldeles särskilda skäl för att välja villkorlig dom i förening med samhällstjänst.
Tillämpningsområdet för samhällstjänst — en analys av lagstiftningen och de senaste rättsfallen från Högsta domstolen13 hänvisningar
- Uppgiften för domstolarna är alltså att göra en individualiserad bedömning av i vilken utsträckning som brottslighetens art talar för fängelse, sammanväga brottslighetens art med straffvärdet och verkan av eventuell tidigare brottslighet och sedan, efter beaktande av andra omständigheter som inverkar på påföljdsvalet, bestämma först om det finns skäl för fängelse vid en prövning enligt 30 kap. 4 § BrB och sedan om fängelsestraffet kan ersättas av villkorlig dom med samhällstjänst eller skyddstillsyn med samhällstjänst. Fallen med bokföringsbrott, skattebedrägeri och skattebrott Rättsfallet NJA 1999 s. 769 Domskälen i domen, som avser grovt bokföringsbrott samt skattebedrägeri, är mera knapphändiga än de är i menedsdomen. Efter konstaterandet att straffvärdet, som motsvarade fängelse tio månader, inte innebar något hinder mot att välja en icke frihetsberövande påföljd kommer HD in på frågan om verkan av brottets art. Visserligen kan sägas att HD:s uttalande om att det var ”fråga om artbrottslighet och då finns ... en presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse” inte stämmer så bra med vad som sades i menedsfallet och inte heller med vad vi tidigare anfört. Men när HD i nästa mening säger ”att vid artbrottslighet frångå presumtionen för fängelse och döma till villkorlig dom med samhällstjänst när straffvärdet är så högt som fängelse i tio månader måste kräva alldeles särskilda skäl” stämmer det bättre med den syn på problematiken som har förespråkats i det föregående. Skillnaden är bara att HD inte förefaller göra någon skillnad mellan olika brott när det gäller styrkan av skälen för fängelse med hänsyn till brottets art. Att en sådan skillnad bör göras framgår emellertid av menedsfallet. Domen avseende endast bokföringsbrott (HD:s dom 2000-04-19 i mål B 5400-99) I domen förklarar HD att man tidigare uttalat att bokföringsbrott är ett ”artbrott”, vilket sägs innebära att allmänpreventiva skäl normalt leder till att brottet förskyller fängelse. Därefter lägger HD till att ”det alltså finns en presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse vid artbrott”. Men man tillfogar direkt att denna presumtion inte är lika stark vid alla slags brott som har karaktär av ”artbrott”. När det gäller styrkan av presumtionen vid bokföringsbrott så uttrycker HD denna så att fängelse ”i många fall” bör följa på dessa brott. Enligt HD ”tyder” formuleringen på att presumtionen för fängelse inte är lika stark vid bokföringsbrott som vid vissa andra ”artbrott”, t.ex. mened. Dessa skrivningar är försiktiga och något svårtolkade. Man kan t.ex. fråga sig både om HD med uttalandet att det råder en presumtion för fängelse menar att det alltid bör krävas att det föreligger något särskilt skäl mot fängelse för att sådant straff skall kunna underlåtas och om detta i så fall stämmer med rättsfallet NJA 1998 s. 300 som ger uttryck för att bokföringsbrott ofta kan leda till annan påföljd än fängelse även utan att det föreligger några särskilda skäl enligt exempelvis 29 kap. 5 § BrB. Enligt vår uppfattning finns det emellertid anledning att ta fasta på vad HD uttalar om att presumtionen för fängelse med hänsyn till brottets art varierar från brottstyp till brottstyp.
- I fallet konstaterar HD att straffvärdet inte är så högt att det bör krävas ”alldeles särskilda skäl” för att välja villkorlig dom med samhällstjänst som påföljd. Med uttrycket ”alldeles särskilda skäl” hänsyftas på vad HD uttalade i NJA 1999 s. 769 om att sådana starka skäl bör krävas för att det skall vara möjligt att döma till villkorlig dom och samhällstjänst för grovt bokföringsbrott och skattebedrägeri. Påföljden blev därmed villkorlig dom med samhällstjänst. Detta är kanske inte det intressantaste med domen, även om den således innebär att gränsen för möjligheten att tillämpa villkorlig dom med samhällstjänst vid skattebrottslighet normalt går någonstans mellan tre och möjligen tio månaders straffvärde, utan vad som är mer anmärkningsvärt är dels att antalet timmar samhällstjänst bestämdes till 100 ”med hänsyn till att villkorlig dom är mera ingripande än skyddstillsyn”, dels att HD underlät att samtidigt döma till dagsböter med motiveringen bl.a. att den tilltalade påförts skattetillägg.
- stark presumtion för att påföljden skall bestämmas till fängelse. Av utredningen framgår att Michael I förövat gärningen i samband med att han på grund av berusning blev avförd från en tunnelbanevagn under omständigheter som för honom kan ha framstått som överraskande och skrämmande. Hotet har uttalats i ett upprört tillstånd. Våldet har inte varit av alltför allvarlig beskaffenhet och skadan har blivit förhållandevis måttlig. Omständigheterna får därför anses ha varit sådana att förutsättningar för villkorlig dom med samhällstjänst i och för sig föreligger. Påföljden bestäms till villkorlig dom med femtio timmars samhällstjänst med alternativstraffet en månads fängelse. HD:s dom 2000-04-19 i mål B 5400-99: Lars S, född 1971, hade gjort sig skyldig till grovt bokföringsbrott. HD: Presumtionen för att påföljden skall bestämmas till fängelse är inte lika stark vid alla slags brott som har karaktär av artbrott. I rättsfallet NJA 1998 s. 300 uttalade HD att bokföringsbrott skall anses vara av sådan art att fängelse ”i många fall” bör följa på dessa brott. Den valda formuleringen tyder på att presumtionen för fängelse inte är lika stark vid bokföringsbrott som vid vissa andra artbrott, t.ex. mened (jfr NJA 1999 s. 561). Vid artbrott som har ett straffvärde om fängelse sex månader, vilket är fallet här, måste det krävas alldeles särskilda skäl för att gå ifrån presumtionen för fängelse och i stället döma till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst (jfr NJA 1999 s. 769). Några sådana skäl finns inte i detta fall. Påföljden bestäms till fängelse sex månader. (JustR Nyström var skiljaktig och ville inte bedöma bokföringsbrottet som grovt samt ville bestämma påföljden till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst.) HD:s dom 2000-04-19 i mål 93-00: Lars J, född 1948, hade gjort sig skyldig till skattebedrägeri och skattebrott. HD: Skattebrott är artbrott, dvs. sådan brottslighet som av allmänpreventiva skäl normalt förskyller fängelse. Vid val av påföljd för artbrott krävs det särskilda skäl för att välja en icke frihetsberövande påföljd. I bedömningen av om särskilda skäl föreligger bör då vägas in, utöver straffvärdet och gärningsmannens personliga förhållanden, den brottsliga gärningens grovhet och särskilda art samt mot vilket intresse den varit riktad. Även möjligheten till samhällstjänst kan beaktas som särskilda skäl. Straffvärdet, fängelse tre månader, är inte så högt att det krävs alldeles särskilda skäl för att välja villkorlig dom med samhällstjänst som påföljd. Lars J har inte tidigare dömts för brott och lever under ordnade förhållanden. Frivården har bedömt honom som personligt lämpad för samhällstjänst och han har själv samtyckt till att ådömas sådan tjänst. Samhällstjänst kan utnyttjas som alternativ till fängelsestraff också för äldre lagöverträdare. Lars J skall dömas till villkorlig dom med föreskrift om samhällstjänst. Om fängelse valts som påföljd skulle strafftiden ha bestämts till tre månader. Tiden för samhällstjänsten bör, med hänsyn till att villkorlig dom är mindre ingripande än samhällstjänst, bestämmas till 100 timmar. Den villkorliga domen bör, bl.a. eftersom Lars J påförts skattetillägg, inte förenas med böter. Påföljden bestäms till villkorlig dom med 100 timmars samhällstjänst med alternativstraffet tre månaders fängelse.