Se Lindell, Civilprocessen, 1998, s. 498 ff. En banbrytare vid utvecklingen av bevisrätten i här antydda hänseenden, bl.a. i normativ riktning, torde ha varit Henrik Zahle; se dennes monumentala avhandling ”Om det juridiske bevis”, Köpenhamn 1976, och densamme Bevisret. Oversigt, 1994. — På sina håll är man alltså på väg att lämna det naturvetenskapligt–logiskt–matematiskt–sannolikhetsstyrda frekvenstänkande t.ex. Ekelöf och Stening förordar till förmån för en mer humanistiskt– samhällsvetenskaplig diskurs. Ett motsvarande paradigmskifte är möjligen på gång inom rättskraftsläran då ”antipositivistiska” (värderande) lämplighetsöverväganden — av typen vad det är ”rimligt att kräva” av parterna etc. — får ersätta, eller åtminstone komplettera, ett strikt, mera naturvetenskapligt färgat, identitetstänkande där ”saken” läggs under luppen, jfr P. Westberg i JT 1993–94 s. 817 f. och JT 1998– 99 s. 426 f., jfr dock NJA 1999 s. 520 där båda synsätten finns representerade med Uppsala majoritet (Håstad, Pripp, Victor) för det sistnämnda, då främst under åberopande av förutsebarhet. Men detta bevisteoretiska synsätt medför inte att bevisvärderingen ”släpps fri igen”; kriterietänkandet leder sannolikt på sikt rent av till större enhetlighet men är ännu så outvecklat och svagt förankrat i vittnespsykologisk empiri att enhetligheten troligen nås till priset av minskad precision i det enskilda fallet. Se beträffande gapet mellan vittnespsykologisk kunskap och rättens bevisvärdering H. Edelstam i JT 1992–93 s. 529 ff. och JT 1997–98 s. 86 ff., jfr H. Sutorius kritik av användningen av sakkunniga (och kritiken av de sakkunnigas utlåtanden) i mål rörande sexuella övergrepp på barn, JT 1999–2000 s. 117 ff.
Hänvisas från p. 40 (s. 138)
Se Lindell, Civilprocessen, 1998, s. 498 ff. En banbrytare vid utvecklingen av bevisrätten i här antydda hänseenden, bl.a. i normativ riktning, torde ha varit Henrik Zahle; se dennes monumentala avhandling ”Om det juridiske bevis”, Köpenhamn 1976, och densamme Bevisret. Oversigt, 1994. — På sina håll är man alltså på väg att lämna det naturvetenskapligt–logiskt–matematiskt–sannolikhetsstyrda frekvenstänkande t.ex. Ekelöf och Stening förordar till förmån för en mer humanistiskt– samhällsvetenskaplig diskurs. Ett motsvarande paradigmskifte är möjligen på gång inom rättskraftsläran då ”antipositivistiska” (värderande) lämplighetsöverväganden — av typen vad det är ”rimligt att kräva” av parterna etc. — får ersätta, eller åtminstone komplettera, ett strikt, mera naturvetenskapligt färgat, identitetstänkande där ”saken” läggs under luppen, jfr P. Westberg i JT 1993–94 s. 817 f. och JT 1998– 99 s. 426 f., jfr dock NJA 1999 s. 520 där båda synsätten finns representerade med Uppsala majoritet (Håstad, Pripp, Victor) för det sistnämnda, då främst under åberopande av förutsebarhet. Men detta bevisteoretiska synsätt medför inte att bevisvärderingen ”släpps fri igen”; kriterietänkandet leder sannolikt på sikt rent av till större enhetlighet men är ännu så outvecklat och svagt förankrat i vittnespsykologisk empiri att enhetligheten troligen nås till priset av minskad precision i det enskilda fallet. Se beträffande gapet mellan vittnespsykologisk kunskap och rättens bevisvärdering H. Edelstam i JT 1992–93 s. 529 ff. och JT 1997–98 s. 86 ff., jfr H. Sutorius kritik av användningen av sakkunniga (och kritiken av de sakkunnigas utlåtanden) i mål rörande sexuella övergrepp på barn, JT 1999–2000 s. 117 ff.s. 139