Lag

Hela lagen Endast 56 kap. 13 §

SFS 1942:740, 56 kap. 13 §

Öppna hos källan ↗Rättskälldiskussion

Citera

SFS 1942:740, 56 kap. 13 §

BibTeX

@misc{sfs-1942-740-56-13,
  title        = {{SFS 1942:740, 56 kap. 13 §}},
  year         = {1942},
  howpublished = {Svensk författningssamling},
  note         = {SFS 1942:740, 56 kap. 13 §},
  url          = {https://data.riksdagen.se/dokument/sfs-1942-740.html}
}

Öppna i bibliografi

Omtalad i rättsvetenskapen

11 hänvisningar i 11 artiklar · 11 stycken/fotnoter

Medborgarnas möjligheter att föra talan i domstol mot staten i miljöpolitiska frågor1 hänvisning

Måns Jacobsson · SvJT 2025 s. 617–633 · 1 ställe

Staten har yrkat att talan ska avvisas med hänsyn till att det svenska grundlagssystemet inskränker domstolarnas behörighet att fatta beslut i frågor som hör till riksdagens och regeringens behörighet. 7.3 Hänskjutande av målet till Högsta domstolen Tingsrätten hänsköt till Högsta domstolen (HD) frågan om en sådan talan mot staten kunde tas upp till prövning av domstol (jfr 56 kap. 13 § rättegångsbalken).Auroramålet · p. 9 · s. 628

Fastställelsetalans tillåtlighet i Sverige och Norge: särskilt om krav på talans konkretion1 hänvisning

Agnes Hellner · JT 2025 s. 353–382 · 1 ställe

I Klimattalan yrkades i en individuell grupptalan att domstolen ska fastställa att det utgör en kränkning av kärandens rättigheter enligt artikel 2, 3 och 8 EKMR att svenska staten bl.a. underlåter att vidta tillräckliga och adekvata åtgärder för att minska utsläpp av växthusgaser, och därmed inte begränsar risken för negativa konsekvenser av antropogena klimatförändringar för käranden. I stämningsansökan hänvisas till att de rättighetskränkningar som görs gällande medför en rätt till skälig gottgörelse, men frågan om ersättning omfattas inte av målet. Käranden, som likt gruppmedlemmarna är en ung person, gör gällande att klimatförändringarna redan idag drabbar honom och gruppmedlemmarna och att de kommer att drabba dem än värre i framtiden, genom bl.a. skogsbränder, torka och översvämningar som får konsekvenser för deras hälsa och hur de kan leva sina liv. Frågan om fastställelsetalans tillåtlighet hissades till Högsta domstolen med stöd av RB 56 kap. 13 §. Högsta domstolen meddelade prövningstillstånd, och sedermera beslut den 19 februari 2025. I det senare befanns den i målet aktuella fastställelsetalan inte tillåtlig. Samtidigt klargjorde Högsta domstolen att det finns en möjlighet att med stöd av 13 kap. 2 § tredje stycket och EKMR tillåta fastställelsetalan när så krävs enligt artikel 6 i konventionen.Den norska regleringen av fastställelsetalan: en jämförelse · p. 19 · s. 377

Mindre reklamationsplikt — mer ”allmän passivitetsverkan”?1 hänvisning

Jakob Andersson · SvJT 2022 s. 386–399 · 1 ställe

Framförallt på senare år har det, efter intensiv praxisbildning från HD, börjat utkristalliseras ett passivitetsinstitut som innebär att parts passivitet kan få rättsverkan utan att så sker genom en direkt tillämpning av reklamations- eller preskriptionsregler. Det rör sig om en princip om allmän passivitetsverkan, som lyder under sina egna förutsättningar. Detta tredje passivitetsinstitut förefaller ännu inte har fått något träffande namn. I den här artikeln kommer den benämnas som passivitetsverkansprincipen.Inledning · p. 3 · s. 387

Hur har inrättandet av Patent- och marknadsöverdomstolen påverkat förutsättningarna för Högsta domstolens prejudikatbildning?1 hänvisning

Christine Lager · SvJT 2022 s. 564–570 · 1 ställe

Min goda erfarenhet av ventilregeln för Patent- och marknadsöverdomstolen gör att jag anser att det finns skäl att överväga om de överklagandeförbud som gäller inom vissa andra rättsområden också borde kompletteras med en motsvarande fakultativ ventilregel. (Ett annat alternativ vore att för dessa andra områden överväga en så kallad hissfunktion, dvs. en möjlighet att hänskjuta prejudikatfrågor till Högsta domstolen, jfr 56 kap. 13 § rättegångsbalken.) Jag syftar särskilt på avgöranden från Svea hovrätt i överklaganden från landets åtta hyresnämnder där Svea hovrätt alltid är sista instans och på avgöranden från Arbetsdomstolen där det inte heller finns någon överklagandemöjlighet (se 10 § lagen [1994:831] om rättegången i vissa hyresmål i Svea hovrätt respektive 2 kap. 4 § lagen [1974:371] om rättegången i arbetstvister). Att ge förutsättningar för Högsta domstolen att avgöra prejudikatfrågor som uppkommer i allmänna civilrättsliga eller processrättsliga frågor, i grundlagsfrågor och i andra allmänna frågeställningar även inom dessa måltyper skulle enligt min mening ytterligare förbättra förutsättningarna för en enhetlig prejudikatbildning till nytta för samhället i stort.Sammanfattning och några tankar framåt · p. 2 · s. 570

Lundaskolan och rättskällorna1 hänvisning

David Dryselius · JT 2022 s. 35–61 · 1 ställe

I De ingjutna rören hade hade tingsrätten enligt 56 kap. 13 § rättegångsbalken hänskjutit frågan om entreprenören är skyldig att ersätta beställaren för kostnader avseende åtkomst till ledningarna och återställning efter utförda avhjälpandearbeten i rörentreprenaden fullt ut eller om ersättningsskyldigheten är begränsad till 15 procent av kontraktssumman, som följer av ABT 94 kap. 5 § 14.De nio rättsfallen · p. 47 · s. 57

Prejudikats tidsmässiga tillämplighet1 hänvisning

Sebastian Scheiman · SvJT 2015 s. 759–778 · 1 ställe

Numera råder det dock inget tvivel om att avgöranden från Högsta domstolen kan få betydelse för mer än den konkreta tvisten som prövas. Det framgår av möjligheten till prejudikatdispens i rättegångsbalken (1942:740; RB) 54 kap. 10 § och att man från tingsrätten kan hänskjuta (”hissa”) en specifik prejudikatfråga i målet till Högsta domstolen enligt RB 56 kap. 13 §. Av RB 3 kap. 6 § framgår vidare att om en domstol i en dom eller ett beslut kan komma att avvika från en rättsgrundsats eller lagtolkning som förut varit antagen av domstolen kan saken avgöras i plenum. Det finns dock inget tvång att gå till plenum för att ändra rättsläget.Prejudikat som rättskälla · p. 3 · s. 763

Associationsrättsligt samtycke och skadestånd1 hänvisning

Niklas Arvidsson · SvJT 2014 s. 653–661 · 1 ställe

3.1 Allmänt Samtyckesprincipen tar som ovan framgått hänsyn till aggregerade effekter och förmår på så sätt även förklara det slags ”kollektiva” verkningar som troligen inspirerat namnet SAS-principen. Däremot är det svårare att uttala sig om samtyckesprincipen legitimerar några slutsatser med avseende på frågan om samtycken påverkar (eller inte påverkar) associationens rätt till skadestånd. 3.2 Kamelianfallet 3.2.1 Allmänt Hur samtyckesprincipen förhåller sig till associationens rätt till skadestånd diskuteras uttryckligen i NJA 2013 s. 117. Omständigheterna i målet var som följer. A, B och C ägde ett aktiebolag (härefter: aktiebolaget) och bildade även en bostadsrättsförening (vid namn av Kamelian 1; härefter: föreningen) som A, B och C ensamma blev medlemmar och styrelseledamöter i. Aktiebolaget sålde en fastighet till föreningen och mellan parterna ingicks även ett entreprenadavtal avseende uppförandet av byggnader på den aktuella fastigheten. Enligt en överenskommelse vid en viss tidpunkt T mellan aktiebolaget och föreningen ändrades utförandet i för entreprenören/aktiebolaget kostnadssänkande riktning utan att någon prisjustering företogs. Efter det att andra medlemmar inträtt i föreningen väckte föreningen en skadeståndstalan mot A, B och C under påstående av att de genom sitt agerande vid T uppsåtligen eller vårdslöst skadat föreningen i egenskap av dess styrelseledamöter. A, B och C invände bl.a. att något skadeståndskrav inte kunde göras gällande, eftersom samtliga medlemmar i föreningen (dvs. A, B och C själva) samtyckt till föreningsbeslutet (styrelsebeslutet) att inte företa någon prisjustering. Med stöd av 56 kap. 13 § RB beslutade tingsrätten att hänskjuta följande fråga till Högsta domstolen: Kan föreningens anspråk på skadestånd av A, B och C göras gällande trots att samtliga medlemmar i föreningen samtyckt till det påstått skadebringande beslutet?Associationens rätt till skadestånd · p. 1 · s. 655

Svenska domstolars hantering av Europakonventionen1 hänvisning

Dag Victor · SvJT 2013 s. 343–396 · 1 ställe

Under artikel 5 kan det också finnas anledning att nämna NJA 2007 s. 295. Avgörandet gällde en från Stockholms tingsrätt enligt 56 kap. 13 § rättegångsbalken hänskjuten prejudikatsfråga. I tingsrätten hade käranden yrkat skadestånd av staten i anledning av en häktning med påstående om att den stått i strid med artikel 5.3 (rättegång inom skälig tid). Enligt artikel 5.5 ska den som berövats friheten i strid med artikel 5 ha rätt till skadestånd. Den hänskjutna frågan var om svensk domstol kunde ”döma ut skadestånd direkt på grundval av artikel 5.5 i Europakonventionen för det fall skadeståndslagen och lagen (1998:714) om ersättning vid frihetsberövande och andra tvångsåtgärder inte skulle anses medge att ersättning utgår fullt ut enligt konventionens principer”. Det kan noteras att HD, på sätt som EU-domstolen ofta gör i mål om förhandsavgöranden, omformulerar den ställda frågan genom att säga att genom ”den hänskjutna frågan vill tingsrätten få veta om svensk rätt innebär att staten kan åläggas att betala skadestånd till B.H.S. fullt ut enligt Europakonventionens principer, i den mån så inte kan ske med tillämpning av skadeståndslagen eller frihetsberövandelagen”. Det svar som HD lämnar på den sålunda omformulerade frågan är att i den mån som Sveriges förpliktelser att utge skadestånd enligt artikel 5 inte kan uppfyllas genom en fördragskonform tillämpning av de nämnda lagarna ”får detta ske genom att domstolen dömer ut skadestånd utan särskilt lagstöd”. Svaret på den ursprungligen ställda frågan skulle alltså bli nej. Artikel 5.5 innefattar inte i sig någon rätt till skadestånd för enskild utan endast en plikt för staten. För att uppfylla denna förpliktelse ska skadestånd dömas ut utan särskilt lagstöd. Någon normkonflikt föreligger inte heller här utan konventionen används som underlag för normutfyllnad.Artikel 5: Rätten till frihet och personlig säkerhet · p. 23 · s. 373

Högsta domstolen tolkar särregeln vid tvångsinlösen av aktier1 hänvisning

Daniel Stattin · SvJT 2012 s. 488–494 · 1 ställe

Old Mutual klandrade skiljedomen. Saken hissades till Högsta domstolen enligt 56 kap. 13 § rättegångsbalken för avgörande av "/…/ frågan om tolkningen av 14 a kap. 2 § fjärde stycket försäkringsrörelselagen såvitt avser de matematiska rekvisiten i den angivna särregeln, och sålunda huruvida regeln är tillämplig på den i målet aktuella frågan om inlösen av aktier i Skandia." Högsta domstolen konstaterar inledningsvis att lokutionen ”samtliga aktier” införts i försäkringsrörelselagen den 1 juli 2006 och då ersatte den tidigare gällande lokutionen ”en inbjudan till en vidare krets” samt att det inte framgick av förarbetena att det skulle ha funnits något annat skäl för ändringen än att skapa likalydande inlösenregler i associationsrätten. Vidare hänvisar Högsta domstolen till sakens, i och för sig kortfattade, behandling i litteraturen där det i korthet anges att jurisdiktionella begränsningar inte borde undanta tillämpning av särregeln efter ett takeover-erbjudande. Avgörande för Högsta domstolens resonemang torde emellertid ha varit att ”[o]m särregeln inte skulle vara tillämplig i fall då vissa jurisdiktioner, av skäl som har angetts i det föregående, behöver undantas från ett uppköpserbjudande, skulle dess tillämplighet uppenbarligen vara starkt beskuren. Det kan inte antas att det har varit lagstiftarens avsikt att begränsa regelns tillämplighet på det sättet. Detta ger stöd åt de i punkt 12 nämnda litteraturuttalandena. Även ändamålsskäl talar för den tolkning som uttalandena ger uttryck för. Några vägande skäl emot en sådan tolkning kan inte anföras.” På anförda grunder beslutade Högsta domstolen att särregeln skulle vara tillämplig också då aktieägare uteslutits från ett takeovererbjudande genom en jurisdiktionell begränsning.Högsta domstolens beslut · p. 1 · s. 490

Normprövning och Europakonventionen1 hänvisning

Clarence Crafoord · SvJT 2007 s. 862–881 · 1 ställe

När det sedan gäller vilken institutionell inramning normprövningen ska ges har konventionen ingen preferens per se. Huruvida exempelvis en författningsdomstol eller en särskild avdelning inom en ny högsta instans inrättas är egalt ur ett konventionsperspektiv. Redan den i dag befintliga möjligheten till s.k. hissprövning jämlikt 56 kap. 13 § rättegångsbalken torde vara tillräcklig för att snabbt kunna utverka auktoritativa uttalanden angående svensk rätts förenlighet med konventionen. Det måste understrykas att en eventuell ”centralisering” av normprövningsrätten inte får leda till att underrätternas egen kompetens i normprövningsfrågor försämras. Inte heller får en möjlighet att hänskjuta en normprövningsfråga innebära oskäliga fördröjningar i rättegången. Enskildas rättsskydd måste kunna säkerställas praktiskt och effektivt på alla nivåer.Expertgruppens modeller · p. 8 · s. 878

Domstolar och demokrati — Är det dags för maktdelning?1 hänvisning

Joakim Nergelius · SvJT 2000 s. 545–557 · 1 ställe

Av särskilt intresse i detta sammanhang är kanske dock att det just de allra senaste månaderna från flera olika håll har kastats nytt bränsle på den konstitutionella brasan. Högsta domstolen har själv i hög grad bidragit till denna utveckling genom att i ett beslut den 15 mars i år, i målet Ö 1867-99, Staten/Ann-Mari Falk, finna att en retroaktiv tillämpning av den s.k. Skattebetalningslagen från 1997 skulle kunna strida mot (det egentligen ganska urholkade) förbudet mot retroaktiv skattelagstiftning i Regeringsformen (RF) 2 kap. 10 § st. 2. Detta var första gången någonsin som någon av de högsta instanserna fann att en svensk lag var eller i sin tillämpning kunde bli grundlagsstridig, ehuru beslutet kom i form av en tolkningsanvisning till Lunds tingsrätt (jfr Rättegångsbalken 56 kap. 13 §) om hur det ifrågavarande lagrummet borde tolkas och tillämpas. HD:s ordförande har också i en artikel i Dagens Nyheter den 26 mars argumenterat för en stärkt ställning för domstolarna, innefattande bland annat en utvidgad lagprövningsrätt. Demokratiutredningen föreslog i sitt slutbetänkande En uthållig demokrati, såvitt jag vet som första statliga utredning någonsin, att domstolarnas lagprövningsrätt bör utvidgas och att det s.k. uppenbarhetsrekvisitet i RF 11 kap. 14 § skall tas bort. Konstitutionsutskottet anordnade den 23 mars en särskild utfrågning med inbjudna experter på temat Skall makten delas? Därtill kommer så existensen av några livaktiga konstitutionella forskningsprojekt i regi av CityUniversitet och SNS samt det glädjande förhållandet att denna övning är så påfallande välbesökt.Inledning · p. 4 · s. 546