Lag
SFS 1942:740, 35 kap. 1 §
Öppna hos källan ↗RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
SFS 1942:740, 35 kap. 1 §
BibTeX
@misc{sfs-1942-740-35-1,
title = {{SFS 1942:740, 35 kap. 1 §}},
year = {1942},
howpublished = {Svensk författningssamling},
note = {SFS 1942:740, 35 kap. 1 §},
url = {https://data.riksdagen.se/dokument/sfs-1942-740.html}
}Omtalad i rättsvetenskapen
16 hänvisningar i 13 artiklar · 16 stycken/fotnoter
Bedrägeri medelst tingsrätt?1 hänvisning
Bevisbördefrågor vid fel i tjänst2 hänvisningar
- Se exempelvis John Murray mot Storbritannien, p. 47, 48, 50 och p. 54 i domen. 1 4 Dom den 18 mars 2010. 15 I det fallet synes Europadomstolen inte ha tagit ställning för att ett prima faciemål är en förutsättning för att kunna använda den tilltalades tystnad som bevis mot denne. 16 Tochilovsky, Jurisprudence of the International Criminal Courts and the European Court of Human Rights, Martinus Nijhoff Publishers, Leiden, Nederländerna, 2008, s. 51. Även Nordh synes dela denna uppfattning, se Nordh, Praktisk process VIII, Bevisrätt C: Bevisvärdering, Iustus, Uppsala, 2013, s. 54. 1 7 Se resonemangen i NJA 2015 s. 702 (”Balkongmålet”), p. 23 i domen, och HD:s två domar den 13 april 2017 i mål nr B 4648-16, p. 10 i domen, respektive B 466316, p. 7 i domen. 18 Se exempelvis John Murray mot Storbritannien, angående bl.a. medhjälp till olaga frihetsberövande. 19 Se exempelvis Krumpholz mot Österrike, angående hastighetsöverträdelse. 20 Nowak, Oskyldighetspresumtionen, Norstedts Juridik, Stockholm, 2003, s. 415. 21 Se SOU 1938:44 s. 381 f. och NJA II 1943 s. 448 f. 22 Se även SOU 2017:17 s. 134. 2 3 För en utförlig redogörelse och analys av dessa rättsfall hänvisas till examensarbetet. 24 Se Lundqvist, Om prövningen av åtal för brott förövat av flera gärningsmän, Iustus, Uppsala, 2010, s. 31 och Zeidner, Tilltalads uppgift i visst fall, SvJT 1994 s. 473. Även Schelin använder sig av uttrycket förklaringsbörda i förhållande till avvikelser men synes inte mena att detta får negativ bevisverkan, utan att det snarare handlar om en trovärdighetsfråga, se Schelin, Bevisvärdering av utsagor i brottmål, Norstedts Juridik, Stockholm, 2007, s. 100 och s. 248. 25 Se exempelvis Hovrätten för Västra Sveriges dom den 24 januari 2014 i mål nr B 5232-13. Se även Fitger m.fl., Rättegångsbalken (maj 2017, Zeteo), kommentaren till 35 kap. 1 § RB, underrubrik ”Allmänt om bevisvärdering”. 26 Se exempelvis NJA 1980 s. 725, NJA 1992 s. 446, NJA 2010 s. 671, p. 8 i domen, Diesen, Bevisprövning i brottmål, 2 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, s. 106 och Eke löf, Edelstam & Heuman, Rättegång: Fjärde häftet, 7 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 2009, s. 54. Se dock HD:s domar den 13 april 2017 i mål nr B 4648-16, p. 13 i domen, och B 4663-18, p. 10 i domen, om att det saknas stöd för att konstansbrister är ett kriterium på bristande tillförlitlighet. 27 Se exempelvis Göta hovrätts dom den 2 december 2011 i mål nr B 2572-11. 2 8 HD återkommer till betydelsen av att den tilltalade lämnat medvetet felaktiga uppgifter i HD:s domar den 13 april 2017 i mål nr B 4648-16, p. 10 i domen, respektive B 4663-16, p. 7 i domen. 29 Se även Svea hovrätts dom den 8 september 2016 i mål nr B 32-16 där domstolen förefaller ha tolkat HD:s uttalanden som att både den tilltalades tystnad och dennes felaktiga uppgifter inbegrips i förklaringsbördan. 30 Se exempelvis Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 9 februari 2012 i mål nr B 3440-11 och Kristianstads tingsrätts dom den 18 december 2012 i mål nr B 532-12. 3 1 Se Ekelöf, Edelstam, & Heuman, Rättegång: Fjärde häftet, 7 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 2009, s. 209. 32 Diesen, Bevisprövning i brottmål, 2 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, s. 133 f. 33 A.a., s. 131 ff. 3 4 Se a.a., s. 228 ff. och Ekelöf, Edelstam & Heuman, Rättegång: Fjärde häftet, s. 153 f. 35 Hovrätten över Västra Sveriges dom den 14 mars 2014 i mål nr B 4677-13. 3 6 NJA 1984 s. 520 (”Målet om vårdslös skatteuppgift”), NJA 2001 s. 551 (”Privatinförselmålet”) och NJA 2001 s. 570 (”Opiummålet”). 3 7 NJA 1984 s. 520 (”Målet om vårdslös skatteuppgift”). 38 NJA 2001 s. 570 (”Opiummålet”). 39 NJA 2001 s. 551 (”Privatinförselmålet”). 40 NJA 2013 s. 931 (”Resningsmålet”). 4 1 Se Ekelöf, Edelstam & Heuman, Rättegång: Fjärde häftet, 7 uppl., Norstedts Juridik, Stockholm, 2009, s. 34. 42 A.a., s. 34. 4 3 I en utredning föreslås att denna bestämmelse ska kompletteras med ett stadgande om att den misstänkte också ska informeras om sin rätt att inte behöva medverka i utredningen av sin egen skuld, se SOU 2017:17 s. 127 ff. 44 Det har diskuterats huruvida den svenska regleringen om den anklagades tillgång till försvarare är förenlig med EKMR eller inte. En sådan diskussion ska inte föras i den föreliggande artikeln, men det kan hänvisas till Andersson & Hopman, Rätt till försvarare före polisförhöret, JT 2010–11 s. 795-820. 4 5 SOU 2017:17 s. 69 f.
- Som framgått av redogörelsen i avsnitt 3.4 kan konstateras att det finns ett starkt stöd för att förklaringsbördan, utöver den tilltalades tystnad, även inbegriper dennes icke trovärdiga förklaringar. Detta är förenligt med 35 kap. 1 § RB som föreskriver principen om fri bevisvärdering. I ovan nämnd praxis från Europadomstolen behandlas inte frågan om bevisverkan av att den tilltalade har lämnat icke trovärdiga förklaringar. Inte heller i den diskussion som förts i litteraturen om oskyldighetspresumtionen har frågan berörts. Det får därför anses vara något oklart om det är förenligt med oskyldighetspresumtionen att även den tilltalades icke trovärdiga förklaringar inbegrips i förklaringsbördan. Som framgått i avsnitt 2 har dock Europadomstolen sällan skäl att ifrågasätta den nationella domstolens bevisvärdering. Det faktum att svensk domstol bevisvärderar den tilltalades tystnad och dennes icke trovärdiga förklaringar på ett i allt väsentligen likartat sätt bör därför inte vålla några bekymmer ur konventionssynpunkt. En viktig aspekt är därför att de skyddshänsyn som enligt Europadomstolens mening gör sig gällande vid bevisvärdering av den tilltalades tystnad rimligen bör vara aktuella även när det gäller bevisvärdering av den tilltalades icke trovärdiga förklaringar. I annat fall skulle den tilltalade av taktiska skäl kunna välja att vara tyst. Det som i fortsättningen sägs om bevisvärdering av tystnad i samband med Europadomstolens uttalanden gäller därför även icke trovärdiga förklaringar.
- Förklaringsbördans definition enligt svensk rätt får sammanfattningsvis anses vara att den tilltalades underlåtenhet att lämna en förklaring, eller misslyckandet att lämna en rimlig sådan, över bevisning som åberopats av åklagaren, ligger den tilltalade till last i bevishänseende. En förutsättning är att den tilltalade rimligen borde kunna lämna förklaringen. En sådan definition måste bedömas vara förenlig med oskyldighetspresumtionen. 4.3 Förklaringsbördans relation till åklagares bevisbörda I doktrinen har det diskuterats om en tillämpning av förklaringsbördan förutsätter att värdet av åklagarens bevisning är tillräckligt stark för en fällande dom, dvs. att åklagaren har uppfyllt sin bevisbörda. Av 35 kap. 4 § RB och dess förarbeten följer inte någon sådan inskränkning för att kunna tillmäta den tilltalades passivitet bevisvärde. En sådan inskränkning följer heller inte, vad gäller icke trovärdiga förklaringar, av 35 kap. 1 § RB. Som nämnts i avsnitt 3.5 går åsikterna i doktrinen isär och HD:s avgöranden ger stöd för båda uppfattningarna. Särskilt tvetydig får HD sägas vara i NJA 2013 s. 931 (”Resningsmålet”). I det fallet diskuterade HD förklaringsbördan i samband med utrymmet för alternativa hypoteser. Samtidigt återgav HD Europadomstolens uttalande i fallet John Murray om att den tilltalades tystnad kan beaktas vid värderingen av åklagarens bevisning.
Att bedöma personer med kriminell belastning*1 hänvisning
Om tro, tyckande och vetande1 hänvisning
Kvalitetssäkring av bevisprövningen i brottmål1 hänvisning