Lag
SFS 1942:740, 27 kap.
Öppna hos källan ↗RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
SFS 1942:740, 27 §
BibTeX
@misc{sfs-1942-740-27,
title = {{SFS 1942:740, 27 §}},
year = {1942},
howpublished = {Svensk författningssamling},
note = {SFS 1942:740, 27 §},
url = {https://data.riksdagen.se/dokument/sfs-1942-740.html}
}Omtalad i rättsvetenskapen
24 hänvisningar i 10 artiklar · 24 stycken/fotnoter
Tvångsmedel, legalitet och samtycke1 hänvisning
- Egendomen får lämnas ut även till annan som gör anspråk på det eller som visar att hen har rätt till föremålet enligt 27 kap. 8 a § 1 st. RB.
- Omhändertagande och efterföljande hantering av föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott, s.k. bevisbeslag, regleras i 27 kap. RB. Bevisbeslag kan endast utgöra skriftliga handlingar och lösa föremål och består typiskt sett av all slags material som förväntas kunna inge kopplingar till gärningspersonen, såsom kläder, bilar, mobiltelefoner, datorer, alla slags vapen och brottsverktyg, handlingar som avslöjar identiteten, eller t.ex. kvitton och biljetter som används för att knyta gärningspersonen till en viss plats. Den myndighet som har verkställt beslaget ska i huvudregel ta egendomen i förvar men beslag ska dock endast bestå till dess att domen i ansvarsdelen har vunnit laga kraft. Enligt 27 kap. 8 § RB ska föremålet därefter lämnas åter till ägaren. Den person vars egendom har beslagtagits måste dock göra anspråk på föremålet. Enligt paragrafens andra stycke är lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. (förverkandelagen) tillämplig i de fall då föremål inte hämtas, eller inte kan lämnas ut. Enligt 6 § samma lag skall beslagtagen egendom, som ingen rätteligen har gjort anspråk på, säljas, men om det inte kan göras, får egendomen förstöras. När det gamla bevismaterialet har beslagtagits och antingen återlämnats till ägaren, sålts, eller förstörts, finns det naturligtvis ingen möjlighet att göra nya tester eller analyser på materialet. Men det finns i regel gott om bevismaterial som inte omfattas av beslagsreglerna, eller som ingen gör anspråk på. Det är just dessa som brukar kallas spår och som artikeln handlar om. I slutbetänkandet av polisrättsutredningen från år 1995 framfördes att föremål av spårkaraktär som upphittas i anslutning till en brottsplats och som genom t.ex. besudlingar av olika slag kan förväntas ge ledtrådar om gärningsmannen, men som varken har något ekonomiskt eller annat värde, kan ”omhändertas informellt” utan att beslagsreglerna tillämpas på dem. Hur sådana föremål ska hanteras blev dock oreglerat. Förundersökningsutredningen från 2011 föreslog att bevarande av spår efter en nedlagd förundersökning och lagakraftvunnen dom ska säkerställas genom en särskild lag. Förslaget motiverades dels genom att det rör sig om föremål som typiskt sett bär information som kan tas fram genom nya forensiska tester och analyser, dels genom att skäl saknas för att tillmäta ägarintresset avgörande betydelse då föremålen av spårkaraktär saknar ekonomiskt värde, eller i alla fall har ett ringa sådant. Ett exempel som togs upp var att det saknas skäl att beslagta en tomburk, eller en cigarettfimp, enbart på grund av att de kan ha anträffats i en bostad – och därför anses vara i bostadsinnehavarens besittning – till skillnad från om samma föremål upphittats utomhus. Det påpekades även att enhetlig praxis på området saknades varför vad som beslagtagits resp. omhändertagits varierade mellan olika myndigheter och beslutsfattare. En särreglering ansågs även kunna leda till effektivisering av polisens arbete med tanke på de tidskrävande moment som administrationen av beslag innebär. Gällande bevarandetidens längd föreslogs, med vägledning av preskriptionsreglerna i 35 kap. 1 § brottsbalken (BrB), att spår skulle behöva sparas i max 30 år i enlighet med 35 kap. 6 § 3 st. BrB, samt att gallring av spår i mordfall, och vissa andra brott som saknar preskriptionstid enligt 35 kap. 2 § BrB borde istället ske först efter 70 år efter en nedlagd förundersökning och lagakraftvunnen dom.
Forensisk bevisning – om felkällor, nya tester och skyldigheten att bevara spår MINNA GRÄNS**2 hänvisningar
- Egendomen får lämnas ut även till annan som gör anspråk på det eller som visar att hen har rätt till föremålet enligt 27 kap. 8 a § 1 st. RB.
- Omhändertagande och efterföljande hantering av föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om brott, s.k. bevisbeslag, regleras i 27 kap. RB. Bevisbeslag kan endast utgöra skriftliga handlingar och lösa föremål och består typiskt sett av all slags material som förväntas kunna inge kopplingar till gärningspersonen, såsom kläder, bilar, mobiltelefoner, datorer, alla slags vapen och brottsverktyg, handlingar som avslöjar identiteten, eller t.ex. kvitton och biljetter som används för att knyta gärningspersonen till en viss plats. Den myndighet som har verkställt beslaget ska i huvudregel ta egendomen i förvar men beslag ska dock endast bestå till dess att domen i ansvarsdelen har vunnit laga kraft. Enligt 27 kap. 8 § RB ska föremålet därefter lämnas åter till ägaren. Den person vars egendom har beslagtagits måste dock göra anspråk på föremålet. Enligt paragrafens andra stycke är lagen (1974:1066) om förfarande med förverkad egendom och hittegods m.m. (förverkandelagen) tillämplig i de fall då föremål inte hämtas, eller inte kan lämnas ut. Enligt 6 § samma lag skall beslagtagen egendom, som ingen rätteligen har gjort anspråk på, säljas, men om det inte kan göras, får egendomen förstöras. När det gamla bevismaterialet har beslagtagits och antingen återlämnats till ägaren, sålts, eller förstörts, finns det naturligtvis ingen möjlighet att göra nya tester eller analyser på materialet. Men det finns i regel gott om bevismaterial som inte omfattas av beslagsreglerna, eller som ingen gör anspråk på. Det är just dessa som brukar kallas spår och som artikeln handlar om. I slutbetänkandet av polisrättsutredningen från år 1995 framfördes att föremål av spårkaraktär som upphittas i anslutning till en brottsplats och som genom t.ex. besudlingar av olika slag kan förväntas ge ledtrådar om gärningsmannen, men som varken har något ekonomiskt eller annat värde, kan ”omhändertas informellt” utan att beslagsreglerna tillämpas på dem. Hur sådana föremål ska hanteras blev dock oreglerat. Förundersökningsutredningen från 2011 föreslog att bevarande av spår efter en nedlagd förundersökning och lagakraftvunnen dom ska säkerställas genom en särskild lag. Förslaget motiverades dels genom att det rör sig om föremål som typiskt sett bär information som kan tas fram genom nya forensiska tester och analyser, dels genom att skäl saknas för att tillmäta ägarintresset avgörande betydelse då föremålen av spårkaraktär saknar ekonomiskt värde, eller i alla fall har ett ringa sådant. Ett exempel som togs upp var att det saknas skäl att beslagta en tomburk, eller en cigarettfimp, enbart på grund av att de kan ha anträffats i en bostad – och därför anses vara i bostadsinnehavarens besittning – till skillnad från om samma föremål upphittats utomhus. Det påpekades även att enhetlig praxis på området saknades varför vad som beslagtagits resp. omhändertagits varierade mellan olika myndigheter och beslutsfattare. En särreglering ansågs även kunna leda till effektivisering av polisens arbete med tanke på de tidskrävande moment som administrationen av beslag innebär. Gällande bevarandetidens längd föreslogs, med vägledning av preskriptionsreglerna i 35 kap. 1 § brottsbalken (BrB), att spår skulle behöva sparas i max 30 år i enlighet med 35 kap. 6 § 3 st. BrB, samt att gallring av spår i mordfall, och vissa andra brott som saknar preskriptionstid enligt 35 kap. 2 § BrB borde istället ske först efter 70 år efter en nedlagd förundersökning och lagakraftvunnen dom.
Om Säkerhets och integritetsskyddsnämnden1 hänvisning
Hemliga tvångsmedel mot allvarliga brott9 hänvisningar
- De grundläggande och vanligast tillämpade reglerna om de övriga nämnda hemliga tvångsmedlen finns i 27 kap. rättegångsbalken. Tvångsmedelsreglerna i rättegångsbalken är permanenta och har i huvudsak inte omfattats av utredningens uppdrag. Det som granskats beträffande dessa är endast hur de använts enligt två tidsbegränsade lagar, nämligen lagen (2008:854) om åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott och lagen (2007:979) om åtgärder för att förhindra vissa särskilt allvarliga brott. Genom den först nämnda lagen (2008 års utredningslag) ges utökade möjligheter att använda tvångsmedlen vid förundersökningar som avser vissa brott som utreds av Säkerhetspolisen. Genom den sist nämnda lagen (i det fortsatta 2007 års preventivlag) regleras möjligheter att använda hemliga tvångsmedel för att förhindra brott, utom ramen för en förundersökning. Gällande regler En grundläggande förutsättning för att använda hemliga tvångsmedel är vanligtvis att en förundersökning har inletts. Tvångsmedlet ska då bidra till att utreda eller lagföra ett visst brott. Bestämmelser om hemliga tvångsmedel under förundersökning finns som framgått i 27 kap. rättegångsbalken. Tvångsmedlen får enligt dessa bestämmelser beslutas enbart av domstol på begäran av åklagare. Hemlig teleavlyssning eller hemlig kameraövervakning får beslutas endast vid förundersökning som rör ett brott med ett straffminimum på minst fängelse i två år samt försök, förberedelse eller stämpling till ett sådant brott eller ett brott vars straffvärde kan antas överstiga fängelse i två år. Hemlig teleövervakning får användas vid förundersökning som avser brott med straffminimum på minst fängelse i sex månader, vissa andra särskilt angivna brott (bl.a. dataintrång, narkotikabrott och barnpornografibrott som inte är att anse som ringa) eller försök, förberedelse eller stämpling till sådana brott. För samtliga tre tvångsmedel gäller att åtgärderna som regel får avse endast en teleadress eller en plats som är på visst sätt anknuten till en skäligen misstänkt person. För att ett tillstånd ska meddelas krävs alltid att åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen.
- 2008 års utredningslag gäller vid förundersökning angående vissa allmänfarliga brott, brott mot rikets säkerhet och terroristbrott. Brotten är alltså sådana som i regel utreds av Säkerhetspolisen. Tillstånd till hemlig teleavlyssning, hemlig teleövervakning eller hemlig kameraövervakning får enligt lagen meddelas avseende de aktuella brotten, även om de inte uppfyller de krav avseende straffminimum eller antaget straffvärde som ställs upp i 27 kap. rättegångsbalken. Interimistiskt tillstånd till åtgärden får under vissa omständigheter ges av åklagaren. I övrigt gäller samma förutsättningar för tvångsmedlen som beskrivits ovan.
- Flertalet övriga krav för att använda hemlig rumsavlyssning motsvarar de som finns i 27 kap. rättegångsbalken. Hemlig rumsavlyssning får sålunda användas endast om någon är skäligen misstänkt för ett sådant brott som omfattas av lagen och åtgärden är av synnerlig vikt för utredningen.
Det allmännas vårdplikt vid custodia5 hänvisningar
- 2.1 Det allmännas principiella ansvar för custodia I de flesta fall då det allmänna omhändertar enskilds egendom stadgas förvisso om någon form av vårdplikt, men denna är inte särskilt sanktionerad. Således stadgas i exempelvis 27 kap. 10 § 3 st. rättegångsbalken att beslagtagen egendom skall väl vårdas, men det finns ingen sanktion i rättegångsbalken för försummelser av denna skyldighet. Bestämmelsen och dess motsvarigheter på annat håll sanktioneras istället genom stadgandet om det allmännas skadeståndsansvar i 3 kap. 2 § skadeståndslagen.
- 3.1 Inledning Polisen kan i olika sammanhang komma i situationen att den omhändertar enskild egendom, eller med andra ord att den blir custor. Situationerna sträcker sig från beslagtagande av egendom enligt 27 kap. rättegångsbalken via omhändertagande av sjöfynd enligt 1 § lag (1918:163) med vissa bestämmelser om sjöfynd och 1 § förordning (1984:985) om handläggningen av ärenden rörande sjöfynd, till ärenden enligt 2 § lag (1938:121) om hittegods. Situationerna sträcker sig med andra ord från området för högst påtagliga myndighetsingripanden (beslag) till området där polismyndigheten närmast fyller en samhällelig servicefunktion (hittegods).
- Enligt 27 kap. 10 § första stycket rättegångsbalken kan beslagtagen egendom lämnas kvar i innehavarens besittning. Enligt stadgandets andra stycke får innehavaren i detta fall — och förutsatt att egendomen inte förseglats — också nyttja egendomen. Stadgandet innebär att beslagtagen egendom väl kan vara i en enskild custors faktiska vård. I enlighet med det ovan sagda har det allmänna i dessa fall det legala custodieansvaret från tidpunkten för beslaget och är gentemot ägaren ansvarigt i samma mån som den faktiska custorn. Väljer ägaren att vända sig mot det allmänna i ett fall där den faktiska custorn givit upphov till skadan, har det allmänna regressrätt mot den faktiska custorn. Det slutliga ansvaret stannar alltså hos den faktiska custorn. 3.2.2 Vårdpliktens innehåll 3.2.2.1 27 kap. 10 § 3 st. rättegångsbalken och dess förarbeten Den mest fullödiga och ändå mycket knapphändiga beskrivningen av vårdpliktens innehåll i rättegångsbalkens egna bestämmelser finns i 27 kap. 10 § 3 st. rättegångsbalken, som lyder: Föremål, som tagits i beslag, skall väl vårdas, och noggrann tillsyn skall hållas däröver, att det icke förbytes eller förändras eller annat missbruk sker därmed. Med andra ord föreligger en skyldighet att bevara egendomen i samma tillstånd som när den togs i beslag. Vidare följer av ordalagen en skyldighet att veta var egendomen finns (”att det icke förbytes”) och att tillse att inte ”missbruk” sker med den. Vad som skall anses vara ”missbruk” går inte att utläsa av lagtexten.
Ge den enskilde integritetsupprättelse1 hänvisning
Polisens rättsliga befogenheter vid spaning1 hänvisning