Lag

Hela lagen Endast 13 kap. 2 §

SFS 1942:740, 13 kap. 2 §

Öppna hos källan ↗Rättskälldiskussion

Citera

SFS 1942:740, 13 kap. 2 §

BibTeX

@misc{sfs-1942-740-13-2,
  title        = {{SFS 1942:740, 13 kap. 2 §}},
  year         = {1942},
  howpublished = {Svensk författningssamling},
  note         = {SFS 1942:740, 13 kap. 2 §},
  url          = {https://data.riksdagen.se/dokument/sfs-1942-740.html}
}

Öppna i bibliografi

Omtalad i rättsvetenskapen

60 hänvisningar i 20 artiklar · 60 stycken/fotnoter

På spaning efter syskon1 hänvisning

Anna Singer · SvJT 2026 s. 202–216 · 1 ställe

Vilken rättslig ställning har då syskon i svensk rätt? Någon särskild möjlighet att föra talan om fastställande av syskonskap finns inte. I RH 2022:16 avvisades en sådan med hänvisning till att talan, i avsaknad av särskild reglering, måste föras som en fastställelsetalan enligt rättegångsbalken (RB) 13 kap. 2 §. En förutsättning för en fastställelsetalan är att frågan rör ett rättsförhållande, varom det råder oklarhet, som länder sökanden till förfång. Dessa kriterier ansågs inte uppfyllda i målet varför talan avvisades. Syskonrelationen anses således inte utgöra ett rättsförhållande men syskon förekommer ändå i vår lagreglering i olika sammanhang och på lite olika sätt.Bakgrund · p. 3 · s. 203

Tio år av besynnerligheter — artikel 4.2 FEU och konstitutionell identitet2 hänvisningar

Magnus Schmauch · SvJT 2025 s. 634–656 · 2 ställen

Auroramålet och vikten av att ta processuella rättigheter på allvar15 hänvisningar

Alexander Hardenberger, Xavier Groussot, Sanja Bogojević · SvJT 2025 s. 817–835 · 15 ställen

Fastställelsetalans tillåtlighet i Sverige och Norge: särskilt om krav på talans konkretion16 hänvisningar

Agnes Hellner · JT 2025 s. 353–382 · 16 ställen

Mösseberg II – en önskan om ett pragmatiskt prejudikat resulterade i en opåkallad princip?1 hänvisning

David Jersenius · JT 2025 s. 383–402 · 1 ställe

En talan som syftar till att klarlägga ett visst rättsförhållande, till exempel hur ett visst avtal ska tillämpas med anledning av en inträffad händelse – men som inte innebär någon omedelbar eller förfallen rätt till betalning – kan lämpligen föras som fastställelsetalan enligt 13 kap. 2 § RB, under förutsättning att rättsosäkerheten ”länder käranden till förfång”. En sådan talan bör därför vara huvudalternativet för ansvarsförsäkrade som nekas försäkringsskydd.Åtagandet i ansvarsförsäkringen och de · p. 4 · s. 389

Svensk och EU-domstolens rättspraxis i internationell privat- och processrätt 2021–20221 hänvisning

Michael Bogdan · SvJT 2023 s. 262–300 · 1 ställe

Frågan om vårdnad efter i USA genomförört surrogatmoderskap aktualiserades i NJA 2021 s. 437. HD har i ett tidigare avgörande avseende samma barn slagit fast att det amerikanska avgörande, varigenom den svenska kvinnan förklarats vara rättslig förälder, gäller i Sverige (se NJA 2019 s. 504, SvJT 2021 s. 947). Faderskapet var också fastställt, men eftersom kvinnan var ogift registrerade Skatteverket henne som ensam vårdnadshavare. Socialnämnden vägrade dock att godta detta och menade att det med moderskapet inte följde att kvinnan även var vårdnadshavare och att barnet därför helt saknade en sådan. Kvinnan väckte därför talan mot nämnden och yrkade att det skulle fastställas att hon är vårdnadshavare. Målet hamnade hos HD, som dock inte tog ställning till denna intressanta vårdnadsfråga eftersom den endast fick pröva om socialnämnden enligt svensk familjerätt var rätt svarande enligt 13 kap. 2 § RB, vilket den med hänsyn till sitt nära intresse i saken ansågs vara.Föräldraskap, vårdnad och underhåll · p. 3 · s. 269

Taleändring efter utslag eller tredskodom1 hänvisning

Martin Sunnqvist · SvJT 2022 s. 23–39 · 1 ställe

Den andra punkten i samma stycke avser fallet då käranden lägger till en fastställelsetalan enligt 13 kap. 2 § andra stycket rättegångsbalken, och enligt den tredje punkten kan käranden bl.a. lägga till ett nytt yrkande på väsentligen samma grund. Detta kan endast göras under tingsrättsprocessen, dock krävs att yrkandet kan prövas utan olägenhet om det läggs till sedan huvudförhandling påbörjats eller målet på annat sätt företagits till avgörande. I dessa delar har käranden en valmöjlighet — det är fråga om yrkanden som skulle kunna tas upp i ett senare separat mål, men som också genom taleändringsregeln kan tas in i ett redan pågående mål.”Väckt talan får inte ändras” — huvudregel med åtskilliga undantag · p. 2 · s. 25

Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–20191 hänvisning

Johnny Herre, Svante O. Johansson · SvJT 2020 s. 828–1071 · 1 ställe

I det enskilda fallet utgick HD från dessa allmänna principer och slog fast att viss dröjsmålsvitesreglering i AB 92 medförde att var och en av de som varit försenade var skyldiga att utge vite, även om detta medförde att beställaren, den skadelidande, erhöll mer i kompensation än som motsvarade den faktiskt lidna skadan, dock med den generella begränsning som eventuellt följer av en tillämpning av 36 § AvtL. 4.5.1.10 Fastställelse av att skadeståndsskyldighet föreligger En skadeståndstalan rymmer inte sällan behovet av ställningstaganden i en mängd avseenden. Käranden kan för framgång behöva bevisa att motparten agerat eller inte agerat på ett visst sätt, att agerandet har varit sådant att en skadeståndsförutsättning (t.ex. vållande) föreligger eller en befrielsegrund inte föreligger (t.ex. enligt kontrollansvaret), att en negativ ekonomisk effekt — skada — uppkommit, att denna orsakades av motpartens avtalsbrott, att det föreligger adekvat kausalitet mellan brottet och skadan och att den negativa effekten uppgår till visst belopp. Bedömningen kan kompliceras ytterligare av att svaranden gör gällande att den skadelidande har varit medvållande till skadan och att skadeståndet av det skälet ska jämkas eller att ett skadestånd bestämt enligt de regler som gäller för nyssnämnda prövning skulle vara oskäligt betungande. Det kan ofta vara ändamålsenligt och kostnadseffektivt att prövningen delas upp i flera domar, där alltså delar av talan avgörs genom mellandom och där det fastställs exempelvis att skadevållaren är skadeståndsskyldig. Käranden kan också välja att föra en fastställelsetalan om dessa förhållanden. En sådan talan om huruvida visst rättsförhållande består eller inte består får typiskt sett föras om det råder ovisshet om rättsförhållandet och ”denna länder käranden till förfång” (jfr 13 kap. 2 § RB). Det krävs dock härutöver att talan med hänsyn till omständigheterna får anses lämplig.Påföljder · p. 129 · s. 994

En ny grundlagsutredning1 hänvisning

Marta Obminska · SvJT 2019 s. 671–678 · 1 ställe

Utredningen bör mot denna bakgrund överväga metoder för att införa en möjlighet till abstrakt normprövning. En möjlighet som bör analyseras närmare är att ändra 13 kap. 2 § rättegångsbalken, som anger vilka förutsättningar som ska vara uppfyllda för att en fastställelsetalan ska få tas upp, och samtidigt överväga om kretsen av de som har rätt att väcka en fastställelsetalan bör breddas. Fördelen med en sådan lösning är att regeringsformen inte skulle behöva ändras.Lagrådets ställning och domstolarnas normprövning ska stärkas · p. 7 · s. 677

Tredje mans ställning vid ett tåglägesavtals eventuella ogiltighet2 hänvisningar

Jakob Heidbrink · SvJT 2018 s. 695–729 · 2 ställen

Svensk rättspraxis2 hänvisningar

Marcus Radetzki · SvJT 2016 s. 745–820 · 2 ställen

Varumärket som kontraktsföremål3 hänvisningar

Stojan Arnerstål · 2014, s. 1–326 · 3 ställen

Barn- och föräldrarätt4 hänvisningar

Åke Saldeen · 2013, s. 1–378 · 4 ställen

Normkonflikter och EKMR1 hänvisning

Iain Cameron · SvJT 2007 s. 851–861 · 1 ställe

Det är också intressant att jämföra NJA 2001 s. 409, NJA 2001 s. 563 och NJA 2005 s. 805 med NJA 2005 s. 33 (och senare rättspraxis, NJA 2006 s. 293) om s.k. ”partiell grundlagsstridighet”. HD anser, enkelt uttryckt, att RF 11:14 inte tar sikte på situationen när tillämpning av en bestämmelse endast undantagsvis kan vara grundlagstridigt. Här bör man betona att varken enligt konventionen eller enligt rättegångsbalken är det möjligt för en enskild att klaga på lagstiftningen in abstracto. Svensk lagstiftning som sådan, snarare än dess tillämpning, kommer endast sällan att bryta mot konventionen. Även när en nationell domstol finner att så är fallet, måste ett orsakssamband mellan lagen och kärandens förlust bevisas. Enligt konventionen måste en enskild vara offer för lagstiftningen, även om det under vissa omständigheter är tillräckligt att lagstiftningen existerar, kombinerat med sannolikheten att den kommer att användas mot individen i fråga. Och det följer av RB 13 kap. 2 § att en individ inte kan åberopa en konventionsrättighet inför svensk domstol in abstracto, utan bara i sammanhanget av en konkret konflikt. Det finns olika sätt att systematisera lagprövningsrätten i jämförande perspektiv. Den svenska lagprövningen är in casu: den grundlagstridiga bestämmelsen åsidosätts inte, och inte heller blir den ogiltig. Den enda som händer är att bestämmelsen tillämpas inte i ett särskilt fall. Man kan då argumentera att, eftersom normprövning har denna karaktär i Sverige, och eftersom vi har en grundlagsbestämmelse, RF 11:14, som reglerar normprövning, följer det att denna bestämmelse reglerar exakt, och endast, situationen av ”partiell grundlagsstridighet”.p. 21 · s. 858

Skadestånd och Europakonventionen för de mänskliga rättigheterna1 hänvisning

Iain Cameron* · SvJT 2006 s. 553–588 · 1 ställe

Skadestånd för normer som strider mot högre normer är ett särskilt känsligt kapitel i Sverige. Varken enligt konventionen eller enligt rättegångsbalken är det möjligt för en enskild att klaga på lagstiftningen in abstracto. Enligt konventionen måste en enskild vara offer för lagstiftningen, även om det under vissa omständigheter är tillräckligt att lagstiftningen existerar, kombinerat med sannolikheten att den kommer att användas mot individen i fråga. Och det följer av RB 13 kap. 2 § att en individ inte kan åberopa en konventionsrättighet in abstracto, utan bara i sammanhanget av en konkret konflikt. Såvitt gäller lagprövning finns det inga svårigheter med regler som utfärdats av förvaltningsmyndigheter, vare sig de är centrala eller lokala myndigheter. Å andra sidan föreskriver 3 kap. 7 § skadeståndslagen att en individ inte har talerätt att kräva skadestånd för ett ”beslut av riksdagen eller regeringen” om inte beslutet har upphävts eller ändrats. Det finns förstås ett nära samband mellan 3 kap. 7 § skadeståndslagen och RF 11 kap. 14 §.Effektiva rättsmedel · p. 29 · s. 574

Svensk rättspraxis: internationell privat- och processrätt 2001–20051 hänvisning

Michael Bogdan · SvJT 2006 s. 601–644 · 1 ställe

Samma regel om kontraktsforum var aktuell också i RH 2004:64, där Svea hovrätt ansåg svensk domsrätt föreligga eftersom det aktuella avtalet var ingånget här i riket. Hovrätten konstaterade visserligen att målets anknytning till Hongkong var ”inte obetydligt” starkare än anknytningen till Sverige, men tog hänsyn till att 10 kap. 4 § RB är fakultativ och att svensk rätt kännetecknas av en relativt liberal inställning till svenska domstolars och myndigheters behörighet i utlandsanknutna fall. Kärandens talan blev dock trots föreliggande svensk domsrätt avvisad, eftersom det rörde sig om en fastställelsetalan som inte uppfyllde den svenska processrättens krav enligt 13 kap. 2 § RB att det skall råda ovisshet om rättsförhållandet och att denna ovisshet länder till förfång för käranden. Vid prövningen av det sistnämnda rekvisitet hänvisade hovrätten bl.a. återigen till målets starkare anknytning till Hongkong och till att en svensk dom inte kunde antas få en sådan avgörande betydelse vid en kommande process i Hongkong som räckte för att förfångsrekvisitet skulle anses uppfyllt.Civilprocess- och exekutionsrätt · p. 3 · s. 630

Rättskraft i skatteprocessen3 hänvisningar

Eleonor Alhager · 2003, s. 10–227 · 3 ställen

JO och tjänstemännen - en laghistorisk studie1 hänvisning

Katarina Alexius Borgström · 2003, s. 1–2011 · 1 ställe

Om ordinära offentligrättsliga beslut, se Strömberg, 2002, s. 55 ff. Av 13 kap. 2 § RB följer att talan om fastställelse huruvida visst rättsförhållande består eller icke består un- der vissa förhållanden må upptas till prövning. Eftersom JO-beslut inte är rättsligt bin- dande kan de emellertid inte gärna anses konstituera rättsförhållanden i den bemärkelse som avses i 13 kap. 2 § RB. Om talan mot FO-uttalanden, se avsnitt 13.3 nedan.fotnot 706 · s. 31

Lagen om skiljeförfarande - en kommentar2 hänvisningar

Thorsten Cars · 2001, s. 3–2089 · 2 ställen

Lönediskriminering - en arbetsrättslig studie av könsdiskriminerande löneskillnader och konflikten mellan kollektivavtal och lag1 hänvisning

Susanne Fransson · 2001, s. 1–2072 · 1 ställe

I arbetstvister gäller Rättegångsbalkens, RB:s, regler för dispositiva tvis temål, men LRA innehåller särskilda regler angående talans utformande i ett fall. Till övervägande del är de tvister som förs till AD utformade som en fullgörelsetalan, men domstolen kan också pröva en fastställelsetalan i mål som instäms direkt vid AD.1319 Enligt 4 kap 6 § LRA kan domstolen pröva en fastställelsetalan om det är av ”avsevärd betydelse” att rätts förhållandet fastställs. Trots att detta anses ge ett något vidare tolkningsutrymme än RB:s regler, 13 kap 2 §, så avvisar AD relativt ofta fastställelsekrav såvida frågan inte gäller kollektivavtalstolkning. I Kumlamålet, AD 1995 nr 158, drog JämO tillbaka sitt fastställelseyrkande om att viss lön skulle fastställas av domstolen. Den del av målet som avsåg faststäl lelsetalan avvisades av AD i Bammorskemålet, AD 1996 nr 41. JämO hade här yrkat på att domstolen skulle fastställa att likvärdigt arbete före låg. Domstolen ansåg inte att det var av ”avsevärd betydelse” att detta förhållande fastslogs.Talans utformning · p. 1 · s. 8