Unionsrättsliga ersättningsanspråk mot staten3 hänvisningar
- Banken bestred avvisningsyrkandet och frågan uppkom därmed vilken domstol som var behörig att pröva Nordeas anspråk om återbetalning av skatt. 2.2 Frågan om allmän domstols behörighet att pröva talan om ”återbetalning” av skatt Parterna förde vitt skilda argumentationslinjer i forumfrågan. Enligt Nordeas synsätt var behörighetsfrågan förhållandevis enkel. Svaret på frågan följde av 10 kap. 17 § rättegångsbalken som anger att allmän domstol inte är behörig att uppta tvist, som ska upptas av annan myndighet än en domstol eller av särskild domstol (exempelvis förvaltningsdomstol). I avsaknad av författningsstöd som utpekade någon myndighet eller förvaltningsdomstol som ensam behörig att pröva anspråket så var, enligt banken, således allmän domstol behörig.
- Staten menade att behörighetsfrågan var mer komplicerad än så. Bestämmelsen i 10 kap. 17 § rättegångsbalken angav enligt staten endast när allmän domstols behörighet var utesluten, men kunde inte läsas som att allmän domstol alltid skulle vara behörig så snart det saknades ett uttryckligt bemyndigande för en myndighet eller förvaltningsdomstol att ta upp saken till prövning. En sådan ordning, menade staten, skulle leda till den orimliga konsekvensen att varje talan som grundade sig direkt på unionsrätten där det saknades förfaranderegler skulle föras i allmän domstol oavsett vad talan syftade till och oavsett dess egentliga innebörd.
- Tingsrätten och hovrätten avslog statens avvisningsyrkande. Även Högsta domstolen gick på Nordeas linje (”Banken och Posten” NJA 2017 s. 589). Högsta domstolen tog sin utgångspunkt i 10 kap. 17 § rättegångsbalken och angav att bestämmelsen gav uttryck för principen att allmän domstol var behörig att pröva en tvist om den inte uttryckligen har undantagits från domstolens kompetens (p. 7). Högsta domstolen konstaterade sedan att reglerna om omprövning i skatteförfarandelagen inte var tillämpliga på Nordeas krav på ”återbetalning” av mervärdesskatt (p. 11). Den aktuella tvisten hade alltså inte anförtrotts åt någon annan än allmän domstol att allsidigt och slutligt pröva. Därmed var saken klar enligt Högsta domstolen. Något utrymme att göra en mer allmän bedömning av var tvisten lämpligen skulle hanteras fanns inte i en sådan situation (p. 15). Allmän domstol var därför behörig att pröva Nordeas talan om kompensation för mervärdesskatt som påförts i strid med unionsrätten.