RÅ 1998 ref. 26, på sid. 148. I detta avgörande försökte Regeringsrätten att göra en viss avgränsning av förvaringsfallen. Det är enligt min uppfattning emellertid tveksamt om dom- stolen riktigt lyckades i sitt uppsåt; i målet var det fråga om ett föreläggande om att undersöka innehållet i en kasun, som hade använts för oljeförvaring. Regeringsrättens majoritet (tre domare) ansåg emellertid att markägaren inte kunde betraktas som verksamhetsutövare i ML:s mening. Med hänvisning till beslutet om makarna B, ansåg de visserligen att en markägare kunde vara en sådan utövare i förvaringsfall. Förutsättningen för detta var emeller- tid att det var klarlagt att det var fråga om förvaring av någon substans som kunde utgöra en fara för miljön. Eftersom undersökningsföreläggandet ju avsåg att klarlägga om det fanns någon olja i kasunen, kunde alltså markägaren inte anses vara adressat för detta krav. Mi- noriteten (två domare) var av motsatt uppfattning och motiverade detta med att markägaren ägde den anläggning som oljekasunen fanns i, att det rådde osäkerhet angående dess täthet och även tidigare utförd sanering samt att syftet med undersökningplikten i ML just var att klarlägga sådana förhållanden.
Hänvisas från p. 103 (s. 32)
1.Adressat enligt 2 kap. 8 § och 10 kap. 2 § är som sagt ”alla som bedriver eller har bedrivit en verksamhet” respektive ”verksamhetsutövaren”. Som nämnts ovan, är det svårt att förstå verksamhetsbegreppet på annat sätt än att det inbegriper samtliga de företeelser som anses vara ”miljöfarlig verksamhet” enligt 9 kap. 1 §. Denna definition överensstämmer i allt väsentligt med den som gavs i miljöskyddslagen. Till detta kommer att uttrycket enligt förarbetena till balken ska förstås i den mening som det har fått genom praxis under den förra lagen. Detta innebär att Koncessionsnämndens praxis i s.k. förvaringsfall har fortsatt bärighet.s. 29
2.I Praxis under miljöskyddslagens. 29
3.I en stabil praxis sedan tidigt 1970-tal arbetade KN med en vids. 29
4.definition av miljöfarlig verksamhet. Utgående från lagtextenss. 29
5.uttryck ”användning av mark” kom man därvid att betraktas. 29
6.vissa former av markanvändning som miljöfarlig verksamhet is. 29
7.sig, även när den aktiva eller kommersiella verksamheten ärs. 29
8.avslutad. Typiska exempel på sådana ”förvaringsfall” har varits. 29
9.avslutade avfallsdeponier och gruvhögar samt olika former avs. 29
10.kemikalieförvaring i tankar, cisterner och brunnar och liknande.s. 29
11.Gemensamt för dessa situationer var att det rörde sig om att pås. 29
12.en bestämd fastighet förvara ämnen som kan leda till föroren-s. 29
13.ingar av mark och vatten eller omgivningsstörningar. I dessas. 29
14.fall ansåg KN att ML var tillämplig så länge som det fanns ens. 29
15.risk att föroreningarna skulle sprida sig från upplaget, tunnornas. 29
16.o.s.v. Preventiva krav på försiktighetsåtgärder inför framtidens. 29
17.kunde därför ställas mot den som hade rådighet över avfallet.s. 29
18.Däremot ville inte KN godta en generell uppdelning av mil-s. 29
19.jöfarliga verksamheter i en aktiv och en passiv fas. En sådans. 29
20.teori lanserades av Staffan Westerlund vid en tidpunkt då dets. 29
21.var omdiskuterat om 5 § ML kunde tillämpas på gamla skadors. 29
22.som orsakats av miljöfarlig verksamhet. Genom denna teoris. 29
23.sökte man vidga markanvändningsbegreppet så att ansvar skulles. 29
24.94s. 29
25.kunna utkrävas av ägarna till förorenade områden oavsett hurs. 30
26.skadorna uppträdde. Detta godtogs emellertid inte av KN soms. 30
27.istället gjorde en uppdelning mellan förvaringsfallen och andras. 30
28.former av miljöskulder. Så ansågs exempelvis kontaminerads. 30
29.mark eller fibersediment inte utgöra miljöfarlig verksamhet is. 30
30.sig, utan snarast gamla miljöskador orsakade av en tidigares. 30
31.verksamhet. I dessa s.k. skadefall ansågs, till skillnad från för-s. 30
32.varingsfallen, inte den miljöfarliga verksamheten pågå längres. 30
33.än den kommersiella driften som orsakat utsläppen. Detta ficks. 30
34.givetvis betydelse för ansvarsfrågan.s. 30
35.Enligt miljöskyddslagen skulle kraven i första hand riktass. 30
36.emot den som faktiskt hade genererat avfallet eller orsakat ska-s. 30
37.dorna genom sin aktiva verksamhet, alltså själve ”förorenaren”.s. 30
38.Om denne inte längre fanns tillgänglig fick emellertid upp-s. 30
39.delningen mellan ”förvaringsfall” och ”skadefall” avgörandes. 30
40.betydelse för den som ägde marken där föroreningarna vars. 30
41.belägna. I förvaringsfallen blev nämligen markägaren betraktads. 30
42.som subsidiärt ansvarig efter förorenaren, eftersom han nu an-s. 30
43.sågs bedriva verksamheten, om än i passiv bemärkelse. Dettas. 30
44.gjorde att markägaren blev adressat för de miljökrav som an-s. 30
45.sågs motiverade med hänsyn till den framtida miljöfaran meds. 30
46.förvaringen. Vid bedömningen av omfattningen av detta pre-s. 30
47.ventiva ansvar gjordes emellertid en skälighetsavvägning, därs. 30
48.hänsyn togs, förutom det miljömässigt motiverade i försik-s. 30
49.tighetsåtgärderna och kostnaden för dessa, även till individuellas. 30
50.faktorer på markägaren sida. Praxis i förvaringsfallen skilde sigs. 30
51.från den i skadefallen; i de senare kunde markägaren över hu-s. 30
52.vud taget inte vara adressat för kraven eftersom han inte ansågss. 30
53.utöva någon miljöfarlig verksamhet enligt 1 § ML.s. 30
54.Denna rättspraxis i Koncessionsnämnden var som sagt stabil.s. 30
55.Den påbörjades i början av 1970-talet, utvecklades genoms. 30
56.besluten om Garpenberg och Hörnefors, för att preciserass. 30
57.95s. 30
58.genom ett antal beslut under 1990-talet. De beslut som med-s. 31
59.delades av nämnden på 1990-talet innebar också en skärpnings. 31
60.av synen på markägarens ansvar i förvaringsfall, bland annat is. 31
61.avseende på avfall som genererats för mycket länge sedan.s. 31
62.Detta stränga markägaransvar kan illustreras med beslutet oms. 31
63.makarna B (KN B 249/94).s. 31
64.II Makarna B och oljan i urinbrunnens. 31
65.Makarna B köpte en jordbruksfastighet av ett konkursbo. Pås. 31
66.fastigheten hade bedrivits bilverkstad de senaste fem-sex åren.s. 31
67.En kort tid efter köpet upptäckte makarna att urinbrunnen på la-s. 31
68.dugårdsplanen var fylld med spillolja, 25-30 m. Vid kontakts. 31
69.med ägaren till det verkstadsföretag som senast var på platsens. 31
70.förnekade han all kännedom om oljan och menade att det måstes. 31
71.ha tippats där av föregående företag. Därefter förelade Miljö-s. 31
72.och hälsoskyddsnämnden i kommunen makarna B att fraktas. 31
73.bort oljan till en godkänd destruktionsanläggning. Föreläg-s. 31
74.gandet överklagades till länsstyrelsen som emellertid fastställdes. 31
75.beslutet i den delen. Makarna B överklagade då vidare till KNs. 31
76.och menade att den som var ansvarig för tippningen ocksås. 31
77.skulle bekosta saneringen. Själva hade de inte något personligts. 31
78.ansvar för föroreningen och hade ingen ekonomisk möjlighet atts. 31
79.stå för bortfraktandet. De menade också att oljan inte utgjordes. 31
80.fast egendom och därför inte ingick i köpet av fastigheten. KNs. 31
81.började med att konstatera att makarna B var utövare av mil-s. 31
82.jöfarlig verksamhet enligt 1 § 1 st. 2 p. ML p.g.a. atts. 31
83.förvaringen av olja på sikt kan leda till förorening av mark ellers. 31
84.vatten. Nämnden fortsatte:s. 31
85.”Med hänsyn till föroreningsrisken bör skyddsåtgärder mot denna vid-s. 31
86.tas. De av miljö- och hälsoskyddsnämnden och länsstyrelsens. 31
87.föreskrivna åtgärderna synes vara såväl tekniskt och miljömässigt mo-s. 31
88.tiverade som ekonomiskt rimliga för att förebygga framtida skador.s. 31
89.Klagandena har visserligen inte deltagit i den verksamhet i vilken ol-s. 31
90.jeavfallet har uppstått. De borde dock med vetskap om fastighetenss. 31
91.tidigare användning och skick och med iakttagande av den undersökn-s. 31
92.ingsplikt som åvilat dem enligt jordabalken rimligen ha upptäckt oljans. 31
93.i urinbrunnen i samband med köpet av fastigheten. Som tidigare an-s. 31
94.förts utövar klagandena miljöfarlig verksamhet genom självas. 31
95.96s. 31
96.förvaringen av oljan. Koncessionsnämnden finner därför att nu ifråga-s. 32
97.varande förelägganden enligt miljöskyddslagen, som avsers. 32
98.skyddsåtgärder för att förebygga framtida skador, skäligen kan riktass. 32
99.mot dem.”.s. 32
100.Denna KN:s praxis i förvaringsfall godtogs också av Regerings-s. 32
101.rätten efter rättsprövning. Detta upprepades också i ett senares. 32
102.beslut av Regeringsrätten, där domstolen f.ö. uttryckligen an-s. 32
103.vände sig av beteckningen ”förvaringsfall”.s. 32
104.III Ansvaret i konkurss. 32
105.Den rättspraxis som KN utvecklade i förvaringsfall, fick ocksås. 32
106.betydelse för miljöansvaret vid konkurs. Även i denna fråga hars. 32
107.praxis varit stabil alltsedan början av 1980-talet och nämndens. 32
108.har ansett att konkursboet är rätt adressat för kraven på att om-s. 32
109.händerta efterlämnat avfall i form av kärl med kemikalier ochs. 32
110.liknande. Eftersom själva förvaringen har ansetts utgöra mil-s. 32
111.jöfarlig verksamhet har det i praxis saknat betydelse om boets. 32
112.har fortsatt bolagets kommersiella verksamheten eller inte. Dets. 32
113.har inte heller inverkat på bedömningen att konkursboet hafts. 32
114.tillräckliga medel för att bekosta en sanering. Däremot måstes. 32
115.boet ha haft rådighet över avfallet. I ett beslut (KN B 159/93)s. 32
116.har nämnden även ansett att ett konkursbo hade ansvar för atts. 32
117.97s. 32
118.slutföra de efterbehandlingsåtgärder som åvilade ett företag pås. 33
119.grund av tillståndsvillkor enligt ML. I detta fall ansågs det enss. 33
120.inte nödvändigt att boet hade rådighet över den mark där åtgär-s. 33
121.derna skulle utföras. I skadefallen verkar dock KN mena atts. 33
122.konkursboets mer tillfälliga rådighet över fastigheten gör att dets. 33
123.inte kan jämställas med en fastighetsägare som har starka eko-s. 33
124.nomiska eller personliga band till förorenaren. I denna del hars. 33
125.därför nämnden accepterat att konkursboets speciella immu-s. 33
126.nitet mot konkursgäldenärens förpliktelser.s. 33