Det civilrättsliga i svensk inkomstskatterätt5 hänvisningar
- Se bland annat RÅ 1997 ref. 44.
- RÅ 1994 ref. 19 och RÅ 1997 ref. 44. Se avsnitt 3.3.3.1.
- Termen ”ränta” uppenbarar sig på flera ställen i inkomstskattelagstiftningen. Utan avsikt att göra någon heltäckande kartläggning kan ett par av dessa ställen nämnas. I 42:1 1 st. IL anges att ränteinkomster ska tas upp som intäkt i inkomstslaget kapital. En avgränsning gentemot kapitalvinster är av betydelse eftersom vissa skillnader finns ifråga om beskattningstidpunkten, liksom ifråga om möjligheten att dra av en räntekostnad eller kapitalförlust. Räntebegreppet har också betydelse för tillämpningen av ränteavdragsbegränsningsreglerna i 24:9-29 IL. Från och med 1 januari 2019 har det i 24:2 IL tagits in en definition av ränta som ska gälla vid tillämpningen av detta kapitel. Med en ”ränteutgift” avses enligt denna regel ränta och andra utgifter för kredit, samt utgifter som är jämförbara med ränta. I förarbetena anges att med ”ränta” avses det belopp som en låntagare får betala en långivare för att låna pengar, oavsett parternas beteckningar på ersättningen. Regeln avser att motsvara vad som i EU:s skatteflyktsdirektiv definieras såsom ”lånekostnad”. Från den skatterättsliga litteraturen kan följande noteras. Mattias Dahlberg har uttalat att det inte finns någon legaldefinition av ränta i civilrätten, liksom det inte finns någon uttömmande definition av ränta i svensk rätt överlag. Han framhåller att ränta i vid mening är en 206 ekonomisk sakomständighet som får bedömas utifrån avtalsförhållandet och att det i snäv mening är fråga om avkastning på fordringar. Anna Lewander har anslutit sig till att någon legaldefinition av ränta inte står att finna i civil- eller skatterätten, samt att ränta utgör en ekonomisk sakomständighet. Motsvarande har sedan tidigare uttryckts av Melz. Enligt honom torde det i civilrätten sällan finnas anledning att bedöma huruvida något utgör ränta eller inte. Axel Hilling har framfört att det skatterättsliga räntebegreppet är ett formellt begrepp som primärt sammanfaller med ett ekonomiskt räntebegrepp. Enligt Hilling är inte heller det civilrättsliga fordringsbegreppet, det vill säga den civilrättsliga klassificeringen av ett finansiellt instrument såsom fordran eller eget kapital, av avgörande betydelse för att klassificera något som ränta. Civilrätten fungerar endast som avgränsningskriterium. Burmeister har uttalat om flera rättsfall där HFD ansett att en räntekostnad egentligen utgjort en hyreskostnad att det är fråga om en civilrättslig analys. Samtidigt har han dock framhållit att ”räntekompensation” är ett skatterättsligt begrepp, inte minst vid analysen av RÅ 1997 ref. 44. Simon-Almendal har med hänsyn till RänteL, KöpL och KkrL konstaterat att någon civilrättslig definition av ränta inte står att finna. Hon framför att räntebegreppet i såväl skatte- som civilrätten används med differentierade betydelser beroende på sammanhanget. För att kontextualisera min civilrättsliga analys nedan avser jag att ta utgångspunkt i ett HFD-avgörande om hur obligationer utgivna till underkurs (så kallade nollkupongobligationer) ska hanteras. I RÅ 1997 ref. 44 hade ett räntefritt lån lämnats i utbyte mot en obligation på ett högre nominellt belopp än låneskulden. Obligationens nominella belopp hade räknats fram marknadsmässigt utifrån dels kredittagarens betalningsförmåga, dels obligationens löptid. Det aktuella värdet på obligationen påverkades av det vid varje given tidpunkt allmänna ränteläget. Frågan i 207 målet var om en bank var skyldig att göra preliminärskatteavdrag på den vinst som skulle uppstå vid inlösen, respektive avyttring av nollkupongobligationen. HFD framhöll att ränta inte var definierat i skattelagstiftningen och att det över huvud taget inte var rättsligt klart definierat. Vidare framhöll HFD att det i skatterättsliga sammanhang har gjorts en skillnad mellan ränta och kapitalvinst. Kapitalvinst avser i allmänhet en oförutsedd värdestegring, medan räntan är förutsebar. HFD ansåg att vinst vid inlösen av en nollkupongobligation i samband med utgången av dess löptid utgör ränta. Vinst vid avyttring av obligationen i förtid ansågs däremot inte utgöra ränta, utan enbart räntekompensation. Förklaringen till detta bestod i att det endast var värdeförändringar under säljarens innehavstid som påverkade priset mellan säljare och köpare. Enligt HFD hade lagstiftaren inte avsett att räntekompensation skulle utgöra ränta i egentlig mening. Det kan också nämnas att i RÅ 1994 ref. 19 ansåg HFD, i linje med BFN:s yttrande i målet, att underkursen på en nollkupongobligation skulle periodiseras över dess löptid såsom ränta.