Rättsfall

NJA 2022 s. 574

Citera

NJA 2022 s. 574

BibTeX

@misc{nja-2022-s-574,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2022 s. 574}},
  year         = {2022},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

17 hänvisningar i 6 artiklar · 17 stycken/fotnoter

Risken för skada på entreprenader — några principfrågor Del I av II1 hänvisning

Jacob Frank · SvJT 2026 s. 596–610 · 1 ställe

Någon skillnad såvitt avser innebörden av riskbestämmelsen beroende på om frågan gäller utförandeentreprenad eller totalentreprenad föreligger inte. 1 0 Begreppet ”vållande” är ägnat att förvirra. Det är ett tämligen omodernt uttryckssätt såsom synonym till vårdslöshet. Det har dessutom en straffrättslig dimension (se t.ex. BrB 3 kap. 7 §). Termen används (förvisso) på sina ställen i förarbetena till skadeståndslagen, där det sägs att ”’vållande’ som beteckning för handlande eller underlåtenhet som medför skadeståndsansvar på grund av culpa är numera allmänt vedertagen i det juridiska språkbruket” (prop. 1972:5 s. 453). Möjligen var det vedertaget för 50 år sedan. Det är olyckligt att begreppet förekommer i en dom från 2000-talet där det endast av sammanhanget framgår vad som avses. 11 HD har även senare slagit fast att det är en allmän kontraktsrättslig (och utomobligatorisk) princip att skadeståndsskyldighet i allmänhet förutsätter oaktsamhet. Se t.ex. ”De försvunna korna” NJA 2020 s. 115 p. 20: ”Enligt allmänna kontraktsrättsliga principer gäller att en avtalsbrytande part är skadeståndsskyldig för skador till följd av ett avtalsbrott men att skadeståndsskyldighet i allmänhet förutsätter oaktsamhet, såvida det inte finns någon garanti eller annan särskild utfästelse eller annat följer av särskild lagstiftning”. Dvs. ett avtalsbrott, t.ex. ett fel, är en tillräcklig men inte nödvändig betingelse för skadestånd enligt dispositiv rätt. Se även Adestam & Arvidsson, Avtalsbrott och skadestånd — skuldprincipen i svensk avtalsrätt, SvJT 2021 s. 48 ff.). Jfr dock Ramberg, Skadestånd vid avtalsbrott — förslag till analysmodell (de lege lata), SvJT 2020 s. 589 ff. AB innehåller avsteg från dispositiv rätt i relevant avseende bl.a. i kap. 5 § § 9 och 11 (vid fel svarar entreprenören för skada p.g.a. fel, vårdslöshet fordras inte). 12 Rådberg har kritiserat HD:s slutsats att den aktuella bestämmelsen utgör en riskbestämmelse. Enligt Rådberg skulle AB-författarna, om de tänkt sig en ”köplagsordning”, i riskbestämmelsen ha hänvisat till andra paragrafer gällande ersättningsskyldighet. Att man inte gjort det beror enligt Rådberg på att AB-författarna ansett att skadeståndsskyldigheten följer direkt av stadgandet. Kritiken framstår inte som särskilt övertygande. Och om inte AB 92 kap. 5 § 4 (nuvarande AB/ABT kap. 5 § 1) skulle vara en riskbestämmelse, vilken bestämmelse skulle då reglera risken för skada på entreprenaden? Ett synsätt som innebär att AB skulle sakna en riskreglering och endast ge beställaren rätt till skadestånd vid skador på entreprenaden — en påföljd som i flertalet fall i praktiken ändå skulle ersättas med ett avhjälpande — vore märkligt. Vad Rådberg sedan skriver om att AB är en kompromissprodukt som bygger på minsta gemensamma nämnaren för beställare och entreprenörer, med följden att många bestämmelser är otydliga, är en annan sak. Det svårt att ha någon invändning mot det förhållandet i sak, men det är också svårt att förstå hur det har någon bäring på den konkreta tolkningen av den aktuella (risk)bestämmelsen. Och när det nu ser ut som det gör i AB, är det inte en gångbar ordning att en domstol ska försöka lista ut vad AB-författarna må ha tänkt sig men som de inte förmått uttrycka. Vid oklarheter är den enda rimliga utvägen att söka ledning i dispositiv rätt — sedan får det kontrolleras huruvida en lösning enligt dispositiv rätt ensamt bör vara utslagsgivande eller inte (jfr även not 23 nedan). Så får inte ske om en lösning enligt dispositiv rätt exempelvis skulle kullkasta systematiken i AB. Enligt min mening är så inte fallet med HD:s tolkning av riskbestämmelsen. Snarare tvärtom. Avslutningsvis kan nämnas att BKK inte synes dela Rådbergs uppfattning om vad som varit BKK:s syfte med bestämmelsen; i remissversionen av nya AB (remissversion AB 25 samt ABPU 25) kap. 7 § 1 har bestämmelsen i kap. 5 § 1 behållits och förtydligats så att det istället för ”ansvarar för skada” står ”risken för skada” (min kursivering). Även rubriken är ny och lyder: ”Risken för entreprenaden”. Remissversionen kommenteras även i avslutningskapitlet på del II. 1 3 Det förekommer fortfarande i underrättspraxis felaktiga hänvisningar till ”Det andra bolaget” NJA 2014 s. 960 i fråga om beställarens rätt till ersättning för beräknade avhjälpandekostnader i en situation där en entreprenör inte avhjälpt ett (väsentligt) fel (dvs. sådant fel som inte faller under prisavdragsundantaget). Det rättsfallet är emellertid i mångt och mycket överspelat genom ”De ingjutna rören” NJA 2018 s. 653 (varvid en av de viktigaste ”justeringarna” är att beställarens fordran inte är en ”traditionell” skadeståndsfordran, det rör sig i denna situation om en påföljd sui generis). Se framförallt Håstad, Om avhjälpande av fel, och om diverse reformbehov i standardvillkoren för entreprenad, JT 2019–20 s. 25 ff. (särskilt s. 41 ff.). 14 Jfr Herres tillägg, bl.a. p. 10–11. 15 Det kan däremot eventuellt kap. 5 § 13. Jfr Herres tillägg p. 23. 16 Frågan om konkurrerande skadeorsaker vad gäller rätten till tidsförlängning (och därmed vite) i en entreprenad har behandlats av HD i NJA 2012 s. 597. 17 Jfr Herres tillägg bl.a. p. 17. Herre anför vidare, med hänvisning till ”Restaurang Pelé” NJA 2002 s. 630, att i en situation där en skada inträffat under entreprenadtiden som beror på beställaren men som senare felaktigt (i slutbesiktningsprotokoll) antecknats såsom ett fel vilket beställaren begär att entreprenören avhjälper, går entreprenören miste om sin rätt till ersättning för avhjälpandearbetet om han inte före dess påbörjande underrättat beställaren om att entreprenören inte anser sig ansvarig för felet. Härvid kan anmärkas att det förvisso är riktigt att det finns en meddelandeplikt i den angivna situationen i AB 04/ABT 06 kap. 5 § 17 (tidigare motsv. AB 92 kap. 7 § 25) som anger att entreprenören skriftligen ska underrätta beställaren om han anser att han inte är ansvarig för ett fel. HD uttalade i ”Restaurang Pelé” att rättsföljden av ett försummat meddelande ”bör” vara att entreprenören inte kan kräva ersättning för faktiskt utfört avhjälpande som ett tilläggsarbete ”fastän det inte står i 7:25 eller på annan plats i AB 92”. HD:s tolkning framstår här alltså som väl (alltför) hård. Det är tydligt att regeln ifråga huvudsakligen har karaktär av ordningsregel. Rättsföljden — ingen ersättning för avhjälpande av defekter som beställaren ansvarar för — har heller inget stöd i AB-avtalens systematik. Jämförelse kan göras med vad som gäller för utförande av ÄTA-arbete under pågående entreprenad. Även om entreprenören missar formaliareglerna för ÄTA-arbetena innan sådana utförs, finns en säkerhetsventil såtillvida att rätten till ersättning faller bort endast om inte sådan påföljd skulle vara ”oskälig” (kap. 2 § 8). Samma ventil borde rimligen gälla i den av HD bedömda och här diskuterade situationen. Dessutom kan bedömningen av meddelandeplikten i ”Restaurang Pelé” ifrågasättas i ljuset av ratio decidendi i ”Brf Ida” NJA 2025 s. 374 (försiktighet är enligt HD påkallad i fråga om att tolka in en rättighetsavskärande rättsföljd i standardavtal — även om man i och för sig kan ha synpunkter på ”Brf Ida” i ljuset av inte minst ”Flyget till Antalya”, se Frank, Entreprenörens omsorgsplikt och bevisbördan för påståenden om brister i denna m.m., SvJT 2025 s. 672 ff., not 26). 18 Normalt förväntas entreprenören ta sin allriskförsäkring i anspråk (den ger skydd oavsett om entreprenören är ansvarig eller inte om skadan inträffar under entreprenadtiden, och dessutom är beställaren medförsäkrad om den är byggherre) alternativt förväntas beställaren ta sin projektförsäkring i anspråk (där entreprenören och underentreprenörer är medförsäkrade) och sedan utreds ansvarsfrågan i efterhand i samband med regress. Men det finns ett antal exempel, såsom Oceana, där försäkringsbolaget finner skäl att neka försäkringsskydd. 1 9 Detta kräver förvisso en likvid beställare. För beställaren är det tveklöst i regel mest fördelaktigt om den entreprenör som redan är etablerad på platsen utför åtgärdsarbetena. Träffas sådant avtal som nämnts i brödtexten är det viktigt att kostnaderna för arbetet med återuppförandet av den skadade delen hålls åtskilda från kostnaderna för eventuella andra kvarvarande arbeten i entreprenaden (i den mån sådana kan utföras parallellt). 20 Typiskt sett sammanfaller den tidpunkten med förhållandet att materialet blir fastighetstillbehör. Av den anledningen sammanfaller den också med det förhållandet att beställaren successivt erhåller äganderätten till materialet allteftersom det byggs in (2 kap. 2–3 §§ jordabalken). Det skulle i så fall vara en slump. Allmänt sett anses någon slutsats beträffande tidpunkten för farans övergång inte böra dras från äganderättens övergång (se härom bl.a. SOU 1979:36 s. 253). 21 Se 12 §. I sammanhanget kan nämnas att HD i NJA 2013 s. 1174 uttalat (p. 9) att konsumenttjänstlagen kan tjäna till vägledning i kommersiella förhållanden avseende arbete på egendom i vart fall när den bygger på vad som kan antas ge uttryck för allmänna obligationsrättsliga principer tillämpliga inom tjänsteområdet. Konsumenttjänstlagen och dess förarbeten kommer att behandlas mer ingående i del II av artikelserien som en del i analysen av vad gällande dispositiv rätt innebär i fråga om förtida riskövergång vid olika slags beställarförseningar. 2 2 AB som helhet kan inte tillerkännas ställning som en samling bindande allmänna rättsprinciper och kan inte anses binda parter utan inkorporering. En annan sak är att vissa bestämmelser på grund av kontraktens stora utbredning möjligen skulle kunna anses ha gett upphov till sedvänja, men det är väldigt tveksamt (jfr dock ”Speditörpanten” NJA 2022 s. 574 gällande NSAB 2015, med kritik av Heidbrink, Speditörpanten – en rättskällerevolution på grundval av skakig argumentation, JT 2022–23 s. 122 ff.). En ytterligare annan sak är att vissa bestämmelser kan råka sammanfalla med innehållet i dispositiv rätt. Därutöver kan parter som tillämpat kontrakten mellan sig under längre tid i vissa situationer bli bundna till dem genom partsbruk. 23 I SOU 1979:36 (s. 258) sägs att det är osäkert om undantaget för force majeureliknande händelser i tredje stycket (som tidigare även fanns i AB 72 kap. 5 § 5) ska anses ge uttryck för gällande dispositiv rätt. 24 Åtminstone tidigare ansågs att entreprenören enligt dispositiv rätt inte hade något fareansvar vid arbeten som utförts på löpande räkning (se SOU 1979:36 s. 257 och s. 260 f., jfr Bengtsson, Särskilda avtalstyper I, 1976, s. 114). 25 I ”Skadorna på Läckebys arbeten” var Läckebys förstahandsgrund att AB 92 kap. 5 § 4 i sig gav rätt till skadestånd och andrahandsgrunden att Peab vårdslöst orsakat skadan. HD meddelade bara PT angående förstahandsgrunden (och i hovrätten ansågs omständigheter som konstituerade vårdslöshet ej styrkta). P.g.a. HD:s slutsats att bestämmelsen i sig inte grundar rätt till skadestånd kom frågan om tolkningen av uttrycket ”beror på” beställaren inte att särskilt behandlas av HD (annat än noteringen att rekvisitet ger uttryck för ett objektivt orsakssamband utan krav på culpa). På ett sätt var det synd att rekvisitet ”beror på” inte kom att beröras närmare då skadan i det konkreta fallet eventuellt kunde ha orsakats av Peabs underentreprenör Malmberg Water. 26 Det finns en fara i att alltför slentrianmässigt låta den dispositiva rätten få (allt)för stort genomslag. HD uttrycker detta väl i ”Det andra bolaget” NJA 2014 s. 960 p. 23: ”Den dispositiva rättens genomslagskraft kan i vissa fall behöva begränsas, t.ex. när visserligen på den ena sidan avtalskontexten inte ger någon direkt ledning men på den andra sidan den relevanta dispositiva rättsregeln passar illa i avtalssystemet. Således ska ytterst och sist göras en mer övergripande rimlighetsbedömning, som undantagsvis kan innebära att en avtalslucka fylls med en till det specifika avtalet tillpassad regel.” Enligt vissa rör det sig i det av HD sistnämnda fallet om utfyllning (se om denna fråga även del II i artikelserien). 27 Prop. 1988/89:76 s. 97. 28 Ibid. 29 Konsumenttjänstlagen innehåller också ett bredare uttryck; där används formuleringen ”något förhållande på konsumentens sida” i riskbestämmelsen (12 §). Se mer härom i del II. 30 Det kan noteras att Herre i sitt tillägg i ”Skadorna på Läckebys arbeten”, utan att göra någon djupare bedömning, tycks utgå från att uttrycket ”beror på beställaren” ska tolkas som att det omfattar både beställaren själv och förhållanden på hans sida (se t.ex. tillägget punkterna 17 och 22). 3 1 Man kan naturligtvis fundera över tillämpningsområdet för begreppet ”åtgärder i fråga om entreprenaden” som förekommer i angiven bestämmelse (liksom över frågan om hela kap. 5 § 12 enbart reglerar skadeståndsansvar för ”egendomsskador”, varom mera i brödtexten i det följande). Är det en åtgärd ”i fråga om entreprenaden” att beställaren ingått avtal för samma projekt i bred mening med en sidoentreprenör, men alltså gällande ett uppdrag som är formellt åtskilt från entreprenörens ”entreprenad”? Oaktat svaret på den frågan, bör svaret på huvudfrågan (omfattningen av begreppet ”beror på” beställaren) vara detsamma, av de skäl som nämnts ovan (och som anförs nedan). När det gäller bestämmelsens tillämpning i övrigt är det viktigt att notera att parts (skadestånds)ansvar för medhjälpare förutsätter att parten själv hade ansvarat om denne vidtagit handlingen. För att exempelvis en entreprenör ska vara ansvarig mot beställaren för en skada som orsakats av en underentreprenör krävs att entreprenören enligt AB/ABT hade varit ansvarig för skadan om entreprenören själv hade orsakat den (exempelvis enligt regeln i kap. 5 § 9, som fordrar vårdslöshet). I sammanhanget kan inflikas att kriteriet ”i fråga om entreprenaden” synes ha hämtat inspiration från allmänna rättsgrundsatser om skadeståndsansvar för självständig medhjälpare (jfr ”NSAB-försäkringen” NJA 2018 s. 301 p. 18). Det talar än mer för att kap. 5 § 12 som helhet enbart reglerar skadeståndsansvar för egendomsskada, men likväl kan första meningen anses ge uttryck för en bredare grundsats även beträffande andra sorters ”ansvar” vad gäller en parts kontrollsfär. 3 2 AB är inte direkt känt för att alla i alla delar vara sammanhängande. Se även not 12 ovan (och not 36 nedan). Av samma skäl som nu nämnts bör inte heller det förhållandet att hindersbestämmelsen (kap. 4 § 3 p. 1) innehåller uttrycket ”beställaren eller något förhållande på hans sida” tillmätas betydelse för tolkningsfrågan såvitt nu är aktuellt. 33 Att beställarens kontrollsfär innefattar inte bara ”direkta sidoentreprenörer” utan även parter som sidoentreprenören anlitar följer av bestämmelsen läst i sin helhet. 3 4 Alternativt hade man uttryckligen kunnat ange ”skador på arbeten”, vilket ABförfattarna gjort i skadeståndsregeln i kap. 5 § 9. Den bestämmelsen synes för övrigt vara en lapsus, som författarna inte hunnit med att ändra (eller ta bort?) givet ändringen i riskbestämmelsen från ”vållas av” beställaren till ”beror på” beställaren (se not 8). 35 Se not 20. 36 Det gäller möjligen med ett undantag. I definitionen av begreppet ”entreprenaden” ingår förmodligen entreprenörens hjälpmedel (se not 2 ovan). Detta är systematiskt märkligt när begreppet entreprenad används i vissa av AB:s andra bestämmelser (t.ex. att ”entreprenaden” ska besiktigas i kap. 7; givetvis ska hjälpmedel inte besiktigas, men formellt ingår de ändå i definitionen av entreprenad). Det finns ett flertal ytterligare märkliga systematiska brister i AB även avseende andra definitioner i begreppsbestämningarna än begreppet entreprenad (bl.a. avseende begreppet fel; se härom Frank, Fel under garantitid i AB 04 och bevisbörda, SvJT preprint 24 november 2025, med noten 15). Det skulle kunna hävdas att hjälpmedel inte bör anses ingå i begreppet ”entreprenaden” i riskbestämmelsen på samma sätt som det inte bör ingå när t.ex. begreppet ”entreprenad” används i kap. 7. Att föra en sådan argumentation blir dock svårt på grund av riskbestämmelsens tredje stycke. Av detta stycke följer att entreprenören inte står risken för extraordinära händelser som orsakar skador på ”entreprenaden”, men det görs undantag från undantaget vad avser ”hjälpmedel”. Hade dessa inte omfattats av riskbestämmelsens tillämpningsområde i övrigt, hade något undantag från undantaget inte behövt ske. Nu har det skett, vilket talar för att hjälpmedel ingår i begreppet entreprenaden i första och andra stycket. Samma slutsats Magnusson s. 311. 37 I teorin skulle det kunna argumenteras för att entreprenören, trots att han inte är ägare, likväl borde tillhöra kretsen av dem som är berättigade till ersättning i anledning av en sakskada enligt kap. 5 § 7 skadeståndslagen i ljuset av de principer som utvecklats i rättspraxis kring tredjemansskada (se NJA 2009 s. 16 angående typfallet — såsom det är beskrivet av HD — att en tredje man ”har en från ägaren härledd, mot honom gällande ensamrätt att använda den skadade saken på ett visst sätt och under en viss tid”). Det får dock anses mycket tveksamt om en entreprenörs intresse till byggnaden eller fastigheten är så pass starkt att den aktuella rättsprincipen kan anses tillämplig. Det är inte bara det ekonomiska intresset som därvid spelar roll utan även hur stark nyttjanderätten är, varvid det kan konstateras att nyttjanderätten till byggnaden i ett entreprenadförhållande inte kan anses särskilt stadigvarande och har ett fixerat slut. Vad gäller det ekonomiska intresset är detta bara starkt i den mån beställarens risksfär inte inkluderar sidoentreprenörer, så det blir något av ett ”cirkelresonemang” i den meningen att ett tillräckligt starkt ekonomiskt intresse förutsätter en tolkning av kap. 5 § 1 som innebär att beställaren bara svarar för egna anställda. 38 Om det förhållandet att remissversionen av nya AB innehåller tillägget ”eller något förhållande på beställarens sida” i den nya föreslagna riskbestämmelsen, se avslutningskapitlet i del II. 3 9 Se t.ex. Hovrätten över Skåne och Blekinges dom i mål nr T 302-24 (ej visat att skadan berodde på beställaren, men den rättsliga prövningen avsåg om skadan berodde på beställaren genom sidoentreprenörer, vilket uttryckets som ”eller någon som [beställaren] ansvarade för”).fotnot 9 · s. 598

Rätt att vidta rättelse till förekommande av hävning vid långvariga avtal om immateriella tjänster?1 hänvisning

Jacob Frank · SvJT 2025 s. 527–548 · 1 ställe

Håstad m.fl., Chapter 8, Breach of contract and remedies in general, § 8 samt kommentaren till densamma (s. 65 ff.), i Lando m.fl., Restatement of Nordic Contract Law, Köpenhamn 2016. Det kan noteras att Lindskog ifråga om betalningsdröjsmål anfört att en rätt att häva på grund av sådant dröjsmål i allmänhet förutsätter att borgenären bereder gäldenären möjlighet till rättelse, se Lindskog, Betalning (Juno version 3) s. 683. 1 0 Svea hovrätt fastställde tingsrättens dom i mål nr T 13393-20, dom meddelad 2022-04-11. Lika med tingsrätten fann hovrätten att A:s avtalsbrott var väsentligt och att B haft rätt att häva avtalet på sätt som skett. Hovrätten uttalade sig inte i frågan om hovrätten lika med tingsrätten ansåg att A hade haft en principiell rätt i och för sig att avhjälpa avtalsbrottet till förekommande av hävningen. 11 Flera exempel från underrättspraxis där frågorna gällt just hävning har avsett tvister mellan offentliga och privata aktörer. Se förutom rättsfallen som redan nämnts även Svea hovrätts dom i mål nr T 9904-16, dom meddelad 2017-12-15, samt samma hovrätts dom i mål nr T 8771-22, meddelad 2023-12-14. I båda målen innehöll avtalen rättelseklausuler, varför prövningarna främst kom att avse tolknings- och tillämpningsfrågor kopplade till dessa. 12 Om betydelsen av regleringen i kommissionslagen och lagen om handelsagentur, se kapitel 5 nedan. 13 Finns ett ramavtal med advokatbyrån ifråga kan dock frågeställningen bli aktuell om klienten till följd av advokatens försummelse vill häva ramavtalet. 14 Se bl.a. de klassiska exemplen NJA 2009 s. 672 (hur lång uppsägningstid gäller för ett distributionssamarbete som pågått i sju år?) och NJA 2010 s. 629 (ska avtalsvite anses utgöra exklusiv ersättningspåföljd). 1 5 Jfr vad som nu sagts Ramberg, Uppsägningstid vid långvariga samarbetsavtal, SvJT 2010 s. 94 ff., på s. 97 f. (Ramberg uttalar att HD:s avgörande i NJA 2009 s. 672 innehåller ”en tydlig manual till ombud och domare om relevanta inspirationskällor när det saknas uttrycklig lag i civilrättsliga ämnen”). 16 Som ett exempel kan nämnas att HD i NJA 2014 s. 960 uttalade att köplagens reglering har särskilt intresse vid fastställandet av innehållet i dispositiv rätt för entreprenadavtal (p. 24). I samma stycke framhålls dock även att det måste beaktas att det rör sig om två olika avtalstyper och att det vid tolkningen av vissa villkor i ABkontrakten kan finnas anledning att särskilt beakta entreprenadavtalets speciella drag. Jfr uttalandet i NJA 2013 s. 721 p. 7. 17 Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt. 2 häftet (Zeteo 2016-01-19), s. 20 f., Håstad, Den nya köprätten (Juno version 7) s. 35 f. (hädanefter ”Håstad”) och Lehrberg, Den nya köprätten, s. 39 ff. Jfr även diskussionen i Ramberg & Herre, Allmän köprätt, s. 17 ff. Uppfattningen att köplagen i stor utsträckning ger uttryck för allmänna förmögenhetsrättsliga principer finns även representerad i de övriga nordiska länderna, se t.ex. Andersen & Lookofsky, Lærebog i obligationsret I, s. 22. 1 8 Jfr NJA 2016 s. 222 p. 11. 19 Se även Ramberg & Herre, Köplagen, En kommentar (30 sept. 2023, Juno), kommentaren till 37 § köplagen. 20 Se 49 § i 1905 års köplag: ”Vill säljaren avhjälpa fel i godset eller vid leveransavtal avlämna gillt gods i stället för det, som felaktigt är, låte köparen sig med sådan rättelse nöja, där den kan äga rum, innan han enligt 21 § skulle varit berättigad att häva köpet, och uppenbart är, att han ej skulle hava kostnad eller olägenhet av att låta rättelsen ske; dock njute han i varje fall den rätt till skadeersättning, som enligt här förut givna stadganden må honom tillkomma.” (förf. kursivering). 2 1 Prop. 1988/89:76 s. 37. 22 Se artikel 48 i FN-konventionen om internationella köp, Convention on Contracts for the International Sales of Goods (CISG). Som kommer att framgå nedan är CISG:s bestämmelse dock inte fullt lika långtgående som köplagens dito. Angående standardavtal se Allmänna bestämmelser för leveranser av maskiner samt annan mekanisk, elektrisk och elektronisk utrustning inom och mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige (NL) p. 29 och 35. 23 Med samma undantag för väsentlig olägenhet m.m. som i köplagen. 24 Prop. 1989/90:89 s. 32 f. 25 Prop. 1989/90:89 s. 33. 26 Direktivet om vissa aspekter på avtal om försäljning av varor (EU) 2019/771 samt direktivet om vissa aspekter på avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster, (EU) 2019/770. 27 Se båda direktiven artikel 4. 28 Om bestämmelsen och dess olyckliga formulering, se Håstad s. 261 f. 2 9 Se 4 kap. 12 och 19 §§ JB, jfr prop. 1989/90:77 s. 50 f. 30 Prop. 1989/90:77 s. 49 f. 31 Jfr Ramberg & Herre, Köplagen, en kommentar, kommentaren till 36 § avsnitt 8.2.2 (även om art. 48 har företräde skulle möjligen ett erbjudande om avhjälpande kunna påverka väsentlighetsbedömningen). Se för ett utförligare resonemang Ramberg & Herre, Internationella köplagen (CISG), En kommentar (2 nov. 2020, Juno), kommentaren till art. 48, med vidare hänvisningar, vari det framgår att det finns olika uppfattningar om relationen mellan art. 48 och art. 49. Även i allmänhet kan det förhållandet att avtalsbrytande part erbjuder rättelse ha betydelse för och ibland vara en del av väsentlighetsbedömningen. Men det är en annan fråga än den denna artikel diskuterar, dvs. om avtalsbrytande part har rätt att rätta även ett konstaterat väsentligt fel. 3 2 20–21§§ KTjL. Detta gäller under förutsättning att konsumenten ”inte har något särskilt skäl att avvisa erbjudandet.” Se härom närmare kapitel 9. 33 Prop. 1984/85:110 s. 60. Där anförs även: ”Med hänsyn till vad jag nyss sade om avhjälpande som den normalt bästa lösningen när en tjänst visar sig vara felaktig, bör näringsidkaren inte bara ha en skyldighet att på konsumentens begäran avhjälpa fel hos tjänsten. Om konsumenten inte begär avhjälpande utan istället vill göra någon annan påföljd gällande, bör näringsidkaren i sin tur ha en rätt att avhjälpa felet för att undgå eller begränsa sådana andra påföljder”. 34 Avtalen kommer framöver att ersättas av AB 25 (tänkt att ersätta AB 04) och ABPU 25 (tänkt att ersätta ABT 06). 35 AB 04 kap. 5 § 17, ABT kap. 5 § 17 (använder uttrycket värdeminskningsavdrag). 36 Kallat «värdeminskningsavdrag» i AB 04 kap. 5 § 18, ABT kap. 5 § 19. 3 7 AB 04 kap. 5 § 17 st. 3 och 5, ABT kap. 5 § 17 st. 3 och 5. 38 ”Det andra bolaget”, NJA 2014 s. 960 p. 40. En annan tolkningsfråga i målet var om beställaren hade rätt till ersättning för beräknade avhjälpandekostnader i en situation där en entreprenör inte avhjälpt ett väsentligt fel. Den frågan besvarades jakande, varvid HD uttalade att en entreprenörs underlåtenhet att iaktta sin avhjälpandeplikt utgör ett avsiktligt (uppsåtligt) kontraktsbrott, som utlöser ersättningsansvar på skadeståndsrättslig grund enligt AB/ABT 04 kap. 5 § 11 (bl.a. p. 34 i domskälen). Det finns skäl att bortse från HD:s slutsatser i domen i flera avseenden. Se för ytterst befogad kritik Håstad, Om avhjälpande av fel, och om diverse reformbehov i standardvillkoren för entreprenad, JT net 2018–19 s. 1. HD har i NJA 2018 s. 653 delvis rått bot på 2014 års avgörande bl.a. genom att uttala att ett beställarkrav på avhjälpandekostnader inte utgör ett skadestånd. Därmed träffar (rimligen) inte heller AB:s ansvarsbegränsnings- och preskriptionsregler sådana anspråk. De nya AB 25 och ABPU 25 har tagit itu med tolkningsproblematiken i AB/ABT avseende beställarens rätt till ersättning för beräknade avhjälpandekostnader (se remissversionerna kap. 7 § 15). 39 AB 04 kap. 8 § 1, ABT 06 kap. 8 § 1. Samtliga hävningsgrunder i AB-kontrakten reglerar hävning av återstående arbeten. 40 AB 04 kap. 8 § 3, ABT 06 kap. 8 § 3. 41 Det finns vissa typer av avtalsbrott som inte täcks av uppräkningen av hävningsgrunder i AB-kontrakten. Ett sådant exempel är om vissa anställda hos entreprenören påstås ha medvetet (brottsligt) överfakturerat beställaren. Ett dylikt avtalsbrott (liksom andra former av avtalsbrott som inte direkt påverkar entreprenadens funktion eller färdigställande) ger inte rätt till hävning enligt uppräknade hävningsgrunder. Huruvida parterna i ett entreprenadkontrakt där AB-avtalen har inkorporerats har en hävningsrätt som är mer omfattande än de regler som ges uttryck för i AB-kontrakten (dvs. om hävningsgrunderna är uttömanade eller inte) råder det delade meningar om. En del menar att parterna särskilt måste avtala om villkor som sträcker sig längre än AB-avtalens allmänna bestämmelser för att en utökad hävningsrätt ska föreligga. Om så inte är fallet, får frågan om förutsättningarna för hävning bedömas enligt allmänna principer (se härom kapitel 9, och särskilt exemplet med överdebitering not 67). 4 2 Jfr NJA 2022 s. 574 (gällande NSAB 2015). En ytterligare annan sak är att vissa bestämmelser kan råka sammanfalla med innehållet i dispositiv rätt. Därutöver kan parter som tillämpat kontrakten mellan sig under längre tid i vissa situationer bli bundna till dem genom partsbruk. 43 Jfr prop. 1984/85:110 s. 142, där det sägs att konsumenttjänstlagen till stor del bygger på vad som antas utgöra generellt gällande oskriven rätt inom tjänsteområdet varför lagen ofta borde kunna tillämpas analogt utanför det i lagen angivna tillämpningsområdet. Som framgått ovan (se i anslutning till not 33) uttalades även i propositionen att den starka rättelsemöjligheten som infördes i lagen ansågs kodifiera gällande rätt inom tjänsteområdet. Jfr även NJA 2013 s. 1174, som gällde ett kommersiellt köp av en mattläggningstjänst. Inför köpet hade köparen lämnat en missvisande uppgift till tjänstesäljaren om fukthalten på golvet där mattan skulle läggas. Mattan släppte sedermera från golvet pga. att golvet vid läggningstillfället hade en alltför hög fukthalt. Prejudikatfrågan i målet var i huvudsak om och i så fall under vilka förutsättningar tjänstepresterande part är skyldig att närmare granska eller bedöma anvisningar och uppgifter från köpande part. HD utgick härvidlag från konsumenttjänstlagens bestämmelser och uttalade obiter dictum (p. 9): ”I svensk rätt saknas utanför konsumenttjänstlagens tillämpningsområde en lag som vid avtal om arbete på lös eller fast egendom reglerar parternas rättigheter och skyldigheter samt påföljder vid brott mot de förpliktelser som parterna har inom ramen för avtalet. Ledning får i stället sökas i exempelvis analogier från andra lagar, allmänna avtalsrättsliga principer som också kan komma till uttryck i internationella principer, rättspraxis och handelsbruk. Även om konsumenttjänstlagen inte är tillämplig kan också den tjäna till vägledning i vart fall när den bygger på vad som kan antas ge uttryck för allmänna obligationsrättsliga principer tillämpliga inom tjänsteområdet (jfr prop. 1984/85:110 s. 142). Betydande försiktighet med en analog tillämpning av konsumenttjänstlagens övriga regler bör iakttas, eftersom lagen i dessa delar har utformats med det uttalade syftet att tillgodose den svagare partens, dvs. konsumentens, behov av skydd.” 44 NJA 2014 s. 960 p. 26–27. Som noterats ovan (not 27) har avgörandet med rätta fått utstå kritik avseende flera av tolkningsfrågorna i målet. Just i nu aktuellt avseende finns dock inte skäl att invända mot domen. 4 5 Se även HD:s uttalande i ”Högskoleavgiften”, NJA 2018 s. 266 p. 25, referat nedan. 46 Hellner m.fl. s. 244. samt prop. 2008/09:88 s. 22. 47 Håstad s. 343, Johansson, Kommissionslagen, en kommentar, (Juno version 1B), kommentaren till ”Kommissionslagens rubrik”. 48 Det finns dock exempel på varaktiga kommissionsuppdrag, huvudsakligen där kommission används för försäljning lagervaror i vid mening (exempelvis motorcyklar, bilar och båtar). 49 Prop. 2008/09:88 s. 68. 50 Rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter. 5 1 Söderlund m.fl., Agentlagen, En kommentar till lagen om handelsagentur m.m., (Juno version 1B), kommentaren till 26 §. Jfr prop. 1990/91:63 s. 37. 52 Den största skillnaden är att den nuvarande hävningsgrunden ”viktig grund” tidigare utgjordes av en snävare bestämmelse enligt vilken avtalet fick sägas upp omedelbart om det inte rimligen kunde krävas att parterna skulle fortsätta med avtalsförhållandet. 53 Prop. 1990/91:63 s. 37–39. 54 Den hyresrättsliga regleringen kring hävning (förverkande) har här inte särskilt berörts på grund av hyresavtalets speciella natur. Kortfattat kan sägas att de flesta av förverkandegrunderna i 12 kap. 42 § jordabalken, även de som inkluderar allvarliga avtalsbrott, fordrar att rättelse erbjuds innan hyresavtalet hävs. Det får anses oklart i vilken utsträckning detta kan anses tala för en allmän princip i ljuset av att rättelsemöjligheten i stora drag torde bygga på skyddsaspekter. Som en marginalnotis kan nämnas att hyresavtalet enligt HD tydligen är av så pass speciell natur att den allmänna principen om reklamation vid avtalsbrott för att vara bevarad sin rätt till påföljder (jfr bl.a. ”Flyget till Antalya” NJA 2018 s. 217 p. 31 och ”Svartöns pris” NJA 2022 s. 3 p. 10) inte gäller på området (”Kylbaffeln” NJA 2024 s. 657). HD har tagit ytterligare ett steg bort från den tidigare fastlagda existensen av en sådan allmän princip i ”Brf Ida” (mål nr T 9030-24). 55 von Bar m.fl., Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law; DCFR, s. 8 ff. (http://ec.europa.eu/justice/contract/files/european-privatelaw_en.pdf). 5 6 Se NJA 2009 s. 672, NJA 2010 s. 629, NJA 2011 s. 600, NJA 2012 s. 452, NJA 2012 s. 597, NJA 2013 s. 491 och NJA 2013 s. 659. Om DCFR:s betydelse i dessa mål, se Håstad, The Nordic Contracts Act, s. 179 ff. Se även t.ex. NJA 2017 s. 113 (punkten 26). Även Arbetsdomstolen har i ett par avgöranden hänvisat till DCFR, se t.ex. AD 2013 nr 79. 57 Se vidare Herre, SvJT 2012 s. 933 ff., Munukka, Ny Juridik 1:2010 s. 21 ff. och densamme i Svensk obligationsrätt i det nya Europa, SvJT 100 år (festskrift). 5 8 Se även kommentaren till III.–3:502 (’Termination for fundamental nonperformance), vari framgår att reglerna om rättelse inte kan åberopas vid väsentligt kontraktsbrott, von Bar m.fl., Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law; DCFR, s. 874 f. (http://ec.europa.eu/justice/contract/files/europeanprivate-law_en.pdf). 59 UNIDROIT står för International Institute for the Unification of Private Law. Institutet syftar till internationell harmonisering av privaträtten (https://www.unidroit.org/). 6 0 Håstad m.fl., Chapter 8, Breach of contract and remedies in general, § 8 samt kommentaren till densamma (s. 65 ff.), i Lando m.fl., Restatement of Nordic Contract Law, Köpenhamn 2016. I verket sägs dock att denna princip inte gäller i dansk rätt, då något tydligt stöd för en sådan princip inte kunnat utrönas i dansk litteratur och rättspraxis. 61 Parentetiskt kan nämnas att studenten inte specificerade den rättsliga grunden för sin talan, utan överlät till domstolen att finna denna grund (jfr p. 22 i domskälen). 6 2 P. 25 och 26 i domskälen. 63 Inte heller för HD tycks frågan ha varit alldeles given. 6 4 Annan uppfattning Heidbrink, Ett avtal i gränslandet mellan offentlig och privat rätt, JT 2018–19 s. 146, som anför att avgörandet kan tas till intäkt för att den som söker efter allmänna principer kring påföljdsreglering inte längre "slentrianmässigt" kan gå till köplagen. Jag anser att det är en alltför långtgående slutsats av ett mål där utgången uppenbart föranletts av konsumentskyddsrättsliga hänsyn. 6 5 Jfr Restatement of Nordic Contract Law § 8-8 och ovan avsnitt 6.3. 66 Se prop. 1988/89:76 s. 130. 67 Prop. 1984/85:110 s. 60 och 230 f. Jfr NJA 2016 s. 222. Målet gällde en konsumenttjänst avseende renoveringsarbeten i en privat bostadsrättslägenhet. Entreprenören lade in ett annat golv än det som konsumenten hade anvisat, och golvarbetena var därtill heller inte i övrigt fackmässigt utförda. Det rörde sig med andra ord om förhållandevis allvarliga fel. I domen är HD tydlig med att det krävs ganska mycket innan en konsument ska ha rätt att avvisa ett erbjudande om avhjälpande. Av domen framgår även att ett uppställande av villkor för avhjälpandet i form av att naturapresterande part ska lova att arbetet utförs på rätt sätt med önskad effekt innebär ett otillåtet avvisande. Fackmässigheten av rättelsen får bedömas i efterhand. En annan sak är att rättelse kan vägras om förutsättningarna är sådana att det de facto ”är klart” att avtalsbrytande parts åtgärder inte kommer leda till godtagbart resultat (prop. 1988/89:76 s. 130 n), men det är en väldigt hög tröskel. 68 Huruvida den drabbade parten med fog kan göra gällande att denne definitivt förlorat förtroende för den avtalsbrytande parten till följd av avtalsbrottet på sätt som blockerar rätten att vidta rättelse torde möjligen, vid långvariga kommersiella tjänsteavtal, kunna vara beroende av den avtalsbrytande partens reaktion i samband med att reklamation av väsentligt avtalsbrott sker. Även vid allvarliga avtalsbrott, som t.ex. att vissa anställda misstänks ha medvetet överdebiterat vid fakturering, kan det tänkas att bedömningen av väsentlig olägenhet kan vara beroende av om den avtalsbrytande parten svarar upp med att erbjuda omedelbara korrigerande åtgärder som inkluderar att t.ex. plocka bort de aktuella personerna ur projektet tills misstankarna har retts ut. Såväl avtalsbrottet som följderna av detta (t.ex. bristande förtroende) går ju att korrigera. 69 Se K. Håstad, Obefogade hävningsförklaringar, i Festskrift till T. Håstad, 2010, s. 274 f. samt Håstad s. 183 ff. 70 Ibid. Om valmöjligheterna för den som mottar en obefogad hävning, se fotnot 4. 71 Det är i princip vedertaget att en obefogad hävningsförklaring ger mottagaren rätt att häva avtalet p.g.a. anteciperat kontraktsbrott jml 62 § köplagen, se verken i fotnot 59 med vidare hänvisningar. Se även Hellner m.fl. s. 204. 72 Se Ramberg, Skadestånd vid avtalsbrott — förslag till analysmodell (de lege lata), SvJT 2020 s. 590 samt Munukka, Försäkringsbolags skadeståndsansvar för obefogad uppsägning, JT 2021–22 s. 484 ff. där avgörandet ”De försvunna korna” NJA 2020 s. 115 kommenteras (vilket talar i motsatt riktning). Munukka argumenterar dock för att HD:s uttalanden om att det tidigare ansetts funnits men inte längre anses finnas någon princip att obefogade uppsägningar av varaktiga avtal medför strikt skadeståndsansvar (jfr bl.a. p. 26 i domen) borde nyanseras samt anför att en sådan princip borde anses bestå men för vissa avtalstyper (bl.a. kommissionsavtal) i formellt andra skepnader. 73 Hellner m.fl., s. 222. Detta torde inte vara riktigt. 7 4 Se i anslutning till noterna 33 och 43 ovan. 7 5 Utifrån omständigheterna i 1991 års HD-fall bör felets art inte hindra rätten att vidta rättelse.fotnot 9 · s. 529

Standardavtal och handelsbruk — same, same, but different?8 hänvisningar

Jakob Heidbrink · SvJT 2023 s. 138–148 · 8 ställen

Bunden och fri utfyllning eller bara avtalstolkning?1 hänvisning

Niklas Arvidsson · SvJT 2023 s. 615–622 · 1 ställe

Ett exempel på utfyllning med handelsbruk är ”Speditörpanten” NJA 2022 s. 574. Se särskilt p. 17–18. Rättsfallet diskuteras av J. Heidbrink, Standardavtal och handelsbruk — same, same but different?, SvJT 2023 s. 138 ff. samt dens., Speditörpanten — en rättskällerevolution på grundval av skakig argumentation, JT 2022–23 s. 122 ff. C. Ramberg (JT 2022–23) s. 718 anser att ”(a)vgörandet utvisar att det är meningslöst att bedöma om HD ägnade sig åt tolkning eller åt utfyllning”. Prejudikatet är enligt min mening problematiskt på så sätt att det bygger på ett annat och långt vidare begrepp om handelsbruk än vad som hitintills gällt. Se särskilt p. 24, där Högsta domstolen uttalar att frågan om (användningen av) ett standardavtal utgör ett handelsbruk påverkas bl.a. av hur avtalet kommit till, om det ensidigt speglar vissa kommersiella intressen och av om bruket av standardavtalet fyller ett behov som inte tillgodoses på något annat sätt. De två först uppräknade faktorerna kan påverka frågan om ett handelsbruk är oskäligt och därför inte ska tillämpas, men inte (med den tidigare etablerade synen) den grundläggande frågan om ett handelsbruk föreligger. För en analys av hithörande frågor, se N. Arvidsson (2019). Även den sistnämnda faktorn — om standardavtalet fyller ett behov som inte kan tillgodoses på annat sätt — saknar med den tidigare etablerade synen betydelse för frågan om ett handelsbruk föreligger. Om nu Högsta domstolen inte ansåg att användningen av det aktuella standardkontraktet (NSAB 2015) utgjorde handelsbruk redan med tillämpning av den etablerade synen borde domstolen enligt min uppfattning ha grundat domslutet på fri utfyllning i stället för att på detta sätt konstruera ett nytt (och i hög grad problematiskt) begrepp om handelsbruk. Jfr NJA 1999 s. 629.fotnot 13 · s. 618

Prioritet och avtal - intercreditoravtal i svensk rätt, särskilt vid insolvens4 hänvisningar

Sara Göthlin · 2023, s. 1–338 · 4 ställen

Alternativa anspråksvägar i skadeståndsrätten - om förhållandet mellan kontrakts- och deliktsansvar i avtalsförhållanden och kontraktskedjor2 hänvisningar

Stina Bratt · 2023, s. 1–2003 · 2 ställen