1.EU-domstolens dom den 14 februari 2019 i saken Milivojevič v. Raiffeisenbank (mål C-630/17) handlar om giltigheten av ett kreditavtal och därmed sammanhängande garantihandling, som i Kroatien ingåtts mellan en i Kroatien hemmahörande låntagare och en österrikisk bank vilken inte fått kroatiska centralbankens godkännande som kreditgivare. Enligt kroatisk rätt är kreditavtal med internationella inslag som ingåtts i Kroatien av icke-godkänd kreditgivare i princip ogiltiga. EU-domstolen ställdes inför frågan om denna ogiltighet var förenlig med artikel 56 FEUF om friheten att tillhandahålla tjänster, vilken anses förbjuda inte bara varje diskriminering på grund av tjänsteleverantörens nationalitet utan också varje inskränkning, oavsett om den tillämpas på såväl inhemska som utländska tjänsteleverantörer, som kan medföra att tjänster som tillhandahålls av en leverantör etablerad i en annan medlemsstat hindras eller blir mindre attraktiva. Enligt EU-domstolen gör den kroatiska regeln tillträdet till den kroatiska marknaden mindre attraktivt och begränsar därför den frihet som garanteras genom artikel 56 FEUF. Sådan begränsning kan visserligen vara motiverad om det finns tvingande skäl grundade på allmänintressen, men den kroatiska regeringen hade enligt domstolen inte anfört något övertygande argument till stöd för åtgärden, vilken följaktligen ansågs fördragsstridig.s. 955
2.Saken Kerr v. Postnov (mål C-25/18), avgjord den 8 maj 2019, handlade om en fastighetsdelägares skyldighet att betala sin del av utgifter för underhåll av byggnadens gemensamma utrymmen. Skyldigheten följde av ett beslut som fattats av stämman för delägarna. Detta gav upphov till frågan om det rörde sig om en avtalsförpliktelse omfattad av Rom I-förordningen nr 593/2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser och, i så fall, om det var ett tjänsteavtal enligt förordningens artikel 4(1)(b) eller ett avtal om sakrätt till fast egendom enligt artikel 4(1)(c). EU-domstolen ansåg förordningen tillämplig, varvid den särskilt påpekade att undantaget för associationsrättsliga frågor i artikel 1(1)(f) inte var aktuellt. Den kom vidare fram till att det rörde sig om ett tjänsteavtal i den mening som avses i artikel 4(1)(b). — Utgången var knappast överraskande. Att det associationsrättsliga undantaget, som avser frågor som underkastats lagreglerna om bolag, föreningar och andra juridiska personer, inte var aktuellt följde redan av den omständigheten att delägarnas samfällighet inte var en juridisk person. Det var också klart att en betalningsskyldighet av den aktuella typen inte rörde själva rätten till fastigheten eller annan sakrättslig fråga. Domen kommenteras också i avsnitt 9 nedan och domstolens där beskrivna argumentering rörande domsrätt hade viss betydelse även för lagvalsfrågan.s. 955
3.EU-domstolens dom den 3 oktober 2019 i saken Verein für Konsumenteninformation v. TVP (mål C-272/18) rör en därtill behörig österrikisk konsumentorganisations begäran hos österrikisk domstol att ett tyskt företag förbjuds att i sina standardavtal på den österrikiska konsumentmarknaden använda sig av en lagvalsklausul till förmån för tysk rätt. Det tyska företaget marknadsförde investeringsfonder i form av tyska kommanditbolag i vilka investerarna blev kommanditdelägare, samtidigt som företaget åtog sig att i eget namn men för investerarnas räkning utöva bolagens förvaltning. Enligt konsumentorganisationen stred lagvalsklausulen mot österrikisk rätt. EU-domstolen tog till att börja med ställning till frågan om huruvida de aktuella förvaltningsavtalen föll inom tillämpningsområdet för EU:s Rom I-förordning nr 593/2008, med hänsyn till det associationsrättsliga undantaget i förordningens artikel 1(1)(f). Enligt domstolen åsyftar den aktuella talan inte avtalens associationsrättsliga aspekter utan frågan om ett avtalsvillkor är otillåtet på grund av oskälighet. Denna fråga omfattas av den lag som enligt Rom I-förordningen är tillämplig på avtalet. Nästa spörsmål EU-domstolen fick besvara var huruvida avtalen omfattades av förordningens artikel 6 om konsumentavtal trots att denna artikel enligt sin punkt 4(a) inte är tillämplig på avtal om utförande av tjänster som ska utföras uteslutande i ett annat land än det där konsumenten har sin vanliga vistelseort. Det tyska företaget utövade nämligen sin förvaltningsverksamhet i Tyskland. Enligt EU-domstolen ska tjänsterna dock anses utföras ”uteslutande” i ett annat land än konsumentens eget endast om konsumenten inte har någon möjlighet att dra nytta av dessa tjänster i det egna landet utan måste i detta syfte bege sig utomlands. I det aktuella fallet ingick det i förvaltningstjänsten bl.a. att överföra vinstuttag till de österrikiska konsumenternas österrikiska konton, till Österrike skicka förvaltningsrapporterna och upprätthålla en webbplats där de österrikiska konsumenterna kunde ta del av information och utöva sin rösträtt. EU-domstolen uppfattade därför situationen så att tjänsterna tillhandahölls konsumenterna i Österrike, låt vara på distans. Slutligen fick EU-domstolen bedöma om den aktuella lagvalsklausulen var oskälig enligt artikel 3(1) i direktiv 93/13 om oskäliga villkor i konsumentavtal. Domstolen påpekade att det enligt Rom I-förordningens artikel 6(2) visserligen i princip är tillåtet med parternas lagval, men att det är vilseledande att ge konsumenten intrycket att det endast är den valda lagen som ska tillämpas. Det är därför oskäligt att inte upplysa konsumenten om att han enligt samma artikel omfattas av det skydd som han tillförsäkras genom tvingande bestämmelser i den lag som skulle vara tillämplig i avsaknad av lagvalsklausul. — Det bör noteras att målet inte handlade om en avtalstvist mellan en näringsidkare och en konsument, där Rom I-förordningen skulle bestämma tillämplig lag för det specifika avtalet, utan om en marknadsrättslig förbudstalan angående den allmänna tillåtligheten av en lagvalsregel som svarandebolaget använde sig av i sina standardavtal på den österrikiska konsumentmarknaden. Trots att en del av EU-domstolens formuleringar kan tyda på motsatsen omfattas dylik talan rimligtvis inte av Rom I-förordningens lagvalsregler utan av den påverkade (in casu österrikiska) konsumentmarknadens lag. Svaret på denna fråga kan knappast tillåtas variera beroende på de individuella kontraktens avtalsstatut.s. 955
4.Den 9 oktober 2019 tolkade EU-domstolen i saken BNP Paribas v. TeamBank (mål C-548/18) Rom I-förordningens artikel 14, avseende tillämplig lag för fordringsöverlåtelser. Enligt detta stadgande ska förhållandet mellan överlåtaren och förvärvaren prövas enligt den lag som är tillämplig på överlåtelseavtalet, medan den lag som gäller för den överlåtna fordran reglerar dess överlåtbarhet och överlåtelsens verkan vis-à-vis dess gäldenär (sekundogäldenären). Den aktuella tvisten gällde dock prioriteten mellan olika förvärvare till vilka fordringsägaren vid olika tidpunkter överlåtit samma fordran. Frågan om tillämplig lag avseende dylik dubbelöverlåtelses rättsverkan mot tredje man regleras enligt EU-domstolen inte av artikel 14. Den omfattas inte av artikelns ordalydelse och EU-domstolen påminde också om att förordningens artikel 27(2) uttryckligen ålägger kommissionen att arbeta på en eventuell lagstiftning därom. — I skrivande stund föreligger ett kommissionsförslag till förordning om tillämplig lag för rättsverkan gentemot tredje man av överlåtelser av fordringar (COM (2018) 96 final), enligt vilket sådan rättsverkan i princip ska regleras av lagen i det land där överlåtaren har hemvist.s. 957
5.Högsta domstolens dom i NJA 2020 s. 485 handlar om samma tvist som EU-domstolens dom i saken CeDe v. KAN (mål C-198/18, se avsnitt 13 nedan). Efter att EU-domstolen i sin dom ställt fast att EU:s insolvensförordning inte var tillämplig på den i målet aktuella frågan om tillåtligheten av ett svenskt företags kvittningsinvändning mot betalningskrav riktade av ett polskt konkursbo, fick HD genom en mellandom fastställa om kvittningsinvändningen skulle prövas enligt svensk eller polsk rätt. Tvisten härrörde ur ett före konkursutbrottet ingånget avtal om leverans av varor. Avtalet innehöll en lagvalsklausul till förmån för svensk rätt, men den polska käranden hävdade att klausulen inte var bindande för konkursboet eller den som förvärvade det polska bolagets fordran efter dess konkurs. Det aktuella avtalet omfattades av lagen (1964:528) om tillämplig lag beträffande internationella köp av lösa saker (IKL), men eftersom denna, och den bakomliggande Haagkonventionen från 1955, inte klargör tillämplig lag på vare sig verkningarna av fordringsöverlåtelse eller kvittning, vände sig HD till EU:s Rom I-förordning. Beträffande överlåtelsens verkningar föreskriver förordningens artikel 14(2) tillämpning av den lag som tillämpas på den överlåtna fordran, dvs. frågan om fordringsförvärvarens bundenhet av avtalsparternas lagvalsklausul fick avgöras enligt den av parterna valda svenska rätten. Till följd därav blev det valda svenska avtalsstatutet indirekt tillämpligt också på själva kvittningsfrågan, eftersom Rom I-förordningens artikel 17 stadgar att rätt till kvittning regleras av den lag som gäller för den fordran mot vilken rätten till kvittning åberopas. HD förde emellertid även ett alternativt resonemang, som dock också utmynnade i tillämpning av svensk rätt. Det alternativa resonemanget utgick från Rom I-förordningens artikel 25(1), enligt vilken förordningen inte inverkar på tillämpningen av tidigare ingångna internationella konventioner, när dessa ”fastställer lagvalsregler för avtalsförpliktelser”. I litteraturen råder det delade meningar om artikel 1 i 1980 års FN-konvention angående avtal om internationella köp av varor (CISG), som enligt lag (1987:822) gäller som lag här i landet, innehåller sådana lagvalsregler. HD kom dock även här fram till att detta inte spelade någon roll för utgången, eftersom artikeln under alla omständigheter skulle leda till svensk lag (som CISG utgör en del av). — Det är intressant att HD förde två separata parallella resonemang och nöjde sig med att notera att de i det aktuella fallet ledde till samma resultat. Att man avstod från att diskutera vilket av resonemangen som skulle följas om resultaten inte vore identiska försvagar domens prejudikatvärde, men kan tänkas bero på att det rörde sig om tolkning av direkt tillämpliga internationella instrument, där HD ansåg sig behöva vara extra försiktig. Enligt min uppfattning ska artikel 1 CISG tillämpas framför såväl Rom I-förordningen som IKL (om förhållandet mellan IKL och artikel 1 CISG se t.ex. Bogdan och Hellner, Svensk internationell privat- och processrätt, 9 uppl., 2020, s. 368–369). Mellan IKL och Rom I-förordningen äger IKL företräde, men eftersom IKL är mycket kortfattad och avstår från att specificera bl.a. den tillämpliga lagens räckvidd kan, som HD har gjort, förordningens regler användas för att fylla sådana luckor. HD-domen innehåller ett läsvärt tillägg av JustR Herre, som dock i princip handlar om tolkning och tillämpning av CISG:s civilrättsliga regler och därför är av begränsad relevans ur internationellt privaträttslig synvinkel.s. 957
6.Av visst, låt vara begränsat, internationellt privaträttsligt intresse är domen den 1 december 2020 i saken Nederlandse Vakbeweging v. Van den Bosch (mål C-815/18), där EU-domstolens stora avdelning bekräftade att EU-direktivet nr 96/71 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster är tillämpligt på gränsöverskridande tjänster inom vägtransportsektorn, detta trots att artikel 56 FEUF om friheten av tillhandahålla tjänster inte omfattar transportområdet, som regleras särskilt i artiklarna 90–100 FEUF.s. 958