Condictio indebiti – från skyddsregel för betalaren till skyddsregel för mottagaren på tre decennier3 hänvisningar
- I början rörde det sig om mera försiktiga uttalanden, som kopplade till motivet bakom condictio indebiti-läran, medan avsaknad av rättsgrund (eller kanske mera riktigt, betalarens bibehållna rättsgrund) under senare år snarare pekas ut som återkravsrättens själva grund. NJA 1994 s. 177: ”I de angivna condictio indebiti-situationerna har det skett en icke avsedd förmögenhetsförskjutning som saknar rättslig grund.” NJA 1999 s. 575: ”Ett av de huvudargument som har brukat åberopas för den principiella återkravsrätten vid traditionella condictio indebiti-situationer är att det, om betalningsmottagaren får behålla vad han har uppburit, uppkommer en förmögenhetsförskjutning till hans förmån utan rättsgrund: han gör en obehörig vinst.” Skattekontot I NJA 2011 s. 749: ”Huruvida en felaktig betalning har skett på grund av villfarelse eller ren felskrivning eller om en felaktig betalning har gjorts i samband med betalningsuppdrag eller betalningsförmedling är av underordnad betydelse. Avgörande är i stället om betalning har skett utan rättsgrund och att betalningen inte utgör en disposition, dvs. en betalning där den betalande frivilligt väljer att betala oavsett om betalningsskyldighet faktiskt föreligger.” Tryckerimomsen I NJA 2015 s. 1072: ”Huvudregeln vid betalning utan rättsgrund är att återbetalning ska ske.” Skattekontot II NJA 2016 s. 1074: ”Läran om condictio indebiti tar sikte på betalning utan rättsgrund. Utgångspunkten är att en sådan betalning föranleder en återbetalningsskyldighet för betalningsmottagaren, en skyldighet som mottagaren under vissa förutsättningar kan undgå”. Tandvårdsstödet NJA 2020 s. 334: ”Om en gäldenär betalar med befriande verkan till tredje man enligt borgenärens instruktion, sker en förmögenhetsöverföring från borgenären till tredje man. När borgenärens instruktion inte åsyftat en sådan överföring och tredje man tog emot betalningen i ond tro […] ska förmögenheten återföras. I andra fall beror borgenärens rätt av vad som framstår som rimligt vid en avvägning mellan borgenärens och tredje mans motstående intressen. Avvägningen görs enligt de kriterier som har utvecklats inom ramen för reglerna om condictio indebiti […].” Independent Finans NJA 2016 s. 933: ”Huvudregeln i svensk rätt är att en betalning som har mottagits utan rättsgrund ska återbäras.” Fastighetsmäklarens klientmedelskonto NJA 2023 s. 339: ”Principerna om condictio indebiti tar sikte på betalning utan rättsgrund. Utgångspunkten är att en sådan betalning föranleder en återbetalningsskyldighet för betalningsmottagaren, en skyldighet som mottagaren under vissa förutsättningar kan undgå.” (Samtliga kursiveringar är mina.)
- Men som nämndes ovan innehåller domskälen några punkter som man, åtminstone i efterhand, kan förstå som ett slags segue in i fas tre. Till skillnad från i tidigare fall, innefattat Skattekontot I, sades inte återkravsrätt vara huvudregeln vid condictio indebiti utan vid betalning utan rättsgrund. Och vid prövningen av det konkreta målet uttalade domstolen att betalningen hade skett utan rättsgrund och därför skulle gå åter, såvida inte läran om condictio indebiti föranledde annat. Vidare stramade HD som sagt upp förutsättningarna för att återkravsrätten ska falla, och klargjorde att det är mottagaren som har bevisbördan för att omständigheterna är sådana att förutsättningarna för behållanderätt är uppfyllda. Här anas början på en vändning, genom vilken condictio indebiti ska komma att upphöra att vara en grund för återkrav avseende betalning som skett av misstag och i stället vara en grund för rätt att behålla medel som mottagits utan rättsgrund. I endast ett avgörande efter Tryckerimomsen I har HD i domskälen betecknat återbetalningsskyldigheten vid betalning utan rättsgrund som ”huvudregeln om condictio indebiti”: NJA 2016 s. 799. I det avgörandet, som meddelades i kölvattnet av Tryckerimomsen I, var det inte återkravsrätten som sådan som var den primära frågan för HD:s prövning. Prejudikatfrågan var om ett tryckeris skyldighet att återbetala för högt fakturerad tryckerimoms skulle vara förenad med en skyldighet att utge legal avkastningsränta, och i så fall från vilken tidpunkt ränta skulle löpa. Vid sidan om detta fall har HD behandlat condictio indebiti-relaterade frågor i ytterligare fem refererade avgöranden under den aktuella tidsperioden: Independent Finans NJA 2016 s. 933, Skattekontot II NJA 2016 s. 1074, Tandvårdsstödet NJA 2020 s. 334, Svartöns pris NJA 2022 s. 3 och Fastighetsmäklarens klientmedelskonto NJA 2023 s. 339. Avgörandet i Svartöns pris tillför inte så mycket underlag till denna undersökning och lämnas därför åt sidan i avsnittet, medan övriga fyra avgöranden analyseras. Bakgrunden i det första fallet, Independent Finans NJA 2016 s. 933, var att ett konkursbo, genom överföring till Kronofogdemyndigheten och avräkning vid återbetalning av skatter och avgifter, betalat delar av en momsskuld som boet ådragit sig. Boet begärde återbetalning hos Skatteverket och gjorde gällande att momsfordringen var preskriberad när Skatteverket mottog betalningarna. Begäran avslogs av Skatteverket såväl som av förvaltningsrätten och kammarrätten vartill boet hade överklagat. Boet väckte talan i allmän domstol, vilken talan med olika motiveringar avvisades av både tingsrätt och hovrätt. Målet i HD handlade om huruvida förvaltningsdomstol skulle anses ha exklusiv behörighet att pröva frågor om preskription av skattefordringar, och om så inte skulle vara fallet, ifall allmän domstol ändå skulle vara förhindrad att pröva målet till följd av att saken blivit rättskraftigt avgjort genom kammarrättens dom. HD besvarade båda frågorna nekande, men vi ska inte fördjupa oss närmare i dessa bedömningar här. Av intresse i detta sammanhang är i stället hur HD lade upp bollen för sin prövning genom att beskriva boets talan i allmän domstol och de frågor som målet angick: HD såg sig alltså föranledd att uttala sig om betalning utan rättsgrund och condictio indebiti. Intrycket är att domstolen härvid tog spjärn mot de formuleringar som användes i Tryckerimomsen I. Den annars sedvanliga skrivningen om att ”condictio indebiti avser återkrav när någon har betalat en skuld som inte fanns eller har betalat ett för stort belopp i den felaktig tron att det fanns en betalningsskyldighet”, som också förekom i Tryckerimomsen I, har emellertid utelämnats. Kvar står att betalning som mottagits utan rättsgrund som huvudregel ska återbetalas, men att en tillämpning av läran om condictio indebiti kan föranleda ett undantag. Budskapet är med andra ord att återkravet grundas på mottagarens avsaknad av rättsgrund och inte på läran om condictio indebiti, vilken tvärtom kan ligga till grund för behållanderätt. Liksom i både Skattekontot I och Tryckeri momsen I framstår rättsgrundsavsaknaden som den avgörande faktorn. Men en skillnad är alltså att återkravsrätten och condictio indebiti här har separerats från varandra.
- Denna alternativa paketering av bedömningen i fallet hade passat bättre ihop med den generella systembild i fråga om läran om condictio indebiti som domstolen trots allt målade upp, genom påbyggnad på den i Independent Finans och delvis även i Tryckerimomsen I påbörjade strukturen: Mottagarens avsaknad av (och betalarens bibehållna) rättsgrund grundar återkravsrätt, läran om condictio indebiti behållanderätt (de två frågorna separerades till och med under olika rubriker) och rättsgrundsavsaknad är inte detsamma som att det har begåtts ett misstag i vid bemärkelse i samband med en penningöverföring. Tandvårdsstödet NJA 2020 s. 334 avsåg en trepartsrelation, där betalaren inte hade gjort något misstag och heller inte gjorde gällande ett återkrav. Det fanns dessutom grund för betalaren att utföra betalningen på det sätt som hade skett. Men betalningen hade likväl kommit till fel mottagare. Närmare bestämt var omständigheterna att ett tandvårdföretag hos Försäkringskassan hade ansökt om och beviljats tandvårdsstöd. Men eftersom tandvårdsföretaget av misstag hade angett sitt plusgironummer i fältet som var avsett för bankgironummer kom stödet att utbetalas till ett annat företag, vars bankgironummer hade samma siffror som tandvårdsföretagets plusgironummer. Tandvårdsföretaget krävde att det mottagande företaget skulle utge beloppet. Mottagaren bestred under anförande av att en betalning till tandvårdsföretaget inte skulle vara befriande för mottagaren vid händelse av ett återkrav från Försäkringskassan.