Rättsfall
NJA 2018 s. 913
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2018 s. 913
BibTeX
@misc{nja-2018-s-913,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2018 s. 913}},
year = {2018},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
16 hänvisningar i 3 artiklar · 16 stycken/fotnoter
- Vidare har legaldefinitionen ”fordonets ägare” införts för flyttningslagen, se 1 § 1 st. 4 p. För ett registrerat fordon ska det enligt flyttningslagstiftningen vara ”den som är antecknad som fordonets ägare i registret vid tidpunkten för ett beslut om flyttning”. På detta sätt rundar man den allmänna regelns retroaktivitetsproblem med möjliga skenöverlåtelser som då givetvis har antedaterats. Samtidigt förvandlas det inledningsvis presenterade målet NJA 2018 s. 913 till rättshistoria (eller makulatur).
- Enligt den tidigare gällande ordningen hade kommunen eller staten blivit ägare till fordonet och om flyttningen skedde enligt 2 a § flyttningslagen skulle – efter det att kostnaderna enligt flyttningslagen täckts – värdet ”tillgodoräknas ägaren genom avräkning mot dennes obetalda och förfallna avgifter enligt [felparkeringslagen] [min kurs].” I och med att fordonet enligt det nyss anförda hade tillfallit kommunen eller staten vore det i den här rättsliga kontexten en logisk förbättring om lagtexten istället talade om fordonets tidigare ägare. Av de efterföljande orden blir det hela dock mer begripligt. Otydligheten kvarstod dock avseende den då oreglerade frågan om redovisning av ett eventuellt överskott efter en försäljning, vare sig det handlade om flyttning enligt 2 a § flyttningslagen eller inte. I detta fall bidrog dock Den flyttade bilen NJA 2018 s. 913 till oklarhet, eftersom HD i det målet förklarade att det i nämnda bestämmelse handlade om fordonets verkliga ägare och inte den registrerade ägaren, som 6 § tycks ta sikte på. Och kommunen eller staten var ju den verkliga ägaren genom ”tillfaller”-förvärvet. Den s.k. rättstillämpningen får korrigera ologisk lagstiftning – ibland går det bra och ibland inte. Här kan påminnas om oklarheterna i nuvarande hanteringspraxis; frågan om överskott har exempelvis hanterats på olika sätt, och det talar ändå för vikten av tydlig terminologi.
Äganderätten och egendomsskyddet (del II av II)*4 hänvisningar
- Se exempelvis NJA 2018 s 913 (Den flyttade bilen) som illustrerar olika varianter av motiveringar i just en fråga som involverar äganderätt. Domarna i hovrätten hänvisar uttryckligen till såväl Regeringsformen som EKMR. Justitieråden avgör målet utan sådan hänvisning, men med uttryckligt beaktande av vad de anser ”förutsebart”. Jfr NJA 2015 s 899 (Granskningsavgiftsblockaden) där domarna utvecklar allmänna skadeståndsrättsliga principer med EKMR, men förvisso också hanterar direkta normkollisioner. För finsk del hävdas att antalet referenser till grundläggande rättigheter ökat signifikant sedan 1995, se Jaakko Husa och Juha Karhu, Constitutionalisation of Contract Law in Finland, i Luca Siliquini-Cinelle och Andrew Hutchison, red, More Constitutional Dimensions of Contract Law, Springer 2019 s 15–40.
- Se exempelvis NJA 2018 s 913 (Den flyttade bilen). Jämför bygglovssaker som är ett exempel där såväl vertikal som horisontell relation behöver hanteras, men där processen ofta delas upp i flera olika. Likaså vissa servitutsfrågor, se exempelvis Amelia Krzymowska, Servitut — En civil och offentligrättslig bruksrätt, Jure, 2020 s 161–203, 244–246.
- Andra har tidigare pekat på att svenska domare inte tillämpat rättighetsregleringen horisontellt, se avsnitt 1 och 2 i Äganderätten och egendomsskyddet, del 1, med referenser till bl a Håkan Anderssons analyser. De analyser jag gjort av svenska domskäl indikerar att domarna utgått från den horisontella relationen. Domarna har relativt tydligt hållit isär skadeståndsansvar för staten och skadeståndsansvar för enskilda. De har använt grundläggande rättigheter och vertikala regler som stöd för tolkningen av en civilrättslig regel, såsom jag beskrivit ovan avsnitt 2. Domarna har också uttryckligen prövat om en grundläggande rättighetsregel skall föranleda skadeståndsansvar, men beslutat att så inte skall vara fallet, och därmed utgått från EKMR som något annat än en horisontell norm. De har då använt en relationell hantering även om den då riskerar att skymmas av ställningstagandet kring regleringsstatus. Det har emellertid också förekommit att domare använt den vertikala regleringen och Europadomstolens tidigare avgörande som ett argument som talar starkt för att underkänna avtalsvillkor i kombination med argumentet att det är relevant att hindra konventionskränkningar. Huruvida en sådan argumentation verkligen innebär något annat än att använda rättighetsregleringen som en horisontell regel kan ifrågasättas. Se bl a NJA 2018 s 913 (Den flyttade bilen), NJA 2015 s 899 (Granskningsavgiftsblockaden), NJA 2013 s 1241 (Bostadsfastighetsutmätning), NJA 2007 s 747 (Trygg-Hansas filmning), AD 2012 nr 74 (Avgiftsvillkors giltighet).