Rättsfall

NJA 2018 s. 653

Citera

NJA 2018 s. 653

BibTeX

@misc{nja-2018-s-653,
  author       = {{Högsta domstolen}},
  title        = {{NJA 2018 s. 653}},
  year         = {2018},
  howpublished = {Rättsfall}
}

Öppna i bibliografi

Dom

Hämtar dom…

Omtalad i rättsvetenskapen

63 hänvisningar i 18 artiklar · 63 stycken/fotnoter

Fel under garantitid i AB 04 och bevisbörda1 hänvisning

Jacob Frank · SvJT 2026 s. 36–56 · 1 ställe

Såvitt känt finns den enda motsatta åsikten uttryckt av Samuelsson och Arvidsson, Entreprenadbesiktning i en byggmästarbildad bostadsrättsförening, i Tvistlösning inom affärsrätten, s. 145 ff. 1 1 Till saken hör dessutom att kontraktshandlingarna kan vara utformade på sådant sätt att varken konstruktionen eller själva utförandet nödvändigtvis behöver ha dimensionerats för att betongen ska vara sprickfri. 12 Ingvarsson & Eickhoff, I kärnan eller därefter? Kontrakts- och processrättsliga aspekter på fel som framträder under garantitid enligt AB 04, SvJT 2022 s. 830 (”Ingvarsson & Eickhoff”). Författarna företräder regelbundet beställarsidan. Här kan även nämnas framställningen av Magnusson & Wagner, Fel i AB 04, JT 2023–24 s. 312. Magnussons & Wagners framställning uppfattar jag i flera delar som oklar. Enligt rubriken ska framställningen avse AB 04 men på flera ställen resoneras det samtidigt och i ett sammanhang kring både AB/ABT och i ett flertal exempel som omnämns är det inte en utförandeentreprenad som beskrivs. Samtidigt som författarna instämmer i och upprepar Ingvarssons & Eickhoffs uppfattning att det skulle räcka för beställaren att hänvisa till en allmän försämring i skick för att en full bevisbörda ska ligga på entreprenören, argumenteras också för att garantiansvaret i AB 04 borde anses utgöra en funktionsgaranti (s. 337 och 343), vilket skulle leda till följden att entreprenören genom kap. 5 § 5 på något sätt (oklart hur) skulle anses ha garanterat entreprenadens fortsatta hållbarhet eller funktion. Det kan omöjligen vara riktigt. Se vidare avsnitt 2.2 och framåt nedan. Missförstånd rörande garantiansvaret synes vanligt. Willborg & Isaksson har ifråga om bevisbördan för garantifel anfört att beställaren vid försämringar som uppkommer efter garantitiden har att visa förhållandet ifråga utgör ett fel, d.v.s. avvikelse som innebär att entreprenaden inte utförts på kontraktsenligt sätt (se Ska en beställare bereda en entreprenör möjlighet att avhjälpa fel om entreprenaden hävts enligt AB 04/ABT 06?, JT 2020–21 s. 82, på s. 87 med not 26). Det överensstämmer med uppfattningen som rekommenderas i förevarande artikel. Å andra sidan framförs i samma framställning på andra ställen att entreprenören skulle ha ”bevisbördan för att det påstådda felet inte är orsakat av entreprenören” (se t.ex. s. 83 not 7) samt att kap. 5 § 5 skulle medföra ett presumtionsansvar. 1 3 Det praktiska exempel som utvalts med sprickor överensstämmer med det exempel som valts av Ingvarsson & Eickhoff. Det underlättar en jämförelse. I övrigt kan uppmärksammas att det verkar ha smugit sig in ett tanke- eller skrivfel i Ingvarssons & Eickhoffs artikel i fotnot 2, där författarna anför att de i sin fortsatta framställning utgår från att sprickorna i det utvalda exemplet ”utgör ett fel” eftersom de antar att det skulle föreligga ”en avtalad kontraktsfordran (uttrycklig eller implicit) om frånvaro av sprickor av det slag som avses”. På s. 841 rättar författarna till missförståndet och förklarar tvärtom att själva sprickorna som framträtt i det utvalda exemplet i sig inte utgör ett fel, vilket naturligtvis är riktigt. Vad beställaren med ”fog” kan förvänta sig av det färdiga arbetsresultatet som entreprenaden som helhet utgör (projektering + utförande) är irrelevant för felbedömningen, som kretsar kring om utförandet är kontraktsenligt eller inte. Hade sprickorna utgjort själva felet hade författarnas fortsatta framställning varit redundant. 14 Se t.ex. Stockholms tingsrätts dom den 28 april 2017 i mål nr T 5706-15. Jfr även Uppsala tingsrätts dom den 1 april 2022 i mål nr T 8214-18 samt Hovrätten över Skåne och Blekinges dom den 23 november 2021 i mål nr T 3896-20. Angivna domar skulle kunna uppfattas som att entreprenören ålagts en slags falsk bevisbörda. 15 Begreppet fel har en bestämd innebörd genom definitionen i AB 04. Eftersom fel ska avse ett utförande som avviker från kontraktshandlingarna inbakas ansvarsfrågan i själva felbedömningen. Se vidare nedan (särskilt avsnitt 2.4). En annan sak är att det måste tillstås att AB inte använder felbegreppet konsekvent i samtliga kapitel. I kap. 5 § 11 talas exempelvis om ansvar för entreprenören för skada på grund av fel ”om skadan beror på fel för vilket entreprenören är ansvarig”. Även i kap. 5 § 17 talas om fel för vilket entreprenören är ansvarig eller inte ansvarig. Detta är förmodligen en lapsus (och det finns många exempel på det) i AB — uppenbarligen har ”fel” i dessa bestämmelser en annan betydelse än i exempelvis kap. 7 § 12 där begreppet ”fel” används i enlighet med feldefinitionen (”besiktningsmannen ska godkänna entreprenaden om det inte föreligger fel”). 16 Jfr även not 25 nedan. 17 Se NJA 2013 s. 271 (”Skadorna på Läckebys arbeten”), NJA 2014 s. 960 (”Det andra bolaget”), NJA 2015 s. 3, NJA 2015 s. 862 (”Den uteblivna slutbesiktningen”) och NJA 2018 s. 653 (”De ingjutna rören”). Köplagens reglering är då av särskilt intresse, även om det måste beaktas att det är fråga om två skilda avtalstyper. Det kan här även inflikas att även om kommentarstexten skulle anses ge uttryck för en bevisbördenorm åt ena eller andra riktningen, kan parterna knappast vara formellt bundna av den. Själva bestämmelsen i AB 04 (kap. 5 § 5) saknar en regel om fördelning av bevisbörda. Frågan måste därför lösas utifrån vad som framstår som en förnuftig lösning med beaktande av dispositiv rätt och allmänna teorier om bevisbördans placering (genomslag materiell rätt, bevissäkring, etc.). När det gäller frågan om motiven till AB är ”bindande” är det enkla (och enda) svaret att motiven inte är bindande i egentlig mening. Det är avtalstexten som parterna inkorporerar om de väljer AB som avtalsinnehåll. Motivens värde får primärt avgöras utifrån hur pass välgrundade de bedöms vara i sak. 1 8 Som kommer att utvecklas nedan föreligger dock skillnader mellan det köprättsliga och entreprenadrättsliga felbegreppet, vilket får betydelse för vilka faktorer som ingår i felbedömningen. 19 Invändningarna tre och fyra hör ofta ihop — se vidare strax nedan. Jfr det sagda även NJA 2015 s. 233 p. 14. HD anger där att fel kan röra flera skilda faktorer eller rättsfakta. HD exemplifierar med att det kan vara fråga om t.ex. vad som har avtalats om varan, huruvida en påstådd avvikelse förelåg eller inte, vad som utgör ett faktiskt fel och när i tiden ett fel förelåg. Samtliga dessa faktorer ingår enligt HD i (den köprättsliga) felbedömningen. 20 Almén, Om köp och byte af lös egendom, kommentar till lagen den 20 juni 1905, Norstedt (1908), kommentaren till 44 §, s. 58 (”Almén”). In nuce (latin) betyder ordagrant ”i nöten”. Ett bättre uttryck för vad som här avses är att felet vid avlämnandet ska ha existerat i ett embryostadium. 21 Se t.ex. NJA 2013 s. 524 p. 5 och p. 10. 2 2 Se Heuman, Bevisbörda och beviskrav, 2005, s. 303 f. (”Heuman”). 23 Om det förhållandet att avtalstolkning inte endast fordrar ställningstaganden till rättsliga frågor utan också kräver bevisbedömningar, se Heuman, Är avtalstolkning endast en rättslig verksamhet eller kräver den också bevisbedömningar?, SvJT 2015 s. 793. 24 Jfr Ekelöf m.fl., Rättegång IV [Juno version 7], s. 120. Här delas bevisfrågorna upp i tre frågor, där fråga tre och fyra ovan sammanställts till en. 25 Denna aspekt är inte oviktig. Vid ett vanligt köp ”äger” säljaren varans beskaffenhet, alltså avtalsresultatet, mer eller mindre uteslutande. En utförandeentreprenad skulle i kontrast snarare kunna liknas vid ett slags joint venture, om perspektivet anläggs att målsättningen är att bygga en funktionsduglig anläggning. Där svarar säljaren för ”tänkandet” och entreprenören för ”realiserandet”. Uppstår en defekt finns det ingen ”ursprungssannolikhet” för att defekten beror på utförandet snarare än konstruktionen. Kanske snarare tvärtom. Jfr avsnitt 2.4 in fine nedan. 26 Se not 19 och 20. Se även SOU 1979:36 s. 269 och prop. 1984/85:110 s. 56 (t.o.m. konsumentköpare har angiven bevisbörda). 27 Svea hovrätts dom den 15 november 2019 i mål nr T 4005-16. 2 8 Som kommer att framgå blir emellertid jämförelser med köprätten och köprättsliga garantier vansklig eftersom köprätten laborerar med ett annat felbegrepp än AB 04. Se vidare avsnitt 2.4 nedan. Det kan dessutom ifrågasättas om AB 04 kap. 5 § 5 innehåller en ”garanti” i egentlig mening. 29 Se Johansson, Konsumenttjänstlagen, en kommentar (Juno version 2A), kommentaren till § 14, avsnitt 14.3.1 med vidare hänvisningar (”Johansson”). 30 Ingvarsson & Eickhoff s. 839–841. 31 A. a. s. 834 f. Jfr även s. 842 f. 32 Ibid. 33 A. a. s. 842. Såvitt kan bedömas bortser Ingvarsson & Eickhoff i sin analys från att det inom köprätten görs en uppdelning mellan å ena sidan frågan om det föreligger ett faktiskt fel (17–19 §§ köplagen) och å andra sidan vem som svarar för felet (12, 13 och 30 §§). 3 4 Mot bakgrund av att garantiansvaret i AB 04 är tidsbestämt behandlas endast tidsbegränsade garantier i det följande. 35 Ibid. 36 Jfr det sagda prop. 1998/89:76 s. 96 samt Wetterstein, Säljarens garantiutfästelser vid lösöreköp, särskilt med beaktande av köparens befogenheter vid faktiskt fel i köpegodset, Åbo 1992, s. 77 med vidare hänvisningar (”Wetterstein”) och Ramberg & Herre, Köplagen, en kommentar, Juno version 3B, kommentaren till 21 §, avsnitt 5.6.3 (”Ramberg & Herre”) samt Håstad, Köprätt och annan kontraktsrätt, s. 96 f (”Håstad”). 3 7 Prop. 1998/89:76 s. 96. 38 Se och jfr även Håstad, ibid. 39 Håstad s. 97. 40 Jfr prop. 1973:138 s. 244. 41 Ramberg & Herre, kommentaren till 21 §, avsnitt 5.6.3. Att det tidigare förekom säljargarantier i form av åtaganden att under viss tid avhjälpa (ursprungliga) fel (utan att detta innebar någon utfästelse om varans hållbarhet under samma period) hade sin förklaring i det inte fanns någon skyldighet till avhjälpande enligt den äldre köplagen, varför avhjälpningsåtagandet hade en viss självständig roll som påföljd vid fel. 4 2 Ibid. Jfr prop. 1998/89:76 s. 96 och Grobgeld & Hertzman, Fel, hållbarhet och garanti, SvJT 1981 s. 241, på s. 255 (”Grobgeld & Hertzman”) samt Samuelsson & Arvidsson, Entreprenadavtal mellan näringsidkare och konsument, Juno version 1 s. 196. 43 Ingvarsson & Eickhoff s. 834. 44 Almén, kommentaren till 44 § not 7a. 45 Om kritik mot Alméns resonemang i det avseendet, se Agell, Felbegreppet, funktionsgarantier och försäkring, SvJT 1991 s. 404 ff., på s. 416 f. (”Agell”). 46 Almén, kommentaren till 44 §, not 7a. 47 SOU 1979:36 s. 272 f. 4 8 Se Grobgeld & Hertzman s. 261. Samma i Johansson, avsnitt 14.3.1, avsnittet ”Tidsbestämda garantier” samt Agell s. 415 f. Se även vidare nedan. Som Agell påpekar är det snarare så att Almén in dubio ansåg att en tidsbestämd garanti inte kunde tolkas utgöra en funktionsgaranti, men namnet Alméngaranti har kommit att representera en typ av garanti där säljaren de facto inte garanterar varans fortsatta funktion eller användbarhet utan endast utfäster att säljaren svarar för att varan vid riskövergången var felfri. Se även not 54. 49 SOU 1972:28 s. 38. 50 A. a. s. 68. 51 Inom entreprenadrätten är feldefinitionen smalare än inom köprätten; som redogjorts för ovan är ett fel enligt AB 04 en avvikelse från kontraktsenliga fordringar. I köprätten är en vara dessutom felaktig om den rent allmänt avviker från vad köparen har att fordra. Jfr NJA 2015 s. 233; konsumentens felpåståenden vad gällde brister i ventiler och rutor samt rostangrepp och mögel och behov av fastsättning av detaljer ogillades (p. 45 med vidare hänvisning till hovrätten) därför att konsumenten inte visat att dessa brister utgjort faktiska fel i varan (varan såld i befintligt skick). 5 2 Samma i prop. 1973:138 s. 46. 53 SOU 1979:36 s. 272. 54 På ett annat ställe i samma förarbete anges att säljaren vid såväl en Alméngaranti som vid en funktionsgaranti har bevisbördan för orsaken till avvikelse som visar sig under garantitiden (s. 278). Det är korrekt, eftersom frågan om orsak och tidpunkt för felets uppkomst i princip är samma sak. Ingvarsson & Eickhoff hänvisar till denna sidangivelse till stöd för sitt påstående om vad en Alméngaranti enligt deras uppfattning innebär. Uttalandet ger dock inget stöd för deras uppfattning om att köparen skulle gå fri från att visa en avvikelse mellan avtalat och faktiskt skick. 55 Wetterstein s. 75 f. I not 48 i citerat verk hänvisas till Alméns kommentar till 44 § noten 7a. 5 6 A. a. s. 79. 57 Ramberg & Herre, kommentaren till 21 §, avsnitt 5.6.5. I not 443 hänvisas till Wetterstein s. 75 f. 58 Agell s. 415 f. Agell kritiserar även Alméns slutsatser ifråga om in dubio-tolkningen av tidsbestämda garantier och anför att endast Alméns auktoritet kan förklara att hans uttalanden i en fotnot kunnat förläna ”Alméngarantierna” en så stor uppmärksamhet (s. 416). I detta går det att instämma. Det borde i kommersiella sammanhang överhuvud inte finnas några in dubio-tolkningsprinciper för en tidsbestämds garantis korrekta tolkning och innebörd (jfr, ifråga om in dubio-principer och skiljeavtal NJA 2019 s. 171 samt Frank, ”Husqvarnas skiljeavtal” — replik till en kommentar, SvJT 2024 s. 543). Frågan måste avgöras genom sedvanlig avtalstolkning. För konsumenttjänsternas del har dock lagstiftaren gjort tolkningen av tidsbestämda garantier förhandstvingande. Genom 14 § kan tidsbestämda garantier enligt konsumenttjänstlagen aldrig medföra endast den mindre typ av bevisverkan som en Alméngaranti innebär. I stället förskjuter de den relevanta feltidpunkten framåt i tiden. 59 Kihlman, Fel, Juno version 1, avsnitt 7.2.4. 6 0 Ibid. 61 Johansson, avsnitt 14.3.1., avsnittet ”Tidsbestämda garantier”. 62 P. 5 och 10 i domskälen. 6 3 NJA 2013 s. 524 p. 15. 64 Vilket rättskällestöd finns då för Ingvarssons & Eickhoffs påstående om innebörden av en Alméngaranti, dvs. att garantin skulle medföra en omkastad bevisbörda med avseende på rekvisitet faktiskt fel? Författarna själva hänvisar till enbart två rättskällor. Dels rör det sig om förarbetena till konsumenttjänstlagen, vilka citerats ovan och därför inte kommenteras närmare här (se särskilt not 42). Dels hänvisas till Heumans bevisbörda och beviskrav från 2005. Inte heller Heuman ger dock något stöd för Ingvarssons & Eickhoffs tolkning, dvs. för att bevisbördan för rekvistet faktiskt fel ligger på säljaren vid en Alméngaranti. Heuman uttalar tvärtom att säljaren även vid en garanti måste visa att varan avviker från vad som avtalats (Heuman, Bevisbörda och beviskrav i tvistemål, 2005, s. 310). 65 Detta är huvudregeln och avser både avtals existens och dess innehåll, men frågan kan såklart kompliceras. Om köparen hänvisar till skriftligt avtal vars existens och innehåll är ostridigt men säljaren hänvisar till muntlig avvikande överenskommelse bär såklart säljaren bevisbördan för sitt påstående. 66 Håstad s. 96. 6 7 Det innefattar innehållet och betydelsen av tekniska termer m.m. 68 Ytterligare fem år för arbetsprestation och ytterligare åtta år för material. 6 9 Jfr not 27 ovan. 7 0 I förslaget till nya AB 04 (AB 25) definieras fel som ”en avvikelse från vad som avtalats avseende entreprenaden på grund av ett förhållande för vilket entreprenören svarar (se kap. 7 § 4)”. Vidarehänvisningen i definitionen är tämligen intetsägande och ganska meningslös, eftersom bestämmelsen i 7 kap. § 4 som definitionen hänvisar till ordagrant upprepar vad som redan står i definitionen. Bestämmelsen i AB 04 kap. 5 § 5 har behållits identisk i remissversionen med undantag för att ordet ”framträder” bytts ut mot ”visar sig” (kap. 7 § 7). Kap. 7 § 7 föreskriver således att ”entreprenören ansvarar för fel som visar sig under garantitiden”. Om man byter ut ordet ”fel” till själva definitionen av vad fel är, står det alltså i kap. 7 § 7 att entreprenören ansvarar för avvikelser från avtalet såvitt avvikelsen beror på ett förhållande som entreprenören ansvarar för. Det kan också förkortas till att entreprenören ansvarar för kontraktsavvikelser som entreprenören ansvarar för. Något av ett cirkelspår (även om det går att tänka sig vad avsikten varit). Det är inte helt lätt att förstå vilka förhållanden entreprenören ansvarar för i en utförandeentreprenad annat än utförandet. Om det är utförandet som avses står det i kap. 7 § 7 att entreprenören ansvarar för att utförandet avviker från vad som avtalats efter även efter slutbesiktningen om utförandefelet visar senare (inom en period av fem år för arbetsprestation). Det innebär i så fall ingen förändring i sak. Den nya föreslagna feldefinitionen synes inte lösa de tolkningssvårigheter m.m. som redogjorts för i denna artikel.fotnot 10 · s. 38

Risken för skada på entreprenader — några principfrågor Del I av II1 hänvisning

Jacob Frank · SvJT 2026 s. 596–610 · 1 ställe

Någon skillnad såvitt avser innebörden av riskbestämmelsen beroende på om frågan gäller utförandeentreprenad eller totalentreprenad föreligger inte. 1 0 Begreppet ”vållande” är ägnat att förvirra. Det är ett tämligen omodernt uttryckssätt såsom synonym till vårdslöshet. Det har dessutom en straffrättslig dimension (se t.ex. BrB 3 kap. 7 §). Termen används (förvisso) på sina ställen i förarbetena till skadeståndslagen, där det sägs att ”’vållande’ som beteckning för handlande eller underlåtenhet som medför skadeståndsansvar på grund av culpa är numera allmänt vedertagen i det juridiska språkbruket” (prop. 1972:5 s. 453). Möjligen var det vedertaget för 50 år sedan. Det är olyckligt att begreppet förekommer i en dom från 2000-talet där det endast av sammanhanget framgår vad som avses. 11 HD har även senare slagit fast att det är en allmän kontraktsrättslig (och utomobligatorisk) princip att skadeståndsskyldighet i allmänhet förutsätter oaktsamhet. Se t.ex. ”De försvunna korna” NJA 2020 s. 115 p. 20: ”Enligt allmänna kontraktsrättsliga principer gäller att en avtalsbrytande part är skadeståndsskyldig för skador till följd av ett avtalsbrott men att skadeståndsskyldighet i allmänhet förutsätter oaktsamhet, såvida det inte finns någon garanti eller annan särskild utfästelse eller annat följer av särskild lagstiftning”. Dvs. ett avtalsbrott, t.ex. ett fel, är en tillräcklig men inte nödvändig betingelse för skadestånd enligt dispositiv rätt. Se även Adestam & Arvidsson, Avtalsbrott och skadestånd — skuldprincipen i svensk avtalsrätt, SvJT 2021 s. 48 ff.). Jfr dock Ramberg, Skadestånd vid avtalsbrott — förslag till analysmodell (de lege lata), SvJT 2020 s. 589 ff. AB innehåller avsteg från dispositiv rätt i relevant avseende bl.a. i kap. 5 § § 9 och 11 (vid fel svarar entreprenören för skada p.g.a. fel, vårdslöshet fordras inte). 12 Rådberg har kritiserat HD:s slutsats att den aktuella bestämmelsen utgör en riskbestämmelse. Enligt Rådberg skulle AB-författarna, om de tänkt sig en ”köplagsordning”, i riskbestämmelsen ha hänvisat till andra paragrafer gällande ersättningsskyldighet. Att man inte gjort det beror enligt Rådberg på att AB-författarna ansett att skadeståndsskyldigheten följer direkt av stadgandet. Kritiken framstår inte som särskilt övertygande. Och om inte AB 92 kap. 5 § 4 (nuvarande AB/ABT kap. 5 § 1) skulle vara en riskbestämmelse, vilken bestämmelse skulle då reglera risken för skada på entreprenaden? Ett synsätt som innebär att AB skulle sakna en riskreglering och endast ge beställaren rätt till skadestånd vid skador på entreprenaden — en påföljd som i flertalet fall i praktiken ändå skulle ersättas med ett avhjälpande — vore märkligt. Vad Rådberg sedan skriver om att AB är en kompromissprodukt som bygger på minsta gemensamma nämnaren för beställare och entreprenörer, med följden att många bestämmelser är otydliga, är en annan sak. Det svårt att ha någon invändning mot det förhållandet i sak, men det är också svårt att förstå hur det har någon bäring på den konkreta tolkningen av den aktuella (risk)bestämmelsen. Och när det nu ser ut som det gör i AB, är det inte en gångbar ordning att en domstol ska försöka lista ut vad AB-författarna må ha tänkt sig men som de inte förmått uttrycka. Vid oklarheter är den enda rimliga utvägen att söka ledning i dispositiv rätt — sedan får det kontrolleras huruvida en lösning enligt dispositiv rätt ensamt bör vara utslagsgivande eller inte (jfr även not 23 nedan). Så får inte ske om en lösning enligt dispositiv rätt exempelvis skulle kullkasta systematiken i AB. Enligt min mening är så inte fallet med HD:s tolkning av riskbestämmelsen. Snarare tvärtom. Avslutningsvis kan nämnas att BKK inte synes dela Rådbergs uppfattning om vad som varit BKK:s syfte med bestämmelsen; i remissversionen av nya AB (remissversion AB 25 samt ABPU 25) kap. 7 § 1 har bestämmelsen i kap. 5 § 1 behållits och förtydligats så att det istället för ”ansvarar för skada” står ”risken för skada” (min kursivering). Även rubriken är ny och lyder: ”Risken för entreprenaden”. Remissversionen kommenteras även i avslutningskapitlet på del II. 1 3 Det förekommer fortfarande i underrättspraxis felaktiga hänvisningar till ”Det andra bolaget” NJA 2014 s. 960 i fråga om beställarens rätt till ersättning för beräknade avhjälpandekostnader i en situation där en entreprenör inte avhjälpt ett (väsentligt) fel (dvs. sådant fel som inte faller under prisavdragsundantaget). Det rättsfallet är emellertid i mångt och mycket överspelat genom ”De ingjutna rören” NJA 2018 s. 653 (varvid en av de viktigaste ”justeringarna” är att beställarens fordran inte är en ”traditionell” skadeståndsfordran, det rör sig i denna situation om en påföljd sui generis). Se framförallt Håstad, Om avhjälpande av fel, och om diverse reformbehov i standardvillkoren för entreprenad, JT 2019–20 s. 25 ff. (särskilt s. 41 ff.). 14 Jfr Herres tillägg, bl.a. p. 10–11. 15 Det kan däremot eventuellt kap. 5 § 13. Jfr Herres tillägg p. 23. 16 Frågan om konkurrerande skadeorsaker vad gäller rätten till tidsförlängning (och därmed vite) i en entreprenad har behandlats av HD i NJA 2012 s. 597. 17 Jfr Herres tillägg bl.a. p. 17. Herre anför vidare, med hänvisning till ”Restaurang Pelé” NJA 2002 s. 630, att i en situation där en skada inträffat under entreprenadtiden som beror på beställaren men som senare felaktigt (i slutbesiktningsprotokoll) antecknats såsom ett fel vilket beställaren begär att entreprenören avhjälper, går entreprenören miste om sin rätt till ersättning för avhjälpandearbetet om han inte före dess påbörjande underrättat beställaren om att entreprenören inte anser sig ansvarig för felet. Härvid kan anmärkas att det förvisso är riktigt att det finns en meddelandeplikt i den angivna situationen i AB 04/ABT 06 kap. 5 § 17 (tidigare motsv. AB 92 kap. 7 § 25) som anger att entreprenören skriftligen ska underrätta beställaren om han anser att han inte är ansvarig för ett fel. HD uttalade i ”Restaurang Pelé” att rättsföljden av ett försummat meddelande ”bör” vara att entreprenören inte kan kräva ersättning för faktiskt utfört avhjälpande som ett tilläggsarbete ”fastän det inte står i 7:25 eller på annan plats i AB 92”. HD:s tolkning framstår här alltså som väl (alltför) hård. Det är tydligt att regeln ifråga huvudsakligen har karaktär av ordningsregel. Rättsföljden — ingen ersättning för avhjälpande av defekter som beställaren ansvarar för — har heller inget stöd i AB-avtalens systematik. Jämförelse kan göras med vad som gäller för utförande av ÄTA-arbete under pågående entreprenad. Även om entreprenören missar formaliareglerna för ÄTA-arbetena innan sådana utförs, finns en säkerhetsventil såtillvida att rätten till ersättning faller bort endast om inte sådan påföljd skulle vara ”oskälig” (kap. 2 § 8). Samma ventil borde rimligen gälla i den av HD bedömda och här diskuterade situationen. Dessutom kan bedömningen av meddelandeplikten i ”Restaurang Pelé” ifrågasättas i ljuset av ratio decidendi i ”Brf Ida” NJA 2025 s. 374 (försiktighet är enligt HD påkallad i fråga om att tolka in en rättighetsavskärande rättsföljd i standardavtal — även om man i och för sig kan ha synpunkter på ”Brf Ida” i ljuset av inte minst ”Flyget till Antalya”, se Frank, Entreprenörens omsorgsplikt och bevisbördan för påståenden om brister i denna m.m., SvJT 2025 s. 672 ff., not 26). 18 Normalt förväntas entreprenören ta sin allriskförsäkring i anspråk (den ger skydd oavsett om entreprenören är ansvarig eller inte om skadan inträffar under entreprenadtiden, och dessutom är beställaren medförsäkrad om den är byggherre) alternativt förväntas beställaren ta sin projektförsäkring i anspråk (där entreprenören och underentreprenörer är medförsäkrade) och sedan utreds ansvarsfrågan i efterhand i samband med regress. Men det finns ett antal exempel, såsom Oceana, där försäkringsbolaget finner skäl att neka försäkringsskydd. 1 9 Detta kräver förvisso en likvid beställare. För beställaren är det tveklöst i regel mest fördelaktigt om den entreprenör som redan är etablerad på platsen utför åtgärdsarbetena. Träffas sådant avtal som nämnts i brödtexten är det viktigt att kostnaderna för arbetet med återuppförandet av den skadade delen hålls åtskilda från kostnaderna för eventuella andra kvarvarande arbeten i entreprenaden (i den mån sådana kan utföras parallellt). 20 Typiskt sett sammanfaller den tidpunkten med förhållandet att materialet blir fastighetstillbehör. Av den anledningen sammanfaller den också med det förhållandet att beställaren successivt erhåller äganderätten till materialet allteftersom det byggs in (2 kap. 2–3 §§ jordabalken). Det skulle i så fall vara en slump. Allmänt sett anses någon slutsats beträffande tidpunkten för farans övergång inte böra dras från äganderättens övergång (se härom bl.a. SOU 1979:36 s. 253). 21 Se 12 §. I sammanhanget kan nämnas att HD i NJA 2013 s. 1174 uttalat (p. 9) att konsumenttjänstlagen kan tjäna till vägledning i kommersiella förhållanden avseende arbete på egendom i vart fall när den bygger på vad som kan antas ge uttryck för allmänna obligationsrättsliga principer tillämpliga inom tjänsteområdet. Konsumenttjänstlagen och dess förarbeten kommer att behandlas mer ingående i del II av artikelserien som en del i analysen av vad gällande dispositiv rätt innebär i fråga om förtida riskövergång vid olika slags beställarförseningar. 2 2 AB som helhet kan inte tillerkännas ställning som en samling bindande allmänna rättsprinciper och kan inte anses binda parter utan inkorporering. En annan sak är att vissa bestämmelser på grund av kontraktens stora utbredning möjligen skulle kunna anses ha gett upphov till sedvänja, men det är väldigt tveksamt (jfr dock ”Speditörpanten” NJA 2022 s. 574 gällande NSAB 2015, med kritik av Heidbrink, Speditörpanten – en rättskällerevolution på grundval av skakig argumentation, JT 2022–23 s. 122 ff.). En ytterligare annan sak är att vissa bestämmelser kan råka sammanfalla med innehållet i dispositiv rätt. Därutöver kan parter som tillämpat kontrakten mellan sig under längre tid i vissa situationer bli bundna till dem genom partsbruk. 23 I SOU 1979:36 (s. 258) sägs att det är osäkert om undantaget för force majeureliknande händelser i tredje stycket (som tidigare även fanns i AB 72 kap. 5 § 5) ska anses ge uttryck för gällande dispositiv rätt. 24 Åtminstone tidigare ansågs att entreprenören enligt dispositiv rätt inte hade något fareansvar vid arbeten som utförts på löpande räkning (se SOU 1979:36 s. 257 och s. 260 f., jfr Bengtsson, Särskilda avtalstyper I, 1976, s. 114). 25 I ”Skadorna på Läckebys arbeten” var Läckebys förstahandsgrund att AB 92 kap. 5 § 4 i sig gav rätt till skadestånd och andrahandsgrunden att Peab vårdslöst orsakat skadan. HD meddelade bara PT angående förstahandsgrunden (och i hovrätten ansågs omständigheter som konstituerade vårdslöshet ej styrkta). P.g.a. HD:s slutsats att bestämmelsen i sig inte grundar rätt till skadestånd kom frågan om tolkningen av uttrycket ”beror på” beställaren inte att särskilt behandlas av HD (annat än noteringen att rekvisitet ger uttryck för ett objektivt orsakssamband utan krav på culpa). På ett sätt var det synd att rekvisitet ”beror på” inte kom att beröras närmare då skadan i det konkreta fallet eventuellt kunde ha orsakats av Peabs underentreprenör Malmberg Water. 26 Det finns en fara i att alltför slentrianmässigt låta den dispositiva rätten få (allt)för stort genomslag. HD uttrycker detta väl i ”Det andra bolaget” NJA 2014 s. 960 p. 23: ”Den dispositiva rättens genomslagskraft kan i vissa fall behöva begränsas, t.ex. när visserligen på den ena sidan avtalskontexten inte ger någon direkt ledning men på den andra sidan den relevanta dispositiva rättsregeln passar illa i avtalssystemet. Således ska ytterst och sist göras en mer övergripande rimlighetsbedömning, som undantagsvis kan innebära att en avtalslucka fylls med en till det specifika avtalet tillpassad regel.” Enligt vissa rör det sig i det av HD sistnämnda fallet om utfyllning (se om denna fråga även del II i artikelserien). 27 Prop. 1988/89:76 s. 97. 28 Ibid. 29 Konsumenttjänstlagen innehåller också ett bredare uttryck; där används formuleringen ”något förhållande på konsumentens sida” i riskbestämmelsen (12 §). Se mer härom i del II. 30 Det kan noteras att Herre i sitt tillägg i ”Skadorna på Läckebys arbeten”, utan att göra någon djupare bedömning, tycks utgå från att uttrycket ”beror på beställaren” ska tolkas som att det omfattar både beställaren själv och förhållanden på hans sida (se t.ex. tillägget punkterna 17 och 22). 3 1 Man kan naturligtvis fundera över tillämpningsområdet för begreppet ”åtgärder i fråga om entreprenaden” som förekommer i angiven bestämmelse (liksom över frågan om hela kap. 5 § 12 enbart reglerar skadeståndsansvar för ”egendomsskador”, varom mera i brödtexten i det följande). Är det en åtgärd ”i fråga om entreprenaden” att beställaren ingått avtal för samma projekt i bred mening med en sidoentreprenör, men alltså gällande ett uppdrag som är formellt åtskilt från entreprenörens ”entreprenad”? Oaktat svaret på den frågan, bör svaret på huvudfrågan (omfattningen av begreppet ”beror på” beställaren) vara detsamma, av de skäl som nämnts ovan (och som anförs nedan). När det gäller bestämmelsens tillämpning i övrigt är det viktigt att notera att parts (skadestånds)ansvar för medhjälpare förutsätter att parten själv hade ansvarat om denne vidtagit handlingen. För att exempelvis en entreprenör ska vara ansvarig mot beställaren för en skada som orsakats av en underentreprenör krävs att entreprenören enligt AB/ABT hade varit ansvarig för skadan om entreprenören själv hade orsakat den (exempelvis enligt regeln i kap. 5 § 9, som fordrar vårdslöshet). I sammanhanget kan inflikas att kriteriet ”i fråga om entreprenaden” synes ha hämtat inspiration från allmänna rättsgrundsatser om skadeståndsansvar för självständig medhjälpare (jfr ”NSAB-försäkringen” NJA 2018 s. 301 p. 18). Det talar än mer för att kap. 5 § 12 som helhet enbart reglerar skadeståndsansvar för egendomsskada, men likväl kan första meningen anses ge uttryck för en bredare grundsats även beträffande andra sorters ”ansvar” vad gäller en parts kontrollsfär. 3 2 AB är inte direkt känt för att alla i alla delar vara sammanhängande. Se även not 12 ovan (och not 36 nedan). Av samma skäl som nu nämnts bör inte heller det förhållandet att hindersbestämmelsen (kap. 4 § 3 p. 1) innehåller uttrycket ”beställaren eller något förhållande på hans sida” tillmätas betydelse för tolkningsfrågan såvitt nu är aktuellt. 33 Att beställarens kontrollsfär innefattar inte bara ”direkta sidoentreprenörer” utan även parter som sidoentreprenören anlitar följer av bestämmelsen läst i sin helhet. 3 4 Alternativt hade man uttryckligen kunnat ange ”skador på arbeten”, vilket ABförfattarna gjort i skadeståndsregeln i kap. 5 § 9. Den bestämmelsen synes för övrigt vara en lapsus, som författarna inte hunnit med att ändra (eller ta bort?) givet ändringen i riskbestämmelsen från ”vållas av” beställaren till ”beror på” beställaren (se not 8). 35 Se not 20. 36 Det gäller möjligen med ett undantag. I definitionen av begreppet ”entreprenaden” ingår förmodligen entreprenörens hjälpmedel (se not 2 ovan). Detta är systematiskt märkligt när begreppet entreprenad används i vissa av AB:s andra bestämmelser (t.ex. att ”entreprenaden” ska besiktigas i kap. 7; givetvis ska hjälpmedel inte besiktigas, men formellt ingår de ändå i definitionen av entreprenad). Det finns ett flertal ytterligare märkliga systematiska brister i AB även avseende andra definitioner i begreppsbestämningarna än begreppet entreprenad (bl.a. avseende begreppet fel; se härom Frank, Fel under garantitid i AB 04 och bevisbörda, SvJT preprint 24 november 2025, med noten 15). Det skulle kunna hävdas att hjälpmedel inte bör anses ingå i begreppet ”entreprenaden” i riskbestämmelsen på samma sätt som det inte bör ingå när t.ex. begreppet ”entreprenad” används i kap. 7. Att föra en sådan argumentation blir dock svårt på grund av riskbestämmelsens tredje stycke. Av detta stycke följer att entreprenören inte står risken för extraordinära händelser som orsakar skador på ”entreprenaden”, men det görs undantag från undantaget vad avser ”hjälpmedel”. Hade dessa inte omfattats av riskbestämmelsens tillämpningsområde i övrigt, hade något undantag från undantaget inte behövt ske. Nu har det skett, vilket talar för att hjälpmedel ingår i begreppet entreprenaden i första och andra stycket. Samma slutsats Magnusson s. 311. 37 I teorin skulle det kunna argumenteras för att entreprenören, trots att han inte är ägare, likväl borde tillhöra kretsen av dem som är berättigade till ersättning i anledning av en sakskada enligt kap. 5 § 7 skadeståndslagen i ljuset av de principer som utvecklats i rättspraxis kring tredjemansskada (se NJA 2009 s. 16 angående typfallet — såsom det är beskrivet av HD — att en tredje man ”har en från ägaren härledd, mot honom gällande ensamrätt att använda den skadade saken på ett visst sätt och under en viss tid”). Det får dock anses mycket tveksamt om en entreprenörs intresse till byggnaden eller fastigheten är så pass starkt att den aktuella rättsprincipen kan anses tillämplig. Det är inte bara det ekonomiska intresset som därvid spelar roll utan även hur stark nyttjanderätten är, varvid det kan konstateras att nyttjanderätten till byggnaden i ett entreprenadförhållande inte kan anses särskilt stadigvarande och har ett fixerat slut. Vad gäller det ekonomiska intresset är detta bara starkt i den mån beställarens risksfär inte inkluderar sidoentreprenörer, så det blir något av ett ”cirkelresonemang” i den meningen att ett tillräckligt starkt ekonomiskt intresse förutsätter en tolkning av kap. 5 § 1 som innebär att beställaren bara svarar för egna anställda. 38 Om det förhållandet att remissversionen av nya AB innehåller tillägget ”eller något förhållande på beställarens sida” i den nya föreslagna riskbestämmelsen, se avslutningskapitlet i del II. 3 9 Se t.ex. Hovrätten över Skåne och Blekinges dom i mål nr T 302-24 (ej visat att skadan berodde på beställaren, men den rättsliga prövningen avsåg om skadan berodde på beställaren genom sidoentreprenörer, vilket uttryckets som ”eller någon som [beställaren] ansvarade för”).fotnot 9 · s. 598

Beställarens hävningsrätt enligt AB 04 och ABT 06 vid anteciperad försening; särskilt om uppenbarhetsrekvisitet1 hänvisning

Anders Heintze, Markus Bernander · SvJT 2025 s. 149–163 · 1 ställe

Se Högsta domstolens domar NJA 1990 s. 24, NJA 2012 s. 597, ”Skadorna på Läckebys arbeten” (NJA 2013 s. 271), ”Det Andra Bolaget” (NJA 2014 s. 960), NJA 2015 s. 3 (den s.k. Gotlandsdomen), ”Partneravtalet” (NJA 2015 s 741), ”NSAB-försäkringen” (NJA 2018 s. 301) och ”De ingjutna rören” (NJA 2018 s. 653).fotnot 6 · s. 151

Tolkning av upphandlade avtal1 hänvisning

Tobias Indén, Tom Madell · SvJT 2025 s. 292–310 · 1 ställe

Se prop. 2015/16:195, s. 850. 1 0 Se exempelvis målen Wall (C-91/08, EU:C:2010:182), Pressetext Nachrichtenagentur (C-454/06, EU:C:2008:351) och Finn Frogne (C-549/14, EU:C:2016:634). 1 1 Se bl.a. Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 184. Se även rättsfallen NJA 2013 s. 271, p. 7, NJA 2014 s. 960, p. 22–24, NJA 2015 s. 862, p. 12, NJA 2018 s. 653, p. 19–21 och p. 25 samt Svea hovrätts dom 2024-06-04 i mål nr T 2474-23. 12 Se närmare Adlercreutz, Gorton och Svensson, Avtalsrätt II; Tolkning och utfyllning av avtal, 2024, s. 90 ff., och där angiven litteratur och praxis. 1 3 Se exempelvis NJA 2021 s. 597, p. 12. 14 Se Lehrberg, Avtalstolkning, 2023, s. 119. Se även NJA 2020 s. 681, p. 14–15. 15 Se närmare Adlercreutz, Gorton och Svensson, Avtalsrätt II; Tolkning och utfyllning av avtal, 2024, s. 92 ff. 1 6 Se Adlercreutz, Gorton och Svensson, Avtalsrätt II; Tolkning och utfyllning av avtal, 2024, s. 88 ff. 1 7 Se Konkurrensverkets ställningstagande 2024:1 om kostnadsfri tillgång till upphandlingsdokument, 2024-06-28 Dnr 232/2024, samt Konkurrensverkets utkast till ställningstagande 2024:00 om kraven på ändrings- och optionsklausuler i LOU i förhållande till ÄTA-bestämmelserna i AB 04, 2024-05-03 Dnr 651/2023. Jfr även Bjärholm, Standardavtals konkurrensbegränsande effekt vid upphandling av byggentreprenader, Upphandlingsrättslig tidskrift 2024, s. 19–36. 1 8 Se Ramberg och Ramberg, Allmän avtalsrätt, 2022, s. 215. 19 Se närmare Lehrberg, Avtalstolkning, 2023, s. 268 f. samt Adlercreutz, Gorton och Svensson, Avtalsrätt II; Tolkning och utfyllning av avtal, 2024, s. 157 ff. 2 0 Se bl.a. Madell, Parternas lojalitetsplikt vid offentlig upphandling, Förvaltningsrättslig tidskrift 2002, s. 267–285, och där angivna källor. 2 1 NJA 2021 s. 643 p. 11. Jfr NJA 2015 s. 741, p. 9 och 10. 22 NJA 2021 s. 643 p. 11. Jfr NJA 2015 s. 741, p. 14, och där anförda rättsfall.fotnot 9 · s. 296

Avtalsreglering av oenighetsarbeten i entreprenader1 hänvisning

Marcus Utterström · SvJT 2025 s. 409–430 · 1 ställe

Det kan noteras att bestämmelserna i utkastens fjärde kapitel om beställarens kontroll under avtalstiden skulle kunna aktualiseras när parterna har olika uppfattning om kontraktsarbetena, även om det inte finns någon uttrycklig reglering om oenighetsarbeten. De svårtolkade bestämmelserna om beställarens krav på åtgärdande i kap. 4 § 7 i AB 25 och ABPU 25 skulle möjligen kunna aktualiseras i vissa konflikter om oenighetsarbeten. 1 0 AB 04 och ABT 06 kap. 2 § 3. 11 AB 04 och ABT 06 kap. 2 § 4. 1 2 Se ett urval av tänkbara alternativa lösningar i avsnitt 5.3 nedan. 13 Se om kritiska linjer i Utterström, Något om kritiska linjer och glapp i entreprenader i Adestam m.fl. (red.), Festskrift till Per Samuelsson, 2024, s. 679–702. 14 Se Utterström, Entreprenadtvister i tingsrätterna 2018–2022 i Maunsbach och Hardenberger (red.), Festskrift till Peter Westberg, 2024, s. 657–672 om handläggningstider för entreprenadtvister i tingsrätterna. 1 5 Vid avsiktliga avtalsbrott gäller inte skadeståndsbegränsningen i AB 04 och ABT 06 kap. 5 § 11 st. 1, se ”Det Andra Bolaget” NJA 2014 s. 960 p. 34. 16 Jfr Iversen, Entrepriseretten, 2016, s. 157 f. 17 AB 04 och ABT 06 kap. 2 §§ 3 respektive 4. 18 AB 04 och ABT 06 kap. 3 § 4. 19 Däremot borde ett tidigareläggande av ett arbetsmoment kunna beställas som ett ÄTA-arbete. 20 Jfr AB 04 och ABT 06 kap. 2 § 1 st. 2. 21 Hävning på grund av anteciperat dröjsmål regleras i AB 04 och ABT 06 kap. 8 § 1 p. 1. Se om bestämmelsen i Heintze och Bernander, Beställarens hävningsrätt enligt AB 04 och ABT 06 vid anteciperad försening; särskilt om uppenbarhetsrekvisitet, SvJT 2025 s. 149 samt Samuelsson och Utterström, Entreprenadrätten, 2024, s. 189 ff. 2 2 Jfr Andersson och Hedberg, ÄTA-arbeten och ekonomisk reglering enligt AB 04 och ABT 06, 2013, s. 67 som beskriver situationen som ”att en beställare utan stöd i kontraktshandlingarna föreskriver utökat arbete men under påstående om att arbetet inte utgör något ÄTA-arbete och att någon kontraktsreglering därmed inte är att vänta”. I sitt resonemang verkar författarna bortse från möjligheten att beställaren inte är i ond tro men att det ändå vid en senare rättslig prövning visar sig att uppfattningen var fel. 23 Iversen, Entrepriseretten, 2016, s. 175 och Samuelsson, AB 04 — En kommentar, 3 uppl., 2022, s. 21 f. 24 Se Samuelsson och Utterström, Entreprenadrätten, 2024, s. 190 ff. 25 I avsaknad av betalningsplan gäller enligt AB 04 och ABT 06 kap. 6 § 12 st. 3 att beställaren ska betala mot faktura för utfört kontraktsarbete. 26 AB 04 och ABT 06 kap. 6 §§ 6–10. 27 AB 04 och ABT 06 kap. 6 § 14 st. 1. 28 AB 04 och ABT 06 kap. 6 § 17 st. 2. 2 9 ”Kravmjölken” NJA 2017 s. 203 p. 8. 3 0 Se till exempel ”Skadorna på Läckebys arbeten” NJA 2013 s. 271 p. 7 och ”De ingjutna rören” NJA 2018 s. 653 p. 21 om tolkning av Allmänna bestämmelser i ljuset av dispositiv rätt. 31 Se NJA 2013 s. 1174 p. 9 om att konsumenttjänstlagens regler kan ge uttryck för allmänna principer som är tillämpliga på entreprenadavtal. 32 Se 8 § konsumenttjänstlag (1985:716). 3 3 I Föreningen Byggandets Kontraktskommitté, Entreprenadbesiktning — BKK:s handledning förbesiktning enligt AB 04 och ABT 06, 2011, s. 11 anges att ”[t]ill skillnad mot beställarens kontroll kan en förbesiktning formellt bara avse ett arbete som är färdigt”, vilket tyder på att arbetsmomentet i vart fall inte behöver vara avslutat. Jfr Samuelsson, AB 04 — En kommentar, 2022, s. 169–178 om tolkning av bestämmelserna om kontroll. 34 I Samuelsson, AB 04 — En kommentar, 2022, s. 401 anförs att villkoret ”särskilda skäl” ger parterna möjlighet att påkalla förbesiktning ”utan särskilda restriktioner”. 35 Föreningen Byggandets Kontraktskommitté, Entreprenadbesiktning — BKK:s handledning för besiktning enligt AB 04 och ABT 06, 2011, s. 11. 36 Samuelsson, AB 04 — En kommentar, 2022, s. 400 f. 3 7 Se Samuelsson, AB 04 — En kommentar, 2022, s. 401 om att normerande förbesiktningar ger ”möjligheten att i förväg få en bedömning av kontraktsenligheten i frekvent återkommande arbete”. 38 Jfr Samuelsson, AB 04 — En kommentar, 2022, s. 402. 39 Parterna kan exempelvis avtala om att använda sig av ett förenklat skiljeförfarande genom SCC:s försorg. 40 AB 04 och ABT 06 kap. 10 § 1 st. 1. 41 Se begreppsbestämningarna i AB 04 och ABT 06. 4 2 NS 8405 p. 22.1 st. 1. 43 NS 8405 p. 22.3 st. 1. 44 NS 8405 p. 22.1 st. 2. 45 NS 8405 p. 23.1. 46 NS 8405 p. 23.2 st. 1. 4 7 NS 8405 p. 23.3 st. 2. 48 NS 8405 p. 23.3 st. 4. 49 NS 8405 p. 26.1 st. 1. 50 NS 8405 p. 26.1 st. 2. 51 Marthinussen m.fl., NS 8405 med kommentarer, 2016, s. 414 f. 5 2 NS 8405 p. 26.2 st. 1. 53 NS 8405 p. 43.2 st. 1–4. 54 Marthinussen m.fl., NS 8405 med kommentarer, 2016, s. 735. 55 NS 8405 p. 26.2 st. 2. 56 Marthinussen m.fl., NS 8405 med kommentarer, 2016, s. 415. 57 För att ett tillkommande arbete ska anses vara ett tilläggsarbete krävs enligt AB 04 och ABT 06 att arbetet ”står i omedelbart samband med kontraktsarbetena och […] inte är av väsentligt annan natur än dessa”. Därmed begränsas beställarens kompetens att föreskriva tillkommande arbeten. 5 8 Även om den finska texten har företräde framför den officiella engelska översättningen hänvisar jag här, på grund av obefintliga kunskaper i finska, till den engelska översättningen. 59 YSE 1998 § 43 p. 1. 60 Jfr YSE 1998 § 46. 61 Se förklaringen av uttrycket i standardkontraktets ”Glossary”. 62 YSE 1998 § 44 p. 1. 63 YSE 1998 § 43 p. 2. 64 YSE 1998 § 43 p. 3 och § 59 p. 4. 65 YSE 1998 § 90. 66 Jaspers, Changes in building contracts governed by the YSE 1998 terms, publicerad på advokatbyrån berg:manns hemsida, https://www.bergmann.fi/e/article /changes_in_building_contracts_yse_1998, läst den 3 mars 2025. 6 7 AB 18 § 22 st. 1. 68 AB 18 § 12 st. 1. 69 AB 18 § 23 st. 1. 70 AB 18 § 22 st. 3. 71 Se. t.ex. Buch m.fl., AB 18, 2020, s. 335–341, Hørlyck, Entreprise — AB 18, 2019, s. 253–259 och Iversen, Entrepriseretten, 2016, s. 345–358. 72 Iversen, Entrepriseretten, 2016, s. 358. Även om Iversen skriver om det danska standardkontraktet AB 92 är resonemanget också relevant för det nyare standardkontraktet AB 18. 73 AB 18 § 64 och Buch m.fl., AB 18, 2020, s. 907. 74 AB 18 § 68 st. 1 p. c). Till denna punkt hör enligt Buch m.fl. ”hvorvidt der foreligger en ændring, der berettiger entreprenøren til ekstra betaling”, se Buch m.fl., AB 18, 2020, s. 945. 75 AB 18 § 68 st. 3–7. 76 AB 18 § 68 st. 9. 7 7 FIDIC är en förkortning för Fédération Internationale des Ingénieurs-Conseils eller International Federation of Consulting Engineers. Organisationen ger ut flera standardkontrakt, avsedda för olika typer av arbeten och avtal. När det i den här artikeln hänvisas till FIDIC Red Book avses andra upplagan (från 2017) av standardkontraktet Conditions of Contract for Construction, vanligen kallat ”Red Book”. Standardkontraktet utgår från att beställaren projekterar arbetena och kan därför sägas motsvara AB 04. 78 FIDIC Red Book p. 3.1, 3.2 och 3.7. 79 FIDIC Red Book p. 13.1. 80 FIDIC Red Book p. 13.3.1. 81 FIDIC Red Book p. 13.3.2. 8 2 FIDIC Red Book p. 4.12. 83 FIDIC Red Book p. 20.1, med hänvisning till 20.2. 84 FIDIC Red Book p. 20.2.5. 85 FIDIC Red Book p. 3.7.4. 86 FIDIC Red Book p. 3.7.5. 87 FIDIC Red Book p. 21.6. 88 FIDIC Red Book p. 16.1. 8 9 Se Eriksson, Newer Forms of Contract-Based Dispute Resolution — An examination of efficiency-driven procedures in light of traditional adversarial procedures, 2021 om olika typer av privata tvistlösningsförfaranden. 90 Utkastet är skrivet med utgångspunkt i att AB 04 eller ABT 06 gäller mellan parterna och att de avtalat om ett fast pris för kontraktsarbetena. 9 1 Se kommentarstexten till AB 04 och ABT 06 kap. 1 § 3. 9 2 Jfr Samuelsson, AB 04 — En kommentar, 3 uppl., 2022, s. 170 och 400 f. 93 AB 04 och ABT 06 kap. 3 §§ 5 och 7.fotnot 9 · s. 411

Rätt att vidta rättelse till förekommande av hävning vid långvariga avtal om immateriella tjänster?1 hänvisning

Jacob Frank · SvJT 2025 s. 527–548 · 1 ställe

Håstad m.fl., Chapter 8, Breach of contract and remedies in general, § 8 samt kommentaren till densamma (s. 65 ff.), i Lando m.fl., Restatement of Nordic Contract Law, Köpenhamn 2016. Det kan noteras att Lindskog ifråga om betalningsdröjsmål anfört att en rätt att häva på grund av sådant dröjsmål i allmänhet förutsätter att borgenären bereder gäldenären möjlighet till rättelse, se Lindskog, Betalning (Juno version 3) s. 683. 1 0 Svea hovrätt fastställde tingsrättens dom i mål nr T 13393-20, dom meddelad 2022-04-11. Lika med tingsrätten fann hovrätten att A:s avtalsbrott var väsentligt och att B haft rätt att häva avtalet på sätt som skett. Hovrätten uttalade sig inte i frågan om hovrätten lika med tingsrätten ansåg att A hade haft en principiell rätt i och för sig att avhjälpa avtalsbrottet till förekommande av hävningen. 11 Flera exempel från underrättspraxis där frågorna gällt just hävning har avsett tvister mellan offentliga och privata aktörer. Se förutom rättsfallen som redan nämnts även Svea hovrätts dom i mål nr T 9904-16, dom meddelad 2017-12-15, samt samma hovrätts dom i mål nr T 8771-22, meddelad 2023-12-14. I båda målen innehöll avtalen rättelseklausuler, varför prövningarna främst kom att avse tolknings- och tillämpningsfrågor kopplade till dessa. 12 Om betydelsen av regleringen i kommissionslagen och lagen om handelsagentur, se kapitel 5 nedan. 13 Finns ett ramavtal med advokatbyrån ifråga kan dock frågeställningen bli aktuell om klienten till följd av advokatens försummelse vill häva ramavtalet. 14 Se bl.a. de klassiska exemplen NJA 2009 s. 672 (hur lång uppsägningstid gäller för ett distributionssamarbete som pågått i sju år?) och NJA 2010 s. 629 (ska avtalsvite anses utgöra exklusiv ersättningspåföljd). 1 5 Jfr vad som nu sagts Ramberg, Uppsägningstid vid långvariga samarbetsavtal, SvJT 2010 s. 94 ff., på s. 97 f. (Ramberg uttalar att HD:s avgörande i NJA 2009 s. 672 innehåller ”en tydlig manual till ombud och domare om relevanta inspirationskällor när det saknas uttrycklig lag i civilrättsliga ämnen”). 16 Som ett exempel kan nämnas att HD i NJA 2014 s. 960 uttalade att köplagens reglering har särskilt intresse vid fastställandet av innehållet i dispositiv rätt för entreprenadavtal (p. 24). I samma stycke framhålls dock även att det måste beaktas att det rör sig om två olika avtalstyper och att det vid tolkningen av vissa villkor i ABkontrakten kan finnas anledning att särskilt beakta entreprenadavtalets speciella drag. Jfr uttalandet i NJA 2013 s. 721 p. 7. 17 Hellner m.fl., Speciell avtalsrätt II. Kontraktsrätt. 2 häftet (Zeteo 2016-01-19), s. 20 f., Håstad, Den nya köprätten (Juno version 7) s. 35 f. (hädanefter ”Håstad”) och Lehrberg, Den nya köprätten, s. 39 ff. Jfr även diskussionen i Ramberg & Herre, Allmän köprätt, s. 17 ff. Uppfattningen att köplagen i stor utsträckning ger uttryck för allmänna förmögenhetsrättsliga principer finns även representerad i de övriga nordiska länderna, se t.ex. Andersen & Lookofsky, Lærebog i obligationsret I, s. 22. 1 8 Jfr NJA 2016 s. 222 p. 11. 19 Se även Ramberg & Herre, Köplagen, En kommentar (30 sept. 2023, Juno), kommentaren till 37 § köplagen. 20 Se 49 § i 1905 års köplag: ”Vill säljaren avhjälpa fel i godset eller vid leveransavtal avlämna gillt gods i stället för det, som felaktigt är, låte köparen sig med sådan rättelse nöja, där den kan äga rum, innan han enligt 21 § skulle varit berättigad att häva köpet, och uppenbart är, att han ej skulle hava kostnad eller olägenhet av att låta rättelsen ske; dock njute han i varje fall den rätt till skadeersättning, som enligt här förut givna stadganden må honom tillkomma.” (förf. kursivering). 2 1 Prop. 1988/89:76 s. 37. 22 Se artikel 48 i FN-konventionen om internationella köp, Convention on Contracts for the International Sales of Goods (CISG). Som kommer att framgå nedan är CISG:s bestämmelse dock inte fullt lika långtgående som köplagens dito. Angående standardavtal se Allmänna bestämmelser för leveranser av maskiner samt annan mekanisk, elektrisk och elektronisk utrustning inom och mellan Danmark, Finland, Norge och Sverige (NL) p. 29 och 35. 23 Med samma undantag för väsentlig olägenhet m.m. som i köplagen. 24 Prop. 1989/90:89 s. 32 f. 25 Prop. 1989/90:89 s. 33. 26 Direktivet om vissa aspekter på avtal om försäljning av varor (EU) 2019/771 samt direktivet om vissa aspekter på avtal om tillhandahållande av digitalt innehåll och digitala tjänster, (EU) 2019/770. 27 Se båda direktiven artikel 4. 28 Om bestämmelsen och dess olyckliga formulering, se Håstad s. 261 f. 2 9 Se 4 kap. 12 och 19 §§ JB, jfr prop. 1989/90:77 s. 50 f. 30 Prop. 1989/90:77 s. 49 f. 31 Jfr Ramberg & Herre, Köplagen, en kommentar, kommentaren till 36 § avsnitt 8.2.2 (även om art. 48 har företräde skulle möjligen ett erbjudande om avhjälpande kunna påverka väsentlighetsbedömningen). Se för ett utförligare resonemang Ramberg & Herre, Internationella köplagen (CISG), En kommentar (2 nov. 2020, Juno), kommentaren till art. 48, med vidare hänvisningar, vari det framgår att det finns olika uppfattningar om relationen mellan art. 48 och art. 49. Även i allmänhet kan det förhållandet att avtalsbrytande part erbjuder rättelse ha betydelse för och ibland vara en del av väsentlighetsbedömningen. Men det är en annan fråga än den denna artikel diskuterar, dvs. om avtalsbrytande part har rätt att rätta även ett konstaterat väsentligt fel. 3 2 20–21§§ KTjL. Detta gäller under förutsättning att konsumenten ”inte har något särskilt skäl att avvisa erbjudandet.” Se härom närmare kapitel 9. 33 Prop. 1984/85:110 s. 60. Där anförs även: ”Med hänsyn till vad jag nyss sade om avhjälpande som den normalt bästa lösningen när en tjänst visar sig vara felaktig, bör näringsidkaren inte bara ha en skyldighet att på konsumentens begäran avhjälpa fel hos tjänsten. Om konsumenten inte begär avhjälpande utan istället vill göra någon annan påföljd gällande, bör näringsidkaren i sin tur ha en rätt att avhjälpa felet för att undgå eller begränsa sådana andra påföljder”. 34 Avtalen kommer framöver att ersättas av AB 25 (tänkt att ersätta AB 04) och ABPU 25 (tänkt att ersätta ABT 06). 35 AB 04 kap. 5 § 17, ABT kap. 5 § 17 (använder uttrycket värdeminskningsavdrag). 36 Kallat «värdeminskningsavdrag» i AB 04 kap. 5 § 18, ABT kap. 5 § 19. 3 7 AB 04 kap. 5 § 17 st. 3 och 5, ABT kap. 5 § 17 st. 3 och 5. 38 ”Det andra bolaget”, NJA 2014 s. 960 p. 40. En annan tolkningsfråga i målet var om beställaren hade rätt till ersättning för beräknade avhjälpandekostnader i en situation där en entreprenör inte avhjälpt ett väsentligt fel. Den frågan besvarades jakande, varvid HD uttalade att en entreprenörs underlåtenhet att iaktta sin avhjälpandeplikt utgör ett avsiktligt (uppsåtligt) kontraktsbrott, som utlöser ersättningsansvar på skadeståndsrättslig grund enligt AB/ABT 04 kap. 5 § 11 (bl.a. p. 34 i domskälen). Det finns skäl att bortse från HD:s slutsatser i domen i flera avseenden. Se för ytterst befogad kritik Håstad, Om avhjälpande av fel, och om diverse reformbehov i standardvillkoren för entreprenad, JT net 2018–19 s. 1. HD har i NJA 2018 s. 653 delvis rått bot på 2014 års avgörande bl.a. genom att uttala att ett beställarkrav på avhjälpandekostnader inte utgör ett skadestånd. Därmed träffar (rimligen) inte heller AB:s ansvarsbegränsnings- och preskriptionsregler sådana anspråk. De nya AB 25 och ABPU 25 har tagit itu med tolkningsproblematiken i AB/ABT avseende beställarens rätt till ersättning för beräknade avhjälpandekostnader (se remissversionerna kap. 7 § 15). 39 AB 04 kap. 8 § 1, ABT 06 kap. 8 § 1. Samtliga hävningsgrunder i AB-kontrakten reglerar hävning av återstående arbeten. 40 AB 04 kap. 8 § 3, ABT 06 kap. 8 § 3. 41 Det finns vissa typer av avtalsbrott som inte täcks av uppräkningen av hävningsgrunder i AB-kontrakten. Ett sådant exempel är om vissa anställda hos entreprenören påstås ha medvetet (brottsligt) överfakturerat beställaren. Ett dylikt avtalsbrott (liksom andra former av avtalsbrott som inte direkt påverkar entreprenadens funktion eller färdigställande) ger inte rätt till hävning enligt uppräknade hävningsgrunder. Huruvida parterna i ett entreprenadkontrakt där AB-avtalen har inkorporerats har en hävningsrätt som är mer omfattande än de regler som ges uttryck för i AB-kontrakten (dvs. om hävningsgrunderna är uttömanade eller inte) råder det delade meningar om. En del menar att parterna särskilt måste avtala om villkor som sträcker sig längre än AB-avtalens allmänna bestämmelser för att en utökad hävningsrätt ska föreligga. Om så inte är fallet, får frågan om förutsättningarna för hävning bedömas enligt allmänna principer (se härom kapitel 9, och särskilt exemplet med överdebitering not 67). 4 2 Jfr NJA 2022 s. 574 (gällande NSAB 2015). En ytterligare annan sak är att vissa bestämmelser kan råka sammanfalla med innehållet i dispositiv rätt. Därutöver kan parter som tillämpat kontrakten mellan sig under längre tid i vissa situationer bli bundna till dem genom partsbruk. 43 Jfr prop. 1984/85:110 s. 142, där det sägs att konsumenttjänstlagen till stor del bygger på vad som antas utgöra generellt gällande oskriven rätt inom tjänsteområdet varför lagen ofta borde kunna tillämpas analogt utanför det i lagen angivna tillämpningsområdet. Som framgått ovan (se i anslutning till not 33) uttalades även i propositionen att den starka rättelsemöjligheten som infördes i lagen ansågs kodifiera gällande rätt inom tjänsteområdet. Jfr även NJA 2013 s. 1174, som gällde ett kommersiellt köp av en mattläggningstjänst. Inför köpet hade köparen lämnat en missvisande uppgift till tjänstesäljaren om fukthalten på golvet där mattan skulle läggas. Mattan släppte sedermera från golvet pga. att golvet vid läggningstillfället hade en alltför hög fukthalt. Prejudikatfrågan i målet var i huvudsak om och i så fall under vilka förutsättningar tjänstepresterande part är skyldig att närmare granska eller bedöma anvisningar och uppgifter från köpande part. HD utgick härvidlag från konsumenttjänstlagens bestämmelser och uttalade obiter dictum (p. 9): ”I svensk rätt saknas utanför konsumenttjänstlagens tillämpningsområde en lag som vid avtal om arbete på lös eller fast egendom reglerar parternas rättigheter och skyldigheter samt påföljder vid brott mot de förpliktelser som parterna har inom ramen för avtalet. Ledning får i stället sökas i exempelvis analogier från andra lagar, allmänna avtalsrättsliga principer som också kan komma till uttryck i internationella principer, rättspraxis och handelsbruk. Även om konsumenttjänstlagen inte är tillämplig kan också den tjäna till vägledning i vart fall när den bygger på vad som kan antas ge uttryck för allmänna obligationsrättsliga principer tillämpliga inom tjänsteområdet (jfr prop. 1984/85:110 s. 142). Betydande försiktighet med en analog tillämpning av konsumenttjänstlagens övriga regler bör iakttas, eftersom lagen i dessa delar har utformats med det uttalade syftet att tillgodose den svagare partens, dvs. konsumentens, behov av skydd.” 44 NJA 2014 s. 960 p. 26–27. Som noterats ovan (not 27) har avgörandet med rätta fått utstå kritik avseende flera av tolkningsfrågorna i målet. Just i nu aktuellt avseende finns dock inte skäl att invända mot domen. 4 5 Se även HD:s uttalande i ”Högskoleavgiften”, NJA 2018 s. 266 p. 25, referat nedan. 46 Hellner m.fl. s. 244. samt prop. 2008/09:88 s. 22. 47 Håstad s. 343, Johansson, Kommissionslagen, en kommentar, (Juno version 1B), kommentaren till ”Kommissionslagens rubrik”. 48 Det finns dock exempel på varaktiga kommissionsuppdrag, huvudsakligen där kommission används för försäljning lagervaror i vid mening (exempelvis motorcyklar, bilar och båtar). 49 Prop. 2008/09:88 s. 68. 50 Rådets direktiv 86/653/EEG av den 18 december 1986 om samordning av medlemsstaternas lagar rörande självständiga handelsagenter. 5 1 Söderlund m.fl., Agentlagen, En kommentar till lagen om handelsagentur m.m., (Juno version 1B), kommentaren till 26 §. Jfr prop. 1990/91:63 s. 37. 52 Den största skillnaden är att den nuvarande hävningsgrunden ”viktig grund” tidigare utgjordes av en snävare bestämmelse enligt vilken avtalet fick sägas upp omedelbart om det inte rimligen kunde krävas att parterna skulle fortsätta med avtalsförhållandet. 53 Prop. 1990/91:63 s. 37–39. 54 Den hyresrättsliga regleringen kring hävning (förverkande) har här inte särskilt berörts på grund av hyresavtalets speciella natur. Kortfattat kan sägas att de flesta av förverkandegrunderna i 12 kap. 42 § jordabalken, även de som inkluderar allvarliga avtalsbrott, fordrar att rättelse erbjuds innan hyresavtalet hävs. Det får anses oklart i vilken utsträckning detta kan anses tala för en allmän princip i ljuset av att rättelsemöjligheten i stora drag torde bygga på skyddsaspekter. Som en marginalnotis kan nämnas att hyresavtalet enligt HD tydligen är av så pass speciell natur att den allmänna principen om reklamation vid avtalsbrott för att vara bevarad sin rätt till påföljder (jfr bl.a. ”Flyget till Antalya” NJA 2018 s. 217 p. 31 och ”Svartöns pris” NJA 2022 s. 3 p. 10) inte gäller på området (”Kylbaffeln” NJA 2024 s. 657). HD har tagit ytterligare ett steg bort från den tidigare fastlagda existensen av en sådan allmän princip i ”Brf Ida” (mål nr T 9030-24). 55 von Bar m.fl., Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law; DCFR, s. 8 ff. (http://ec.europa.eu/justice/contract/files/european-privatelaw_en.pdf). 5 6 Se NJA 2009 s. 672, NJA 2010 s. 629, NJA 2011 s. 600, NJA 2012 s. 452, NJA 2012 s. 597, NJA 2013 s. 491 och NJA 2013 s. 659. Om DCFR:s betydelse i dessa mål, se Håstad, The Nordic Contracts Act, s. 179 ff. Se även t.ex. NJA 2017 s. 113 (punkten 26). Även Arbetsdomstolen har i ett par avgöranden hänvisat till DCFR, se t.ex. AD 2013 nr 79. 57 Se vidare Herre, SvJT 2012 s. 933 ff., Munukka, Ny Juridik 1:2010 s. 21 ff. och densamme i Svensk obligationsrätt i det nya Europa, SvJT 100 år (festskrift). 5 8 Se även kommentaren till III.–3:502 (’Termination for fundamental nonperformance), vari framgår att reglerna om rättelse inte kan åberopas vid väsentligt kontraktsbrott, von Bar m.fl., Principles, Definitions and Model Rules of European Private Law; DCFR, s. 874 f. (http://ec.europa.eu/justice/contract/files/europeanprivate-law_en.pdf). 59 UNIDROIT står för International Institute for the Unification of Private Law. Institutet syftar till internationell harmonisering av privaträtten (https://www.unidroit.org/). 6 0 Håstad m.fl., Chapter 8, Breach of contract and remedies in general, § 8 samt kommentaren till densamma (s. 65 ff.), i Lando m.fl., Restatement of Nordic Contract Law, Köpenhamn 2016. I verket sägs dock att denna princip inte gäller i dansk rätt, då något tydligt stöd för en sådan princip inte kunnat utrönas i dansk litteratur och rättspraxis. 61 Parentetiskt kan nämnas att studenten inte specificerade den rättsliga grunden för sin talan, utan överlät till domstolen att finna denna grund (jfr p. 22 i domskälen). 6 2 P. 25 och 26 i domskälen. 63 Inte heller för HD tycks frågan ha varit alldeles given. 6 4 Annan uppfattning Heidbrink, Ett avtal i gränslandet mellan offentlig och privat rätt, JT 2018–19 s. 146, som anför att avgörandet kan tas till intäkt för att den som söker efter allmänna principer kring påföljdsreglering inte längre "slentrianmässigt" kan gå till köplagen. Jag anser att det är en alltför långtgående slutsats av ett mål där utgången uppenbart föranletts av konsumentskyddsrättsliga hänsyn. 6 5 Jfr Restatement of Nordic Contract Law § 8-8 och ovan avsnitt 6.3. 66 Se prop. 1988/89:76 s. 130. 67 Prop. 1984/85:110 s. 60 och 230 f. Jfr NJA 2016 s. 222. Målet gällde en konsumenttjänst avseende renoveringsarbeten i en privat bostadsrättslägenhet. Entreprenören lade in ett annat golv än det som konsumenten hade anvisat, och golvarbetena var därtill heller inte i övrigt fackmässigt utförda. Det rörde sig med andra ord om förhållandevis allvarliga fel. I domen är HD tydlig med att det krävs ganska mycket innan en konsument ska ha rätt att avvisa ett erbjudande om avhjälpande. Av domen framgår även att ett uppställande av villkor för avhjälpandet i form av att naturapresterande part ska lova att arbetet utförs på rätt sätt med önskad effekt innebär ett otillåtet avvisande. Fackmässigheten av rättelsen får bedömas i efterhand. En annan sak är att rättelse kan vägras om förutsättningarna är sådana att det de facto ”är klart” att avtalsbrytande parts åtgärder inte kommer leda till godtagbart resultat (prop. 1988/89:76 s. 130 n), men det är en väldigt hög tröskel. 68 Huruvida den drabbade parten med fog kan göra gällande att denne definitivt förlorat förtroende för den avtalsbrytande parten till följd av avtalsbrottet på sätt som blockerar rätten att vidta rättelse torde möjligen, vid långvariga kommersiella tjänsteavtal, kunna vara beroende av den avtalsbrytande partens reaktion i samband med att reklamation av väsentligt avtalsbrott sker. Även vid allvarliga avtalsbrott, som t.ex. att vissa anställda misstänks ha medvetet överdebiterat vid fakturering, kan det tänkas att bedömningen av väsentlig olägenhet kan vara beroende av om den avtalsbrytande parten svarar upp med att erbjuda omedelbara korrigerande åtgärder som inkluderar att t.ex. plocka bort de aktuella personerna ur projektet tills misstankarna har retts ut. Såväl avtalsbrottet som följderna av detta (t.ex. bristande förtroende) går ju att korrigera. 69 Se K. Håstad, Obefogade hävningsförklaringar, i Festskrift till T. Håstad, 2010, s. 274 f. samt Håstad s. 183 ff. 70 Ibid. Om valmöjligheterna för den som mottar en obefogad hävning, se fotnot 4. 71 Det är i princip vedertaget att en obefogad hävningsförklaring ger mottagaren rätt att häva avtalet p.g.a. anteciperat kontraktsbrott jml 62 § köplagen, se verken i fotnot 59 med vidare hänvisningar. Se även Hellner m.fl. s. 204. 72 Se Ramberg, Skadestånd vid avtalsbrott — förslag till analysmodell (de lege lata), SvJT 2020 s. 590 samt Munukka, Försäkringsbolags skadeståndsansvar för obefogad uppsägning, JT 2021–22 s. 484 ff. där avgörandet ”De försvunna korna” NJA 2020 s. 115 kommenteras (vilket talar i motsatt riktning). Munukka argumenterar dock för att HD:s uttalanden om att det tidigare ansetts funnits men inte längre anses finnas någon princip att obefogade uppsägningar av varaktiga avtal medför strikt skadeståndsansvar (jfr bl.a. p. 26 i domen) borde nyanseras samt anför att en sådan princip borde anses bestå men för vissa avtalstyper (bl.a. kommissionsavtal) i formellt andra skepnader. 73 Hellner m.fl., s. 222. Detta torde inte vara riktigt. 7 4 Se i anslutning till noterna 33 och 43 ovan. 7 5 Utifrån omständigheterna i 1991 års HD-fall bör felets art inte hindra rätten att vidta rättelse.fotnot 9 · s. 529

Bunden och fri utfyllning eller bara avtalstolkning?2 hänvisningar

Niklas Arvidsson · SvJT 2023 s. 615–622 · 2 ställen

Prisjustering i entreprenadavtal vid kostnadsändring1 hänvisning

Julia Gustavsson · SvJT 2023 s. 633–651 · 1 ställe

Se till exempel NJA 2018 s. 653 p. 39.fotnot 22 · s. 643

Alternativa anspråksvägar i skadeståndsrätten - om förhållandet mellan kontrakts- och deliktsansvar i avtalsförhållanden och kontraktskedjor1 hänvisning

Stina Bratt · 2023, s. 1–2003 · 1 ställe

452, 458, 461, 466, 493 NJA 2014 s. 877 (Processbolaget) 61, 118 NJA 2014 s. 978 375 NJA 2015 s. 512 (Stilo-fåtöljen) 61 NJA 2015 s. 899 131, 403 NJA 2015 s. 1040 (De enstegstätade fasaderna II) 78, 154, 394 NJA 2016 s. 237 (Bostadsrättslokalen) 80, 201, 383 NJA 2016 s. 563 (Potatisetanolen) 210 NJA 2016 s. 900 84, 210 NJA 2017 s. 9 (Multitotal) 89 NJA 2017 s. 113 (Den övertagna överlåtelsebesiktningen) 126, 185, 196, 288, 406 NJA 2017 s. 226 (Avräkningsavtalet) 25, 131 NJA 2017 s. 371 (Den oförsäkrade båten) 24 NJA 2017 s. 824 (Kommunens oriktiga upplysning) 81, 387 NJA 2017 s. 1053 (Det utlånade kontot) 103, 105, 106 NJA 2018 s. 266 (Högskoleavgiften) 58 NJA 2018 s. 301 (NSAB-försäkringen) 45, 62, 65, 431, 449 NJA 2018 s. 475 (Dricksvattnet) 179, 180, 223, 285 NJA 2018 s. 653 (De ingjutna rören) 451 NJA 2018 s. 834 (Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen) 45, 188 NJA 2019 s. 94 (Gamla vägen) 80, 131, 201, 356, 382, 383, 387 NJA 2019 s. 845 (Porschen och pantavtalet) 286 NJA 2019 s. 866 (Branddammen på Malmö flygplats) 127, 130, 160, 163, 184, 185,Högsta domstolen · p. 51 · s. 463

Hur identifieras rättsregler i HD:s prejudikat?1 hänvisning

Christina Ramberg · SvJT 2022 s. 519–522 · 1 ställe

NJA 2001 s. 750, NJA 2005 s.142, NJA 2006 s. 53, NJA 2007 s. 17, NJA 2007 s. 35, NJA 2007 s. 962, NJA 2008 s. 688, NJA 2009 s. 672 ”Malmbergsbagarn”, NJA 2010 s. 227, NJA 2010 s. 416, NJA 2010 s. 559, NJA 2010 s. 629, NJA 2011 s. 600, NJA 2012 s. 3, NJA 2012 s. 597, NJA 2012 s. 725, NJA 2012 s. 1095, NJA 2013 s. 253 ”BWE:s rättsskyddsförsäkring”, NJA 2013 s. 271 ”Skadorna på Läckebys arbeten”, NJA 2014 s. 960 ”Det Andra Bolaget”; NJA 2015 s. 3, NJA 2015 s. 741 ”Partneravtalet”, NJA 2015 s. 862 ”Den uteblivna slutbesiktningen”, NJA 2015 s. 991, NJA 2015 s. 1040 ”De enstegstätade fasaderna II”, NJA 2017 s. 94, NJA 2017 s. 113 ”Den överlåtna övertagandebesiktningen”, NJA 2017 s. 237 ”Bygglovet och särskoleplaceringen”, NJA 2018 s. 171 ”Leksaksaffären i Vimmerby”, NJA 2018 s. 266 (Högskoleavgiften), NJA 2018 s. 653 ”De ingjutna rören”, NJA 2018 s. 834 ”Vitesundantaget i ansvarsförsäkringen”, NJA 2019 s. 171 ”Belgor”, NJA 2019 s. 195 ”Husbilarna”; NJA 2019 s. 866 ”Branddammen på Malmö flygplats”, NJA 2020 s. 723 ”Vandrarhemmet i Lycksele”, NJA 2020 s. 822 ”Knoppens golvvärmesystem”, NJA 2021 s. 943 ”Omsättningsmålet”. Det råder inte längre någon prejudikattorka på avtalsrättens område.fotnot 4 · s. 521

I kärnan eller därefter?2 hänvisningar

Anders Ingvarson, Kristin Eickhoff · SvJT 2022 s. 830–854 · 2 ställen

Lundaskolan och rättskällorna6 hänvisningar

David Dryselius · JT 2022 s. 35–61 · 6 ställen

Störningar och tidsförlängning - en entreprenadrättslig studie37 hänvisningar

Marcus Utterström · 2022, s. 1–1936 · 37 ställen

Vigilansprincipen i förmögenhetsrätten1 hänvisning

Andreas Norlén, Christina Ramberg · SvJT 2021 s. 373–382 · 1 ställe

Rättsregeln om skyldigheten att begränsa motpartens skadeståndsskyldighet finns uttryckt i 70 § köplagen, 42 § konsumentköplagen och CISG Art. 77 samt för tjänster i 50 a § konsumenttjänstlagen. Den finns också uttryckt som en oskriven allmän rättsregel t.ex. i NJA 2018 s. 653 (De ingjutna rören).fotnot 22 · s. 379

Svensk rättspraxis: Avtals- och obligationsrätt 2005–20193 hänvisningar

Johnny Herre, Svante O. Johansson · SvJT 2020 s. 828–1071 · 3 ställen

Svensk rättspraxis: skadestånd utom kontraktsförhållanden 2016–20181 hänvisning

Bertil Bengtsson · SvJT 2019 s. 637–652 · 1 ställe

NJA 2018 s. 653 rörde ersättande av avhjälpandekostnad vid entreprenad — alltså en utpräglat kontraktsrättslig fråga. Här ska endast nämnas att domskälen innehåller vissa allmänna uttalanden om övergripande hänsyn vid tolkning av entreprenadavtal.Förutsättningar för skadeståndsansvar · p. 15 · s. 645

Lavalgenerationen - 2010-talets doktorsavhandlingar i arbetsrätt1 hänvisning

Erik Sjödin (red.), Niklas Selberg (red.) · 2019, s. 2023–2303 · 1 ställe

Arbetsdomstolens schema för tolkning av kollektivavtal är nog tydligare etablerat än vad som kan utläsas i Högsta domstolens praxis i avtalstolkningsmål, en hierarkisk ordning kan dock märkas också där. Se J. Samuelsson, Tolkning och utfyllning (2008) s. 219 med hänvisningar. Bilden att Högsta domstolen, dock jämfört med Arbets- domstolen mer underförstått, markerar en hierarki eller ett tolkningsschema håller alltjämt; se från 2018 NJA 2018 s. 834 (”försäkringsvillkor av standardkaraktär”), NJA 2018 s. 653 (entreprenadavtal) och NJA 2018 s. 200 (servitut).fotnot 157 · s. 2069

Avtalsviten - effekter och rättsverkningar1 hänvisning

David Dryselius · 2019, s. 2–352 · 1 ställe

ff. och NJA 2018 s. 653, •De ingjutna rören«, p. 37 ff. som hänvisar till dansk och norsk litteratur samt att •i ljuset av den nordiska rättsgemenskapen på området« ett be- tydande stöd för ett visst innehåll i såväl den dispositiva rätten som i ABT 94.fotnot 35 · s. 346