Brottsoffers yttrandefrihet och förtalsbrottet*1 hänvisning
Rättsfall
NJA 2018 s. 562
RättskälldiskussionÖppna i bibliografi
Citera
NJA 2018 s. 562
BibTeX
@misc{nja-2018-s-562,
author = {{Högsta domstolen}},
title = {{NJA 2018 s. 562}},
year = {2018},
howpublished = {Rättsfall}
}Dom
Hämtar dom…
Omtalad i rättsvetenskapen
24 hänvisningar i 4 artiklar · 24 stycken/fotnoter
- Jfr NJA 2018 s. 562 (Facebookmålet) p. 19.
- Som tidigare angetts hänvisas till nu gällande lydelse av bestämmelserna i TF. 1 1 Axberger, Tryckfrihetens gränser (Liber 1984) s. 331. 12 Det kan anmärkas att reportern respektive fotografen även skulle kunna kategoriseras som författare respektive upphovsman till en framställning avsedd att införas i en tryckt skrift, se 7 kap. 22 § andra stycket TF. 1 3 Se Axberger, Tryckfrihetens gränser (Liber 1984) s. 308. 14 Prop. 1975/76:204 s. 160. 15 Axberger, Tryckfrihetens gränser (Liber 1984) s. 331. 1 6 Jfr NJA 2018 s. 562 (Facebookmålet) p. 19. 17 I sammanhanget kan det noteras att Justitiekanslern väckte de aktuella åtalen, att de tilltalade företräddes av på området specialiserade advokater och att avgörandena har kommenterats i den juridiska doktrinen utan att den problematik uppmärksammats, som det görs ett stort nummer av i denna artikel. Se t.ex. Funcke, Tryckfrihetsbrott och anonymitetsskydd vid ”ändrat nyhetsläge”, JT 2012–13 s. 901, Ruotsi, Svensk yttrandefrihet och internationell rätt (Iustus 2020) s. 71 och Axberger, Yttrandefrihetsgrundlagarna (Norstedts Juridik 2023) s. 166–167. 18 Angående IB-affären se bl.a. NJA 1973 C 295, NJA 1975 s. 588, SOU 1975:49 s. 112 ff. och Axberger, Tryckfrihetens gränser (Liber 1984) s. 298 ff. 19 SOU 1975:49, prop. 1975/76:204, bet. 1975/76:KU54 och bet. 1976/77:KU1. 2 0 Se prop. 1975/76:204 s. 144 och s. 139. 21 Axberger, Tryckfrihetens gränser (Liber 1984) s. 308. 22 Se prop. 1975/76:204 s. 144 och s. 139. 23 Axberger, Tryckfrihetens gränser (Liber 1984) s. 307. 24 SOU 1975:49 s. 117 och s. 261. Se även utredningens förslag till hur en sådan bestämmelse skulle utformas, a. bet. s. 26. 2 5 Prop. 1975/76:204 s. 130, där det till stöd för slutsatsen hänvisas till prop. 1948:230 s. 87 och s. 119. 26 Det kan även noteras att den särskilda minoritetsskyddsregeln i 2 kap. 22 § första stycket RF är tillämplig när riksdagen beslutar om kvalificerad sekretess, se 7 kap. 22 § tredje stycket TF, till skillnad från vad som gäller vid beslut om vanlig sekretess, se 2 kap. 22 § andra stycket RF. 27 SOU 1975:49 s. 117 f. och s. 267 ff. 28 Prop. 1975/76:204 s. 64. 29 A. prop. s. 63. 3 0 A. prop. s. 94. 31 A. prop. s. 95. 32 Axberger, Tryckfrihetens gränser (Liber 1984) s. 348–351. 33 A. a. s. 349. 34 A. a. s. 351. 3 5 Jfr Ruotsi, Public officials as news sources; constitutionally protected corruption or disclosures in the public interest?, i Lind m.fl. (red.), Transparency in the Future (Ragulka 2016), s. 243. 36 Schultz, Är meddelarfriheten värd vilket pris som helst?, FT 2001 s. 117. 37 A. prop. s. 73. 38 A. prop. s. 105. 3 9 I samband med en sådan ändring måste det även övervägas vilken rättegångsordning som ska vara tillämplig. Brott mot tystnadsplikten enligt 3 kap. 3 § TF handläggs inte idag som tryckfrihetsmål, vilket däremot brott enligt 7 kap. 20 § och 22 § TF gör.
Svensk rättspraxis: Straffrätt 2010–20184 hänvisningar
- Av ”Facebookmålet” NJA 2018 s. 562 följer att en sändning på internet som i allt väsentligt är obestämd till format, inriktning och tid — t.ex. en livesändning på Facebook — inte utgör ett program och därför inte har skydd enligt 1 kap. 6 § första stycket andra meningen yttrandefrihetsgrundlagen (bestämmelsen återfinns numera i 1 kap. 3 § yttrandefrihetsgrundlagen). (Däremot finns inget hinder mot att en sändning som sker av privatpersoner via internet uppfyller kraven för grundlagsskydd.) Åtal för brottet, som skett i allmän domstol enligt vanliga regler, hade därför skett i behörig ordning; om webbsändningsregeln skulle ha omfattat sändningen hade situationen däremot varit sådan att ett åtal för förtal inte hade prövats i föreskriven ordning. 2.2 Europakonventionen 2.2.1 Ne bis in idem Frågor rörande förbudet mot dubbel lagföring i artikel 4 i det sjunde tilläggsprotokollet till Europakonventionen har under det senaste decenniet varit föremål för en lång rad avgöranden från Högsta domstolen.
- Principen bekräftades i ”Facebookmålet” NJA 2018 s. 562 där en person hade åtalats för medhjälp till samma våldtäktsgärning som yrkandet om ansvar för underlåtenhet att avslöja brott avsåg. Högsta domstolen uttalade: 15. När i ett åtal ett yrkande om ansvar för delaktighet i ett brott förenas med ett alternativt yrkande om ansvar för underlåtenhet att avslöja brottet, så bör redan det förra yrkandet som sådant innebära att en sådan fara som avses med bestämmelsen i 23 kap. 6 § BrB ska anses ha förelegat (jfr NJA 2017 s. 515 p. 27 och 28). Påståendet om delaktighet i brottet medför därför att yrkandet om ansvar för underlåtenhet att avslöja brottet ska ogillas. Jfr i denna del särskilt hovrättens bedömning i rättsfallet. Fallen har kommenterats av Suzanne Wennberg i hennes artikel i Vänboken till Lena Holmqvist. 3.3 Straffbuds tillämpning i tiden I NJA 2016 s. 649 tillämpades grunderna för 5 § andra stycket lagen (1964:163) om införande av brottsbalken i ett fall där det straffbara området i tiden efter gärningen hade blivit inskränkt genom att en domstol upphävt en myndighets beslut att återkalla ett typgodkännande avseende en viltfälla. Bestämmelsen, som tar sikte på ändrade strafflagar, tillämpades alltså också på en ändring av det straffbara området som skett genom att domstol upphävt ett myndighetsbeslut som påverkat (utvidgat) det straffbara området och som gällt mot var och en. Av rättsfallet bör kunna dras den slutsatsen att motsvarande skulle gälla i fråga om själva myndighetsbeslutet om det i stället innebar att det straffbara området inskränktes. En annan sak är att man kan behöva överväga om undantagsregeln om vad som under viss tid varit straffbelagt på grund av då rådande särskilda förhållanden kan vara tillämplig.
- I NJA 2015 s. 45 beaktades det publicistiska syfte som funnits med ett vapeninköp (vapen inköptes av en journalist för att belysa hur lätt det var att skaffa vapen) vid straffvärdebedömningen av ett vapenbrott. Här hänvisades bl.a. till den allmänna bestämmelsen i 29 kap. 1 § andra stycket enligt vilken det ska beaktas vilken fara gärningen inneburit och de avsikter och de motiv som den tilltalade haft. Det hänvisades också till bestämmelsen i 29 kap. 3 § andra stycket och den regel som där finns om att straffminimum kan underskridas som det är motiverat med hänsyn till straffvärdet (det förutsätts inte att någon av punkterna i 29 kap. 3 § är tillämplig för att andra stycket ska kunna tillämpas). Vapenbrottet bedömdes på flera sätt som atypiskt. Innehavet var kortvarigt och omfattade inte ammunition. Avsikten var att omedelbart överlämna vapnet till polisen (vilket också skedde). Det fanns ingen risk för att vapnet skulle komma till användning och därtill hade innehavet samband med ”ett brett upplagt reportagearbete, avsett att spegla olika aspekter av ett allvarligt samhällsproblem”. Sammantaget ansågs finnas förutsättningar att gå under straffminimum och döma till böter. Två justitieråd var skiljaktiga och menade att vapenbrottet skulle bedömas som ringa brott och att antalet dagsböter skulle sättas lägre. (Förutsättningar för påföljdseftergift ansågs inte finnas. Detta följer nog redan av att sådan bara kan meddelas med hänvisning till sådana skäl som anges i 29 kap. 5 §, dvs. billighetsskäl. I detta fall var det i princip uteslutande straffvärdeskäl som talade i mildrande riktning.) Straffvärdebedömningen avseende särskilda brott 3 kap. Straffvärdet för grovt vållande till annans död behandlades i ”Rydaholmsfallet” NJA 2012 s. 79. Vid bedömningen beaktades att den tilltalade haft en mycket hög promillehalt vid gärningen (klart över 2,5 promille) och att körningen varit påtagligt vårdslös. Vidare gavs den skärpning av minimistraffet som skedde år 2010 och som hade sin grund i en skärpt syn på allvarliga våldsbrott och därmed sammanhängande brottstyper genomslag vid bedömningen. Straffvärdet för den samlade brottsligheten som inkluderade flera andra brott ansågs motsvara fängelse i tre år. Härvid konstaterades att de straffvärdepåverkande omständigheterna var gemensamma för flera av de brott mannen dömdes för och att de därför inte kan ges fullt genomslag för vart och ett av brotten när den samlade brottslighetens straffvärde ska bedömas. 4 kap. I NJA 2013 s. 1227 ansågs straffvärdet för olaga förföljelse, ofredande och överträdelse av kontaktförbud i visst fall motsvara fängelse i fyra månader. 5 kap. Ett grovt förtalsbrott som bestod i en livesändning av en våldtäkt på Facebook ansågs i ”Facebookmålet” NJA 2018 s. 562, efter visst beaktande av att den dömde hade en funktionsnedsättning som gjort att han haft nedsatt förmåga att inse gärningens innebörd och dess konsekvenser (jfr 29 kap. 3 § första stycket 3), ha ett straffvärde motsvarande fängelse i fyra månader. (Påföljden innefattade också ett ringa narkotikabrott som emellertid angavs sakna nämnvärd betydelse för påföljdsbestämningen.) 6 kap. Straffvärdet för en grov våldtäkt bedömdes i NJA 2016 s. 819 motsvara fängelse i fyra år och åtta månader. Med hänsyn till att den tilltalade också gjort sig skyldig till narkotikasmuggling och narkotikabrott bestämdes straffet för den samlade brottsligheten till fängelse i fem år.